Maud Ragnestam Asplund 1944-2022

Intervjun finns som text längre ner

Maud Ragnestam Asplund föddes i Boliden. Föräldrarna var Manfred och Marta Ragnestam. Båda jobbade för Bolidenbolaget. Manfred arbetade som svetsare och Marta som telefonist. Barndomen i Boliden var trygg och det fanns mycket att göra. Efter att Maud gick ut skolan började hon som lärling hos en frisör. Så småningom startade hon en egen salong i Boliden. Under 1990-talet hade Bolidens samhälle börjat förfalla. Hus stod tomma och mycket var eftersatt. Maud startade, tillsammans med andra Bolidenbor och lokala föreningar, upp Framtidsgruppen för att vända Bolidens utveckling.

Intervju
Ja, det var helt sagolikt, underbart, därför att på vår gata var det jättemycket barn och många barn i min ålder. Alltså vi hade vansinnigt trevligt på våran gata och av den anledningen så… det var ju som mina kompisar, så man var ju inte så mycket på samhället faktiskt. Och det räckte för oss att vara tillsammans. Så det var mer att man gick i skolan och hade då klasskamrater men sen på fritiden då var det ju mina kamrater, de var ju de som bodde på gatan.

Vi lekte i naturen, lekte nere… Det var skog nedanför. Vi lekte i dagbrottet, alltså nära gruvan. Kanske inte smartaste men vi gjorde det i alla fall. Så vi roade oss vinter som sommar. Hela tiden. Det var fantastiskt, faktiskt.

Vi plockade väl stenar och vi byggde med… kottar. Ja, så där som ungar gör. Vi åkte kälke nerför den där backen, ner mot gruvan. Ja, för där var det ju inte så mycket bilar. Vi visste ju tiderna och vi visste tiderna när de sköt i gruvan också. Det var ju vissa tider de sköt på morgonen, då var vi inte där. Men vid ett-tiden vet jag, då var det ju en klocka som ringde uppe vid vägen så då visste man att då skulle man inte vistas där.

Vi, så kallade ”arbetarbarn”, vi var ju på Folkets hus och sen de ingenjörsbarnen om man säger så de var på hotellet. Och jag vill nog påstå att vi hade bra nog mycket trevligare för vi var nog vansinnigt många barn, jämfört med på hotellet. Det var ju mer sparsmakat där. Och jag har faktiskt ett minne av att jag var, på den tiden var man ju, hade man ”hippa” hette det. Alltså man var hemma, samlades klasskamrater hemma hos nån och hade träffats och jag var faktiskt en gång uppe på brukshotellet. Nej, inte brukshotellet, uppe på en som bodde på Kullen och… fyra stycken. Och jag var ju van att, när vi andra hade då var vi hela klassen, så att där var ju en liten skillnad.

Jag tror det var där jag för första gången åt… drack te var man ju inte heller van. Och pain riche… Hade aldrig sett en pain riche eller visste då inte vad det var eller hur man skulle äta.

Kullen var man ju aldrig… Ja, jag fick ju fara dit på hippa. Det var ju alldeles fantastiskt men där var man ju aldrig, alltså. Man kunde stå nedanför och titta upp och se på de fina husen och tycka att det var jättefint och hur det skulle vara att bo så, men inte… man var inte avundsjuk på något sätt. Det var avskilt helt enkelt.

Ja, att det var tryggt. Det var fint, det var lummigt, det var välskött, det var… Jamen det fanns ju allt.

Källor
Delar ur intervju med Maud Ragnestam Asplund 2021-01-04, Skellefteå museums ljudarkiv

Ortsanalys för Boliden & Strömfors: Boliden – det moderna samhällets kulturarv. Skellefteå museum, 2006.