Laila Torvonen
Inläsningen av intervjun finns som text längre ner
Laila Torvonen var en av de finska flyktingarna som flyttades till Kusforslägret våren 1945. När det stod klart att andra världskriget var slut i maj började de finska flyktingar som hade bott i läger runtom i norra Sverige förberedas för att återvända hem. Många fick bo på lägret i Kusfors innan de åkte vidare till Finland. I norra Finland, till exempel Rovaniemi, behövde det göras en återuppbyggnad av bostäder och därför var det flera som inte kunde återvända hem på ett bra tag.
Intervju
Ett rykte om att vi skulle flyttas till Kusfors väckte naturligtvis missnöje. Till en början hade det knorrats för det var för trångt och svårt att anpassa sig till något nytt. Nu fanns det gott om plats då karlarna rest hem och man hade lärt känna befolkningen och kunde öka veckopengen med handarbete och ev. städning. Och när man kanske snart skulle få återvända till Finland vill man inte igen börja packa och ge sig iväg till nya och ovana förhållanden. Flyttningsordern kom i alla fall en dag. Det hjälpte inte, man fick börja packa ihop sina tillhörigheter och ställa om sig för flyttning för vilken i ordningen denna vinter visste man inte…
Hela eftermiddagen har vi suttit på tåget. Vi har fördrivit tiden med att äta, tala om Umeå-tiden och fundera över hur det är på det nya lägret. Norrut bär det iväg i alla fall och alltså närmare hemmet – Finland. Tåget stannar vid ett litet samhälle Kusfors och ’Raather Matti’ är där och välkomnar oss. Han har kommit hit före oss. Sedan åker vi igen med bussar ett par km till lägret. Vi som redan vant oss vid stadslivet tycker att vi hamnar i ödemarken. Det skymmer redan. ”Titta, där lyser det, där är lägret!” Mitt inne i skogen står barackerna rad efter rad, dysterts gråa. Hög taggtråd omger hela lägret. Det känns som ett koncentrationsläger. Vi äro alldeles tysta och modlösa. Man kör oss som boskap – en massa, där det ej finns någon enskild individ. Först till kyrksalen där vi får lämna personuppgifter sedan till den stora matsalen där man förser en bricka åt oss med en tallrik potatissoppa, två bitar bröd och litet mjölk i en mugg. Utan att säga något äter vi. När vi ätit, förs vi till barackerna där vi nykomlingar blir betittade med annat än blida ögon. ”Här finns ju folk redan, inte behöver vi mera folk.” Vi drar täcket över örnen och man hör en djup suck. ”Tänk om vi ändå fått vara i Umeå.” Och redan vid två-tre tiden väcker kölden oss. Elden har slocknat i kaminen och inte känns det roligt att stiga upp och göra eld i kaminen igen, men det är så förtvivlat kallt. Slutligen får vi eld i kaminen igen och en ljuvlig värme sprider sig i hela baracken.
Källa
Saga Eserstam läser del ur: Hallinder, Annika & Risán, Pia, Flykting i går och i dag, Artemis, Skellefteå, 1993
