Skip to Content Skip to Homepage
Stäng
Hittade 0 träffar

Några sökförslag

Stäng

TRÄ

Materialet trä har stor betydelse för oss människor. Användningen av trä har löpt som en röd tråd genom vår historia. Trä har använts för att bygga hus, broar och båtar, men också för att tillverka föremål. Den 5200 år gamla Kalvträskskidan är ett exempel att kunskapen om träets egenskaper har funnits länge i våra trakter. Den är tillverkad av tjurved av tall. Tjurved är trä som har växt snett vilket gör att veden blir hårdare och mer beständig. Efter 1800-talets industriella revolution började nya byggnadsmaterial användas. Då hamnade träet i skymundan. Men nu har trä kommit tillbaka som material igen!

 

På bilden ser du Skellefteå museums senaste föremål till samlingarna: en handgjord gunga formgiven av Stina Berglund, Skellefteå.

Materialet trä har stor betydelse för oss människor. Användningen av trä har löpt som en röd tråd genom vår historia. Trä har använts för att bygga hus, broar och båtar, men också för att tillverka föremål. Den 5200 år gamla Kalvträskskidan är ett exempel att kunskapen om träets egenskaper har funnits länge i våra trakter. Den är tillverkad av tjurved av tall. Tjurved är trä som har växt snett vilket gör att veden blir hårdare och mer beständig. Efter 1800-talets industriella revolution började nya byggnadsmaterial användas. Då hamnade träet i skymundan. Men nu har trä kommit tillbaka som material igen!

 

På bilden ser du Skellefteå museums senaste föremål till samlingarna: en handgjord gunga formgiven av Stina Berglund, Skellefteå.

link down

TRÄ

Om TRÄ

Skellefteå är en del av en global trärörelse, där träets möjligheter är stora. Det är ett material som både känns ursprungligt och högteknologiskt. Träet kan användas på olika nyskapande sätt. Trä är inte enbart ett robust och miljövänligt material, det bär också på våra tankar om skönhet och ideal. Till och med vetenskapen bekräftar att vi mår bra av att omge oss av trä. Träet är och har varit en förutsättning för att vi människor ska kunna bo på de platser vi gör. Materialet binder oss samman med miljön runtomkring oss.

Om TRÄ2
Pågår till 13 oktober 2019.

Hur ser framtiden ut för vår skogsindustri? Vilka innovationer kan digitaliseringen av träindustrin bidra till? Hur inkluderas nya grupper av innovatörer i våra innovationsmiljöer? Det var några av frågeställningarna inom ett innovationsprojekt som drevs vid Sliperiet, ett centrum för innovation och digital tillverkning vid Umeå Universitet. I den här utställningen presenteras några av de nya industriella verktyg och trämaterialen som idag finns tillgängliga, och några av de teman och idéer som utforskats i projektet. Idéerna kommer från slöjdare, forskare, studenter, designers, hantverkare, företagare, arkitekter och entusiaster.

Känn på nya träbaserade material, prova digitala 3D designverktyg och inspireras av prototyper för framtiden. Kanske kommer du på idén till vår regions nästa stora träinnovation!

Här kan du läsa mer om trä

Hur forskas det om trä?

Vad är trä egentligen?

För att kunna forska om träd måste forskarna förstå vad trä består av. Det finns en massa olika trädarter som kan delas in i barrträd och lövträ. De olika träslagen har olika egenskaper. Därför passar de att användas till olika saker. I lådorna kan du att läsa mer om de träd och träslag som finns här hos oss i Västerbotten och vad de brukar användas till. Trädstammen består av ungdomsved, kärnved, splintved, innerbark och ytterbark. Träden bildar en ny årsring närmast under barken varje år. Årsringarna är lätta att se på en stubbe och i änden på en stock. På trädskivan, som du kanske såg när du kom in i utställningen, kunde du räkna hur gammalt trädet var när det fälldes. Den ljusa delen av årsringarna kallas vårved och är den ved som är väldigt bra på att transportera vatten upp till trädets krona. Vårved bildas under våren och försommaren. Det mesta av all ved som bildas i furu och gran består av små ihåliga vedfibrer som kallas trakeider, träets celler. Den mörkare delen av årsringen är den starkare sommarveden som bildas under sommar och tidig höst.

Går det att se träets celler med blotta ögat? Om man river av ett hörn på ett vanligt papper och håller mot ljuset ser man ett ”lurv”. Varje lurv är en enskild cell som är mellan 2-3 mm lång. Titta på bilden ovan där du kan jämföra ett hårstrå mot en trakeid. Titta sedan på det avrivna papperet som ligger på bordet för att se ”lurvet” som sticker ut. Ungefär 3 trakeider ryms i ett hårstrå!

 

Att torka trä utan att det spricker

Trä är ett så kallat hygroskopiskt material. Med det menas att det kan ta upp och avge vattenånga. När trä torkar försvinner vattnet som finns i träet och veden börjar då krympa. Då kan det bildas torksprickor. Detta är ett problem för sågverken eftersom man vill ha trästockar där hela stocken kan användas. Inom träforskningen har det undersökts hur det går att torka träet utan att det bildas sprickor. Nysågade plankorna stoppas in i ett rör som fungerar som en virkestork. När värmen höjs och plankorna börjar torka kan man se i en dator vad som händer i plankorna med hjälp av tomografen. Titta gärna på skärmen här ovanför för att se hur det kan se ut i plankor som torkas.

 

Värma trä?

Att behandla trä med riktigt hög värme är ett sätt att förändra träets utseende. Det får även andra egenskaper än obehandlat trä. Beroende på hur mycket det värms upp kan träet skyddas och bli mindre mottagligt för mögel. Det som också händer med träet att det blir sprödare och tappar sin böjbarhet.

 

Går det att svetsa i trä?

I laboratoriet går man ner på kemisk nivå. Här finns möjlighet att skapa nya material som baseras på trä. Till exempel går det att svetsa ihop trä! Genom att gnugga två träbitar mot varandra jättesnabbt samtidigt som de trycks ihop fogas bitarna samman, helt utan lim. I träet finns ämnen som får samma egenskap som lim när det blir varmt.

Testa att blunda och dra med fingret över plattan. Känner du skarven där bitarna har svetsats ihop?

 

Kan man titta in i en stock innan man sågar i den?

Om du cyklar omkull och slår i huvudet kan man göra en skiktröntgen av ditt huvud för att se om något är skadat på insidan. Nu går det att göra samma sak med stockar! Man kan skiktröntga varje stock och se hur den ser ut, var kvistar och sprickor finns och om det är en bra eller dålig stock. Sen bestämmer man hur stocken ska sågas i ett virtuellt sågverk. Ungefär som ett avancerat datorspel, fast mycket snabbare. Stockarna undersöks i något som kallas en tomograf. Den fungerar på samma sätt som när man röntgar människor och sedan kan se en 3D-version i datorn.

Arbetet i skogen

Skogsindustrin har varit en viktig näring för Sverige i stort, inte minst för Västerbotten. Skogen är en förnybar resurs och här har människan hämtat och utvecklat olika produkter som bidragit till vår välfärd. Från början fälldes träd med yxa. Fram till tidig medeltid var det vanligast att den fällda stocken klövs med hjälp av kilar. Med tiden har andra verktyg och sågar utvecklats för att vi på bästa möjliga sätt ska kunna utvinna det mesta av träden.

Efter att trädet fälldes barkades stocken med en barkspade. Det är en barkspade som du ser på bilden här under.

I Västerbotten introducerades inte sågen inom skogsarbetet förrän vid sekelskiftet 1900, då det äldre skogsbruket ägnade sig åt dimensionshuggning. Det innebar att bara de grövsta träden i skogen valdes ut och höggs ner med hjälp av en yxa.

 

Sågen du ser på bilden här under kallas Timmersvans.

Kransågen har använts ända sedan medeltiden i norra Europa för framställning av brädor och plank. Kransågen var särskilt användbar när man byggde stora skepp. Eftersom sågen var lätt att styra kunde man utforma plankan på olika sätt beroende på vilken skeppsdel som skulle byggas.

På bilden under  ser du en Klosåg. Det är en ram med ett sågblad i mitten. Klosågen användes främst vid snickeriarbete, men även vid framställning av brädor. I och med att sågbladet var tunt gick det att såga med precision och det blev det inte så mycket spill. Klosågen började användas redan under antiken (700 f.Kr-475 e.Kr), och ända fram till den industriella revolutionen under 1800-talet då maskiner tog över. Därefter blev det inte lika vanligt att såga för hand inom industrin.

Skogsarbetet

Skogsarbetet var normalt en vintersyssla i bondesamhället. När skogsarbetarna jobbade ute i skogen bodde de i skogskojor. Det fanns även skogsstall till arbetshästarna. Arbetet i skogen var hårt och boendeförhållandena för skogsarbetarna var undermålig. I bilden under ses skogsarbetare som avverkade skog i Garaksel mellan åren 1928-1929. De fick 6 kronor om dagen i lön.

 

Transport av virke

Fram till mekaniseringen på 1960-talet var det vanligt att frakta virke med häst. För att underlätta transporterna byggdes vintervägar genom att packa, platta till och ibland även vattna snön. Virket transporterades till avlägg vid större vattendrag. När våren kom och isen gick upp flottades timret ner till bruken vid kusten.

 

Kockorna

I en statlig utredning från år 1933 gavs förslag till förbättringar. Utredningen kom fram till att skogsarbetarna behövde modernare bostäder och att hushållerskor skulle anställas. Under 1940-talet hade de allra flesta arbetslag kollektiv hushållning. Det anställdes en ”kocka” som lagade mat åt skogsarbetarna. På bilden  under ser du ett skoghuggarlag och en kocka från Kåtaselet och Hemberg år 1940.

 

 

Kvinnor inom skogsarbetet

Det var främst män som arbetade i skogen, även om det också förekom kvinnor. Barn kunde få hjälpa till i skogen och det var inte ovanligt att pojkar jobbade i skogsbruket tillsammans med sina pappor. Kvinnor, äldre och människor med nedsatt arbetsförmåga var länge utestängda från skogsbruket. När lagen om anställningsfrämjande och lagen om anställningsskydd kom 1971 kunde kvinnor få in en fot på arbetsmarknaden. En skogsröjare (inte på bilden) och beredskapsarbetare sa till tidningen Västerbottens Kuriren år 1974:

Kvinnor ska inte bara få rycka in ibland. De måste betraktas som fullgod arbetskraft, även när det gäller skogsjobb.

Vill du veta mer om kvinnor som arbetade i Skogen? SLU och Skogsmuseet i Lycksele har just avslutat ett projekt om ”Skogsbrukets glömda hjältar – kvinnors skogsarbete under industrialismen”.

Flottningen

I byarna låg oftast sågverken vid strömmande vatten. Det var med hjälp av älvens strömmar som sågverken kunde drivas. För att flytta alla fällda träd från skogen till sågarna flottades stockarna på älvarna ner till sågverken. På bilden ser du timmermagasinet i Klutmark.

I Skellefteälven slutade man med flottningen år 1970. Det byggdes vägar in till skogen och då kunde lastbilar köra stockarna istället. En annan anledning till att flottningen kom att försvinna var att man byggde ut vattenkraften. Det gjorde att älvarna behövde dämmas upp.

 

Flottarna

Det var farligt att arbeta som flottare. Det var många som drunknade eller klämdes ihjäl mellan stockarna. Trots detta var det vanligt att barn hjälpte till vid flottningen, precis som i skogsbruket och på sågverken. På bilden  under ser du en ”orätt” pojke, som hade i uppgift att ordna till det timmer som hade hamnat fel.

 

 

Skogsindustrin

Teknisk revolution

Skogsbruket genomgick en teknisk revolution under början av 1900-talet. Hästarna som transporterade virket från skogen byttes ut mot jordbrukstraktorer. Motorsågen fick sitt genombrott under mitten av 1950-talet.

Vill du lära dig mer om arbetet i skogen? Besök Skogsmuseet i Lycksele! Där kan du få ta del av den skogshistoriska teknikutvecklingen. Från yxa, såg och motorsåg till stora maskiner som skotare och skördare.

På bilden här under ser du ett planteringsrör för plantering av skogsplantor. Skogsvårdslagen säger att skogsägaren är skyldig att anlägga ny skog. Plantering är ett sätt. Det finns även regler för hur mycket skog som får avverkas. Skogsägaren måste behålla en del av de träd som redan växer naturligt på platsen för att ta hänsyn till den biologiska mångfalden i skogen.

I samband med att skogsarbetarnas dåliga arbetsmiljö utvärderades genomfördes modellen ”Den goda triangeln”. Den byggde på samarbetet mellan maskintillverkare, forskare och brukare. På så sätt utvecklades skogsmaskinerna till det bättre och blev säkrare.

Film av Sveaskog

Dagens skogsindustri

Skogsvårdslagen från 1993 säger att skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden bibehålls. Skogsbruket tillsammans med forskningen i Sverige arbetar med båda målen. Landarealen i Sverige är 40,2 miljoner hektar. 57 % av landarealen är klassad som produktiv skogsmark. Med så stor andel skogsmark och de möjligheter som den ger är det viktigt hur vi brukar och sköter den. Se gärna på filmen eller läs mer på affischen.

Idag forskas det mycket på helt nya produkter med träd som råvara exempelvis byggande av höghus, fordonsbränslen och textilier. Det pekar på en positiv utveckling för brukandet av skogen. Framtiden för skogen och skogsbranschen är ljus och det kommer att behövas arbetskraft av alla slag. Bland annat plantörer, maskinförare, administratörer, kemister, biologer och it-tekniker.

Vem äger skogen?
Visste du att hälften av Sveriges skog ägs av privata skogsägare?

25 % ägs av Svenska staten, Svenska kyrkan, bysamfälligheter, allmänningar, kommuner, landsting

25 % ägs av privatägda aktiebolag

50 % ägs av privata skogsägare

Tack vare allemansrätten får du vara ute i skog och mark, under eget ansvar och med hänsyn till naturen.

Trädets biprodukter

Den bark som ligger under den övre barken går att använda till framställningen av barkmjöl. Att ta bark från ett utvalt träd brukar kallas för barktäkt. Samerna använde barken som kosttillskott men också för att kunna tillverka fodral till sentråd. Det var den vita innerbarken som användes för att göra mjöl. Mjölet var rikt på både mineraler och c-vitamin. För att trädet inte skulle dö lämnade man alltid kvar en bred remsa med bark, som kallades ”livrand”. Innerbarken torkades över heta stenar och blev röd i färgen. När det var nödår i Sverige mellan 1867-1868 var det vanligt att bark användes till bröd. Efter 1800-talet blev det mindre vanligt med barktäkter. En anledning kan vara att det kom fler matprodukter som mjöl och potatis, men också att staten förbjöd att man barkade träd. Det fanns ett intresse från staten att använda träden till skogsbruket.

I Sápmi finns det spår efter tidigare barktäkter som ligger utanför fjällområdena. Vissa barktäkter kan vara flera hundra år gamla eller äldre. På en myr i Arjeplog finns den äldsta matbarktäkten som är 3 000 år gammal.

 

Harts

Harts har länge använts som klister, ända sen förhistorisk tid. Harts består av kåda och är mycket hållbart eftersom det inte löses upp av vatten. Av det tunnflyande hartset kunde man göra fogmassa för att täta näver- och träbehållare.

Harts kunde även användas som tuggummi! Världens äldsta tuggummi hittades i Bohuslän under en stenåldersutgrävning. Även i Västerbotten har man hittat spår av tuggummi. På Sävarheden, mellan Sävar och Bullmark, hittades ett kådtuggummi som är ca 3 600 år gammalt. Men det är inte säkert att kådan tuggades som vi tuggar tuggummi idag. Det kan kanske ha varit för att tillverka lim, till exempel för att sätta fast pilspetsar i pilskaften.

 

Kimrök

Kimrök är ett pigment som används till svart målarfärg. Det är ett fint sot som bildas när man bränner trä som har mycket kåda i sig. Kimrök framställdes av det som blev över efter tillverkningen av terpentin, men kunde också komma från tjärved eller gammalt näver. Kimrök framställdes i särskilda ”kimrökshus”, där ämnet eldades och brann långsamt.  Ett sådant hus ser du på illustrationen. Därefter samlades sotet ihop, och på så sätt fick man ett fint pulver.

 

Näver

Björknäver har använts till många saker. Näver är ett bra material när man ska tända en eld, men det användes också till slöjd. Till och med som plåster! Tack vare att näver är rötbeständigt användes det också till takläggning. Då lades näver i tre lager. Näver samlades in när träden savade eftersom det var lättare att skära loss från stammen då. Av näver gick det även att göra björknäverolja, så kallad ”ryssolja”. Den användes för att smörja skinn och läder, som seldon till hästar. Att tillverka oljan går till på samma sätt som vid tillverkning av tjära, men istället för ved bränner man näver.

 

Pottaska

Vid framställning av tvål eller såpa, glas, krut eller färgning av textiler och läkemedel användes pottaska. Pottaska utvanns genom att man brände veden från lövträd till aska, som sedan urlakades med vatten. Det var främst björk och asp som användes till pottaskbränningen i norra Sverige. I Västerbotten var det främst under 1810- och 1820-talen som beredningen av pottaska kom igång på allvar. Det kan ha att göra med etableringen av glasbruken i Strömbäck och Ytterstfors. I slutet av 1800-talet upphörde pottaskebränningen i Västerbotten. På bilden ser du pottaskebränning från ett forskningsprojekt som utfördes i Kulbäcksliden 1992. Bilden är tagen av Lars Östlund, professor vid SLU. Pottaskan i glasflaskan och glasbiten kommer från samma projekt.

 

Sav

Björksav tappas tidigt på våren då saven i träden stiger. Det finns även källor på att samerna i Västerbotten tog reda på sav från tall. Idag är det fortfarande vissa som tar till vara på saven för att göra dryck.

 

Terpentin

År 1833 öppnades en terpentinfabrik i Skellefteå, en bit norr om Skellefteå kyrkstad. Det var den så kallade ”salpetersjuderi-direktören” Carl Johan Plagemann som anlade fabriken, som kom att bli en av de största terpentinfabrikerna i Sverige vid den tiden. Initiativet kom från grosshandlaren Carl Fredrik Liljevalch i Stockholm, som ville uppmuntra till att använda naturtillgångarna i Sverige. Detta skulle bli en extra inkomst under nödår. För att få fram terpentin behövs kåda. Lokalbefolkningen kunde få extra inkomst genom att samla in kåda och sälja till terpentinframställning. Av cirka 35 ton per år gav detta ”4 500 fullgoda dagsverken”, vilket betyder att det krävdes 4 500 hela dagars arbetstid för att framställa 35 ton. På bilden ser du en ritning av en destillationsapparat som användes vid framställning av terpentin, ritad av Plagemann.

 

Tjära

Tjäran var en av de viktigaste exportvarorna för Sverige under 1600-talet. Under 1700- och 1800-talet var Norrbotten och Västerbotten de stora producenterna av tjära. Behovet av tjära var stort, främst till skeppsbyggeriet. Där var tjäran ett effektivt skydd som användes för att täta skrov och tågvirke. Tjära framställdes genom att bränna kådrik tallved i tjärdalar. För att få kådrik tallved kunde man ”kata” tallar. Det är en gammal metod som innebär att bark skärs bort så att trädet stressas till att producera mer kåda. Det kan även vara ett sätt att impregnera tallen så att träet får bättre kvalitéer.

Tjärbränning var en arbetskrävande process. Enligt en finsk undersökning gick det 11 arbetsdagar på en tunna tjära! På Körran, dagens Nordanåområde i Skellefteå, fanns ”tjärhovet”, en upplagsplats och kvalitetskontroll av tjärtunnor som fraktades från inlandet.  Det var viktigt att säkerhetsställa att tunnorna höll rätt mått.

 

Träkol

Ända sedan 1700-talet har man framställt träkol i Västerbotten. Framförallt var kolen till för bränsle till bruken. Därför skedde ofta träkolsframställningen i närheten av bruken. Kol kan framställas i milor eller ugn, vilket ger olika typer av kol. Under 1800-talet tillverkades ribbkol på sågverken. Under början av 1900-talet kom kolproduktionen i inlandet igång. Då hade kommunikationerna förbättrats och det gick att bedriva handel med träkol utanför länets gränser. Under andra världskriget uppkom ett stort behov av gengaskol utöver järnbrukens kolförbrukning.

Handel med trävaror

Ett skepp kommer lastat

Från skogen utvanns trävaror som exporterades till hela Västeuropa. Det handlade om virke, sparrar, bjälkar, tjära och fartyg. Det var tack vare dessa eftertraktade trävaror som segelsjöfarten hade sin storhetstid i Västerbotten under mitten av 1800-talet och fram till 1870-talet. Från en lista som finns bevarad från skonerten Johannes, vilken byggdes på Karlgårdsvarvet 1825, lastades ”770 tunnor tjära, 18 tunnor pärma, 20 tolfter tre tums och sju alnars bräder, 27 lispund smör, två buntar vadmal, 50 lispund renhorn, 12 renhudar, 10 tunnor lax samt sex buntar färgat vadmal”. Det som fraktades tillbaka från södra Sverige var de varor som lokalbefolkningen hade beställt. Det var till exempel spannmål (korn, råg eller vetemjöl), fröer, olika sorters sprit, bomull, sill, kaffe, potatis, brännvin, ärtor och salt.
På bilden ser du ca 5 000 tjärtunnor på Tjärholmen i Byske, år 1905.

 

Roddarmadammerna

Skellefteå ligger ganska långt uppströms i älven, vilket kunde bli ett problem när det skulle fraktas varor. De större fartygen kunde inte ta sig fram eftersom det var för grunt. Därför skedde den mesta transporten via pråmar som drogs av roddbåtar fram till Skellefteå kaj. Det var oftast kvinnor som rodde dessa båtar. De kallades roddarmadammer. En av dessa rodderskor var ”älvdrottningen”, Lovisa Olsson från Klemensnäs, som fraktade varor åt Majorskan Lovisa Ulrica Magdalena von Prost under mitten av 1800-talet.

På bilden ses kajen i Skellefteå. Bilden är tagen före 1912, innan järnvägen kom till staden.

 

Splitvedsjäntorna

En produkt från sågverksindustrin var splitved. Splitveden exporterades oftast till England men kunde också användas till ved, eller till att göra lådor. Det var inte ovanligt att kvinnor arbetade som stuvare. De kallades ”splitvedsjäntor” som arbetade med att lasta splitved ombord på fartygen. De ansågs vara duktigare och göra ett ordentligt jobb i jämförelse med männen. Stuvarna åkte ut till skeppen för att stuva splitveden i skeppens lastutrymmen. Skeppen kunde komma från hela Sverige men även från Tyskland, Belgien och Finland. Jobbet som stuvare tog slut efter sommaren och då tog stuvarna ofta andra typer av jobb, till exempel städning, tvättning eller syarbeten. På bilden syns Selina (f.1894 Markström, gift Lindvall). Hon arbetade som stuvare på Renholmen mellan 1910-1930. Hon började som 16-åring och jobbade på Renholmen tills sågen lades ner. Så här berättar hon om hur det kunde vara:

Om det var en liten skuta var vi bara sex i ett stuvarlag, men vi kunde vara ända upp till tio eller tretton. Det tog åtta till tio dagar att stuva en skuta. Skepparn ville komma iväg. När det blev höst ville man också komma därifrån själv, när det var kallt och blåsigt.

 

Sjöfart

Bruksbåtar

När det kommer till båtvirke har tall och gran varit de gängse materialen. Vid kusten användes tallvirke. Det ansågs vara ett mer hållbart alternativ eftersom det kunde ge båten en livslängd på 25-30 år. I inlandet användes granvirke eftersom båtarna då blev lättare. Det var en nödvändighet eftersom det kunde vara långt mellan sjöarna och båtarna ofta behövdes bäras och dras långa sträckor på land. När det började finnas effektiva träbehandlingsmedel kom granvirket även att användas vid kusten.

Bruksbåtar i Västerbotten har sett olika ut beroende på vad de har använts till, och var. Generellt var det vanligast att använda segel vid kusten och ro eller staka sig fram i inlandet. Båtarna användes vid fiske, jakt, slåtter av sjöfoder, flottning och som kyrkbåtar. Den vanligaste typen av båt var skötbåten som användes vid kusten. I Burträsket, Varuträsket och Storkågeträsket samt i andra sjöar i kustlandet användes i princip samma båtmodell vilken dock var mindre än skötbåten. På bilden under ses båtbyggaren Anton Viklund på Bjurön bygga just en skötbåt.

Lokala båttyper

Ser du de böjda stockarna i bilden här under? Vilken del av båten tror du att de används till?

 

En annan båttyp som har använts är inlandsbåten eller inlandssnipa. Den var mycket bra att använda i rinnande vattendrag och var därför vanlig vid flottningen på älvarna. Kinningsbåten är en speciell båttyp som har funnits inom vårt område, framförallt i Byskeälven och Åbyälven där den har använts vid flottning. Innan 1865 användes den även i Skellefteälven som flottningsbåt. Sedan övergick man till inlandsbåten. Kinningsbåtarna höll en rakare kurs och botten vid stävarna var gjord av täljda, kraftiga bord som klarade att stöta mot stenar i älvsbotten, men inlandsbåten hade fördelen att vara nätt och bärbar. I och med att man började använda motorbåtar kom en del av bruksbåtarna, främst inlandssniporna, att förses med en utombordsmotor. På bilden ser du både en inlandsbåt (vänster) och en kinningsbåt (höger). Vid fiske användes inlandsbåten som ”raitbåt” (hjälpbåt) medan kinningsbåten används som notbåt. Detta sätt att fiska med två båtar kallas ”bonötning” på skelleftemål.

Skeppsbyggandet

I och med att upplösandet av det bottniska handelstvånget kom segelsjöfarten att utvecklas. Familjen Sandström var kända som Skelleftebygdens största skeppsbyggare under 1800-talets första hälft. Johan Sandström hade skeppsvarvet Carlgård och lärde ut skeppsbyggarkonsten till fem av sina söner. Nicanor Sandström var en av dessa. På bilden ses skonerten Fanny Aurora i Ursvikens hamn. Fartyget förde tjära och trävaror för Markstedtska firman ut i Europa och kom hem varje sommar med saltlast från Medelhavet. Hon seglade i många år för det Klockhoffska rederiet. Fotot är från 1880-talet, då hon ligger till ankars. Fartyget förliste 1893 i Medelhavet med järnlast destinerad till Genua. Alla ombord räddades.

Vad är en skonert? Varför kallas ett fartyg ”hon”? Vill du lära dig mer om fartyg kan du läsa vidare i utställningens bibliotek eller i Forskarrum Nordanå.

Träindustriepoken

De finbladiga sågverken

Under början av 1700-talet utvecklades sågbladen och gick från grova och klumpiga till finbladiga. Nu gick det att sätta in flera blad på samma gång. I och med att det blev mindre spill vid sågningen började den hårda regleringen för etableringen av sågverk att luckras upp. I ett kungligt brev från år 1739 lagstadgades att den som startade ett finbladigt sågverk skulle få rätt till viss skogsavverkning på gemensamt ägd mark eller statens skog. Trots detta användes fortfarande de grovbladiga sågarna långt in på 1800-talet i husbehovssågarna. På bilden ser du hur sågning med de finbladiga sågbladen går till. Bilden är tagen på ångsågen i Krångfors.

Vill du lära dig mer om sågning, besök biblioteket i slutet av utställningen! Där kan du läsa mer i skriften ”Sågning av trä”.

 

Sågverkens utbredning

De finbladiga sågarna möjliggjorde sågverksrörelsens utbredning. Under hundra år kom produktionen av sågade varor i Norrland att tiodubblas. Sågverken flyttades till kusten när ångsågarna kom för då behövde man inte först transportera det sågade virket ner till kusten för att där skeppas ut. När ångsågen låg vid kusten kunde bräderna direkt lastas på fartyg vid sågverket. Sågverkssamhällen växte fram längs hela Norrlandskusten. Den första finbladiga vattensågen som etablerades vid Skellefteälven var Lejonströms sågverk.

Vad är skillnaden mellan en vattendriven såg och en ångsåg? Besök biblioteket i slutet av utställningen och läs mer i skriften ”Sågning av trä”.

 

Sågverksdöden

Teknikutvecklingen gick framåt och cirkelsågen introduceras efter sekelskiftet 1900. Till omkring år 1920 var de flesta maskinerna ångdrivna, men under 1920-talet övergick sågverken till eldrift. Många arbetsmoment som tidigare skötts av arbetare rationaliserades bort med hjälp av maskinerna. Under denna tid organiserade sig arbetarna inom arbetarrörelsen. Efter sekelskiftet 1900 drabbades sågverksindustrin av sviktande lönsamhet. De främsta faktorerna var bristen på råvara och ökad konkurrens på exportmarknaden, bland annat från Ryssland. Under 1930-talet slog krisen hårt. Mellan åren 1930-1936 förlorade ungefär 5 000 sågverksarbetare sina arbeten, de allra flesta i Norrland. I Skelleftebygden försvann 1088 jobb då 6 stycken sågverk lades ner mellan 1925-1933. Den 1 juli 1932 tillkallades kravallpolis till Klemensnäs i Skellefteå för att skydda strejkbrytare som Scharins hade anställt, då det pågick strejk från de vanliga arbetarna. Vid Klemensnäskravallerna varken dog eller skadades någon svårt.

Barnarbete

I sågindustrin arbetade man efter säsong och ofta slutade man till jul. Barnarbete var vanligt förekommande på sågverken. Barn kunde börja jobba när de var 8 år, men den genomsnittliga åldern var ungefär 11 år. De flickor och kvinnor som arbetade inom sågverksindustrin fick mycket sämre betalt än pojkarna. De fick även de sämsta arbetsuppgifterna. Det var farligt att arbeta på en såg. Klämskador och avsågade fingrar var vanligt. Trots att det kom en lag 1842 som sa att barn skulle få rätt till utbildning var det inte självklart för alla barn att gå i skolan. Barnen var viktig arbetskraft som bidrog till försörjningen i familjen. Arbetet i sig var även en viktig förberedelse för barnen inför vuxenlivet. Vuxen ansågs man vara vid konfirmationen.

På bilden  här under ser du arbetare på ett sågverk i Bureå i början av 1900-talet. Notera att det sitter barn på främre raden.

 

Teknikutveckling

Stora förändringar skedde inom sågverksindustrin under 1900-talet. Tekniken utvecklades och nya typer av maskiner infördes. Under 1960- och 1970-talen lade många företag ner, eftersom moderniseringarna medförde alltför höga omkostnader. Större företag köpte upp mindre företag. Från början av 1950-talet till 1980-talet minskade antalet sågverk med omkring tre fjärdedelar, från cirka 7 000 stycken till cirka 2 000.

 

Träförädling

Träförädling behöver inte bara resultera i brädor och plank. Behovet av papper var stort under 1800-talet och man letade efter en billigare råvara. Vid denna tid tillverkades papper av textillump, det vill säga gamla trasig textiler. Det kunde handla om bomull, ull, lin, jute eller hampa. Genom att lösa upp träfibrer, antingen på kemisk eller på mekanisk väg, lyckades man ta fram ett billigare papper.

 

Den mekaniska metoden innebär att träveden slipas sönder och blir till trämassa eller slipmassa. Med den kemiska metoden kokas istället flishuggen ved i sulfat- eller sulfitlut. Det som utvinns blir cellulosa. Ofta lades massaindustrierna i närheten av sågverken. På bilderna ses olika steg i papperstillverkningen på Bureå AB, en massafabrik under 1950-talet.

 

Träfiberskivor

Inom massaindustrin utvecklades fiberskivor. Ett exempel på ett företag som blev framgångsrikt med just skivor av trämassa är Scharin-Unitex AB. År 1912 bildades företaget Skellefteå Trämassefabrik AB i Clemensnäs. Under åren 1929-30 påbörjades experiment med träfiberskivor. Till slut, våren 1930, tillverkades porösa fiberskivor som skickades till Statens Provningsanstalt. Resultatet var positivt. Skivorna som Scharins producerade var av hög kvalité. Genom en värmebehandling efter pressningen fick skivorna förhöjd böjfasthet.

 

 

Efter andra världskriget blomstrade försäljningen av träfiberskivor. Men på 1970-talet försämrades marknadssituationen. Försök att börja med tillverkning av MDF-skivor misslyckades och år 1980 sattes Scharins Söner AB i konkurs, för att sedan helt läggas ner 1992.

 

 

 

Format av handen

Trädgren

En visp eller grötkräkla (”Gröttväru” på dialekt) utformad av en bit av ett träd med fem grenar.

 

 

Masurbjörk

Náhppe, en samisk mjölkstäva eller mjölkskopa, av masurbjörk. Masurbjörk är en genetisk defekt som gör att årsringarna orienterar sig fel, vilket gör att träet ser flammigt ut. Mjölkskopor av den här typen användes vid mjölkning av renar. Bruksföremålen var ofta mycket medvetet formgivna. Náhppen är utformad för att minska risken för att mjölk spills ut av misstag genom att kanterna går inåt. Som du kan se är den lagad med metall. Det var viktigt att vara rädd om sina bruksföremål och använda dem så länge som möjligt.

 

 

 

Spån

Trädets fibrer kan vara segt och formbart. Det är viktigt att kunna läsa av hur fibrerna går för att kunna utnyttja detta. I Västerbotten var det vanligt att använda björk eller asp. Veden klövs parallellt med årsringarna och hyvlades tunt. Sedan kokades de tunna spånen tills de blev mjuka nog att böja. Här ser du en svepask som troligen har använts som smörask.

 

 

Näver

Genom att fläta näverremsor kunde man göra korgar eller näverkontar. Björknäver var vanligt att använda, men även rönnäver.

 

 

Kvist

Det mesta av trädet togs till vara. Här ser du till exempel en visp, gjord av kvistar.

 

 

Rot

Rötter har använts till att fläta korgar. Här ser du en korg gjord av björkrötter. Till rotslöjd togs rötterna från myrar eftersom rötterna oftast kunde växa sig längre och rakare på myrarna. Barken på rötterna skrapades bort och rötterna lades sedan för att torka tills de skulle användas. När det var dags att använda rötterna lades de i blöt tills de blev lätta att böja.

 

 

 

 

Den gamla trästaden Skellefteå

Sanering

Det fanns farhågor om brandrisken med de gamla trähusen. Branden i Umeå 1888 var ett varnande exempel. Efter att guld hittats i Boliden 1924 ville Skellefteå dessutom visa sig som en modern ”Guldstad”. När sedan den svenska ekonomin började blomstra efter andra världskriget växte Skellefteå som stad. Stadens invånare fördubblades från 5 000 till 10 000. Trähus revs för att ge plats åt modernare hus i tegel. Den gamla gårdsbebyggelsen och trähusen ansågs vara ohygieniska. De slitna träpalatsen hade blivit omoderna. Även kraven på utrymme för handel och service var en anledning till att det ansågs att Skellefteå behövde ”saneras”. Biltrafiken hade kommit igång och det skapade vissa problem i stadsmiljön

Redan under 1930-talet hade putsade funkishus börjat ersätta trähusen. Betongen och stålet konkurrerade ut träet. Under samma tid kom en diskussion om ett nytt stadshus. Det dåvarande stadshuset från 1862, som sades vara Nordens största timmerhus, var i stort behov av renovering och underhåll. Ett förslag var att flytta den gamla träbyggnaden till en annan plats och att bygga ett nytt stadshus som var bättre lämpat för tidens behov. År 1955 revs stadshuset, och endast delar av panelen togs om hand. Stadshuset byggdes aldrig upp på nytt. Stadens saneringsplan fortsatte genom de centrala områdena av Skellefteå.

 

Rivningsvågen

Under 1970-talet började allmänheten engagera sig mot rivningsvågen som drog genom Skellefteå. Aktionsgrupper så som ”Riv in’t” och ”Föreningen för byggnadskultur” samlade både yngre och äldre skelleftebor som ville bevara den äldre bebyggelsen. Trots en inventering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse mellan 1974-1975 kom ett flertal av de byggnader som pekats ut som bevarandevärda att rivas. Ett exempel var kvarteret Korpen där apoteket Nordstjärnan låg, en anrik hundraårig träbyggnad. På bilden ser du hur det såg ut när Nordstjärnan revs. År 1977 revs hela kvarterets äldre bebyggelse för att ge plats åt nya stadshuset Brinken. Ett annat exempel är Strömsörskolan som efter ett flertal år av eftersatt underhåll revs 1984. Då lovades att en kopia av byggnaden skulle uppföras, men istället blev platsen en parkering under drygt 30 år.

 

 

 

 

Back to Top