Skip to Content Skip to Homepage
Stäng
Hittade 0 träffar

Några sökförslag

Stäng
link down

Den gamla trästaden Skellefteå

Tack vare närheten till skogen byggdes de allra flesta husen i Västerbotten av trä. Att bygga hus med timmerstomme och knuttimring har varit den vanligaste metoden i Norden. När sågverken utvecklades och fick bättre sågar förändrades även husbyggandet. Under mitten av 1800-talet började hus uppföras i så kallat regelverk, det vill säga sågat virke som sattes ihop. Detta var mycket billigare då mindre virke krävdes. Metoden att bygga med plankstomme kom ungefär samtidigt som regelverksmetoden. En annan metod var att bygga knubbhus. Då användes spillet som blev över efter sågverkens planksågning. Planstumparna murades samman, precis som tegelstenar. Att bygga med knubb började under mitten av 1800-talet och levde kvar fram till 1930-talet i sågverksstäderna längs med Norrlandskusten. I och med trävaruindustrins genombrott under slutet av 1800-talet fanns det ett stort utbud av virke och olika hyvlade och figursågade produkter. Byggnader började kläs med panel och snickarglädje. I Skellefteå går det att se stenimiterande träpaneler, som skulle ge sken av de stenbyggnader som var vanligt i de stora städerna söderut.

Sanering

Det fanns farhågor om brandrisken med de gamla trähusen. Branden i Umeå 1888 var ett varnande exempel. Efter att guld hittats i Boliden 1924 ville Skellefteå dessutom visa sig som en modern ”Guldstad”. När sedan den svenska ekonomin började blomstra efter andra världskriget växte Skellefteå som stad. Stadens invånare fördubblades från 5 000 till 10 000. Trähus revs för att ge plats åt modernare hus i tegel. Den gamla gårdsbebyggelsen och trähusen ansågs vara ohygieniska. De slitna träpalatsen hade blivit omoderna. Även kraven på utrymme för handel och service var en anledning till att det ansågs att Skellefteå behövde ”saneras”. Biltrafiken hade kommit igång och det skapade vissa problem i stadsmiljön

Redan under 1930-talet hade putsade funkishus börjat ersätta trähusen. Betongen och stålet konkurrerade ut träet. Under samma tid kom en diskussion om ett nytt stadshus. Det dåvarande stadshuset från 1862, som sades vara Nordens största timmerhus, var i stort behov av renovering och underhåll. Ett förslag var att flytta den gamla träbyggnaden till en annan plats och att bygga ett nytt stadshus som var bättre lämpat för tidens behov. År 1955 revs stadshuset, och endast delar av panelen togs om hand. Stadshuset byggdes aldrig upp på nytt. Stadens saneringsplan fortsatte genom de centrala områdena av Skellefteå.

 

Under 1970-talet började allmänheten engagera sig mot rivningsvågen som drog genom Skellefteå. Aktionsgrupper så som ”Riv in’t” och ”Föreningen för byggnadskultur” samlade både yngre och äldre skelleftebor som ville bevara den äldre bebyggelsen. Trots en inventering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse mellan 1974-1975 kom ett flertal av de byggnader som pekats ut som bevarandevärda att rivas. Ett exempel var kvarteret Korpen där apoteket Nordstjärnan låg, en anrik hundraårig träbyggnad. På bilden ser du hur det såg ut när Nordstjärnan revs. År 1977 revs hela kvarterets äldre bebyggelse för att ge plats åt nya stadshuset Brinken. Ett annat exempel är Strömsörskolan som efter ett flertal år av eftersatt underhåll revs 1984. Då lovades att en kopia av byggnaden skulle uppföras, men istället blev platsen en parkering under drygt 30 år.

 

 

 

 

Back to Top