Gå direkt till innehåll (Tryck på Enter)
Stäng
Hittade 0 träffar

Några sökförslag

Stäng
link down

Handel med trävaror

I och med upphävandet av det bottniska handelstvånget fick städer längs med den norrländska kusten bedriva handel med resten av världen. Innan dess fick man inte bygga stora skepp i Bottenviken eller ta emot utländska fartyg. Även om den största flottan fanns i de södra delarna av Sverige hade Skellefteå under en kort tid vid år 1843 en större flotta än Umeå. Fartygen i Skellefteå var färre än fartygen i Umeå. Trots detta var lastkapaciteten i Skellefteå här något större och därför var flottan större.

Ett skepp kommer lastat

Från skogen utvanns trävaror som exporterades till hela Västeuropa. Det handlade om virke, sparrar, bjälkar, tjära och fartyg. Det var tack vare dessa eftertraktade trävaror som segelsjöfarten hade sin storhetstid i Västerbotten under mitten av 1800-talet och fram till 1870-talet. Från en lista som finns bevarad från skonerten Johannes, vilken byggdes på Karlgårdsvarvet 1825, lastades ”770 tunnor tjära, 18 tunnor pärma, 20 tolfter tre tums och sju alnars bräder, 27 lispund smör, två buntar vadmal, 50 lispund renhorn, 12 renhudar, 10 tunnor lax samt sex buntar färgat vadmal”. Det som fraktades tillbaka från södra Sverige var de varor som lokalbefolkningen hade beställt. Det var till exempel spannmål (korn, råg eller vetemjöl), fröer, olika sorters sprit, bomull, sill, kaffe, potatis, brännvin, ärtor och salt.
På bilden ser du ca 5 000 tjärtunnor på Tjärholmen i Byske, år 1905.

Ca 5000 tjärtunnor på Tjärholmen i Byske, 1905.

Ca 5000 tjärtunnor på Tjärholmen i Byske, 1905.

Roddarmadammerna

Skellefteå ligger ganska långt uppströms i älven, vilket kunde bli ett problem när det skulle fraktas varor. De större fartygen kunde inte ta sig fram eftersom det var för grunt. Därför skedde den mesta transporten via pråmar som drogs av roddbåtar fram till Skellefteå kaj. Det var oftast kvinnor som rodde dessa båtar. De kallades roddarmadammer. En av dessa rodderskor var ”älvdrottningen”, Lovisa Olsson från Klemensnäs, som fraktade varor åt Majorskan Lovisa Ulrica Magdalena von Prost under mitten av 1800-talet.

Kajen i Skellefteå. Bilden är tagen före 1912, innan järnvägen kom till staden.

Kajen i Skellefteå. Bilden är tagen före 1912, innan järnvägen kom till staden.

Splitvedsjäntorna

En produkt från sågverksindustrin var splitved. Splitveden exporterades oftast till England men kunde också användas till ved, eller till att göra lådor. Det var inte ovanligt att kvinnor arbetade som stuvare. De kallades ”splitvedsjäntor” som arbetade med att lasta splitved ombord på fartygen. De ansågs vara duktigare och göra ett ordentligt jobb i jämförelse med männen. Stuvarna åkte ut till skeppen för att stuva splitveden i skeppens lastutrymmen. Skeppen kunde komma från hela Sverige men även från Tyskland, Belgien och Finland. Jobbet som stuvare tog slut efter sommaren och då tog stuvarna ofta andra typer av jobb, till exempel städning, tvättning eller syarbeten. På bilden syns Selina (f.1894 Markström, gift Lindvall). Hon arbetade som stuvare på Renholmen mellan 1910-1930. Hon började som 16-åring och jobbade på Renholmen tills sågen lades ner. Så här berättar hon om hur det kunde vara:

Om det var en liten skuta var vi bara sex i ett stuvarlag, men vi kunde vara ända upp till tio eller tretton. Det tog åtta till tio dagar att stuva en skuta. Skepparn ville komma iväg. När det blev höst ville man också komma därifrån själv, när det var kallt och blåsigt.

Människor som poserar för kameran ombord på en båt.

Människor som poserar för kameran ombord på en båt.

Här kan du läsa mer om trä

Hur forskas det om trä?

Forskarna på träteknik undersöker träet som material. I detta skede ses trä inte längre som ett material som lever och växer, utan nu är det istället en råvara som istället kan bli olika produkter.

Forskarna undersöker vad trä kan bli för något och var gränserna går. Man försöker hitta sätt att förbättra och förädla träets egenskaper. Ett exempel är att undersöka hur sågverken på bästa sätt kan få ut så mycket som möjligt av trästocken. Genom forskningen kan man även förändra träets egenskaper så att en träfasad minskar risken att bli angripen av mögel.

Arbetet i skogen

Skogsindustrin har varit en viktig näring för Sverige i stort, inte minst för Västerbotten. Skogen är en förnybar resurs och här har människan hämtat och utvecklat olika produkter som bidragit till vår välfärd. Från början fälldes träd med yxa. Fram till tidig medeltid var det vanligast att den fällda stocken klövs med hjälp av kilar. Med tiden har andra verktyg och sågar utvecklats för att vi på bästa möjliga sätt ska kunna utvinna det mesta av träden.

Skogsindustrin

Under 1970-talet kom kritik mot skogsvårdslagen. Många menade att den fokuserade mer på produktion men inte alls lika mycket på naturvärden. Kritiken mot kalhyggen var en del av detta. Det gjorde att en ny skogsvårdslag infördes år 1993. Då blev miljö och produktion jämställda inom skogspolitiken. Mycket har förändrats i skogsbruket sedan början av 1900-talet. Från att hugga med yxa till att bruka skogen med hjälp av skogsmaskiner. De flesta skogsmaskiner är idag utrustade med en dator som ger stöd till maskinföraren i arbetet. Utvecklingen av nya maskiner och metoder sker hela tiden för att de ska bli effektivare men också för att förbättra arbetsmiljön och begränsa negativ påverkan på miljön.

Trädets biprodukter

Den bark som ligger under den övre barken går att använda till framställningen av barkmjöl. Att ta bark från ett utvalt träd brukar kallas för barktäkt. Samerna använde barken som kosttillskott men också för att kunna tillverka fodral till sentråd. Det var den vita innerbarken som användes för att göra mjöl. Mjölet var rikt på både mineraler och c-vitamin. För att trädet inte skulle dö lämnade man alltid kvar en bred remsa med bark, som kallades ”livrand”. Innerbarken torkades över heta stenar och blev röd i färgen. När det var nödår i Sverige mellan 1867-1868 var det vanligt att bark användes till bröd. Efter 1800-talet blev det mindre vanligt med barktäkter. En anledning kan vara att det kom fler matprodukter som mjöl och potatis, men också att staten förbjöd att man barkade träd. Det fanns ett intresse från staten att använda träden till skogsbruket.

I Sápmi finns det spår efter tidigare barktäkter som ligger utanför fjällområdena. Vissa barktäkter kan vara flera hundra år gamla eller äldre. På en myr i Arjeplog finns den äldsta matbarktäkten som är 3 000 år gammal.

Handel med trävaror

I och med upphävandet av det bottniska handelstvånget fick städer längs med den norrländska kusten bedriva handel med resten av världen. Innan dess fick man inte bygga stora skepp i Bottenviken eller ta emot utländska fartyg. Även om den största flottan fanns i de södra delarna av Sverige hade Skellefteå under en kort tid vid år 1843 en större flotta än Umeå. Fartygen i Skellefteå var färre än fartygen i Umeå. Trots detta var lastkapaciteten i Skellefteå här något större och därför var flottan större.

Sjöfart

Grosshandlaren Seth Franzén var den som satte igång skeppsbyggeriet och sågindustrin på allvar i Skellefteå. Det mest kända fartyget som Seth Franzén var delägare i var skonerten Hermes som byggdes 1846.  Det är svårt att uppskatta hur lång tid det tog att bygga ett skepp. I ett skeppsbyggarkontrakt från 1856 går det att läsa att timmermännen skulle bygga skeppet mellan januari och augusti. Det kunde alltså ta ett halvår att bygga ett skepp, med allt virke på plats.

Träindustriepoken

Först år 1896 kom sågverksindustrin att räknas som en industri. Tidigare hade det räknats till bondenäringen. Industrialiseringen i Västeuropa skapade en växande marknad för trävaror och Sverige exporterade stora mängder med trävaror till England.

Träbranschen

Idag är träet en viktig råvara. I Västerbotten sysselsätter träindustrin ca 2 600 personer och har en omsättning på 8 miljarder kronor (2010). En stor teknikutveckling sker inom träindustrin, mycket tack vare träteknikforskningen som du kunde läsa om i början av utställningen. Sågverken är sedan länge datoriserade.

Format av handen

Med hjälp av olika tekniker och verktyg har träet genom alla tider kunnat formas av människans hand. Kärl, korgar, verktyg och andra bruksföremål som skidor har bestått av trä. Trä kunde även bli konstföremål. Det var inte bara själva träveden som användes utan även andra delar av trädet.

 

Formgivning

Att använda olika typer av trä utifrån materialets egenskaper eller utseende är något som utnyttjas inom både konsthantverk och design. Träet har gått från att vara ett material som vi i Norden använde främst för att det var nära till hands till att bli något hantverksmässigt och vackert. Ett bruksföremål som en stol kan samtidigt vara ett konstföremål.

Den gamla trästaden Skellefteå

Under mitten av 1800-talet började hus uppföras i så kallat regelverk, det vill säga sågat virke som sattes ihop. Detta var mycket billigare då mindre virke krävdes. Metoden att bygga med plankstomme kom ungefär samtidigt som regelverksmetoden. En annan metod var att bygga knubbhus. Då användes spillet som blev över efter sågverkens planksågning. Planstumparna murades samman, precis som tegelstenar. Att bygga med knubb började under mitten av 1800-talet och levde kvar fram till 1930-talet i sågverksstäderna längs med Norrlandskusten.

I och med trävaruindustrins genombrott under slutet av 1800-talet fanns det ett stort utbud av virke och olika hyvlade och figursågade produkter. Byggnader började kläs med panel och snickarglädje. I Skellefteå går det att se stenimiterande träpaneler, som skulle ge sken av de stenbyggnader som var vanligt i de stora städerna söderut.

Vad händer på träfronten idag?

För Skellefteå kommun är trä inte bara ett byggnadsmaterial. Det är också en viktig grund för hur vi bygger vårt samhälle. Skellefteå har blivit en viktig plats för utveckling av trä i Sverige, vilket beror på att det finns företag, industrier och forskning i vårt område som är inriktade på trä. Det pågår ett gott samarbete mellan olika aktörer, mellan kommunen, träindustrin, forskning och universitetsvärlden. Både här hos oss i Skellefteå, i Sverige och i stora delar av världen.