Gå direkt till innehåll (Tryck på Enter)
Stäng
Hittade 0 träffar
    Visa fler

    Några sökförslag

    Stäng

    Upplysning 1730–1845

    I början av 1700-talet var Sverige ett utfattigt och trasigt land. Nu blev det viktigt för makthavarna att bygga upp en stark och stabil nation igen. Det som skulle få Sverige på fötter var utbildning, kultur och handel. De nya idealen var vetenskap och förnuft. Inom loppet av hundra år skedde en stor samhällsomvandling och i våra trakter förändrades livet för många människor. Nya tekniska uppfinningar och nya metoder för att sköta jordbruket gjorde att fler fick lönearbete, att det odlades mer mat och att befolkningen ökade. Vid Norrlandskusten byggdes finbladiga sågverk och industrier i rask takt. Och för att kunna transportera det sågade virket ut i världen ökade behovet av sjöfart. Flera skeppsbyggerier och nya hamnar såg därför dagens ljus vid den här tiden. Men mitt i det stora framtidsbygget så hamnade Sverige i krig igen. Sommaren 1809 utkämpades ett slag mellan ryska och svenska soldater i Skellefteå. Striden handlade om var gränsen mellan Sverige och Ryssland skulle gå. Det slutade med att området som idag är Finland blev ryskt.

    • Vad händer i världen?

      I Österrike komponerade Wolfgang Amadeus Mozart symfonier, operor och andra musikstycken.

      Ångmaskinen uppfanns i England och blev grunden till många nya maskiner som gjorde att industrialiseringen tog fart. Ett exempel är Spinning Jenny.

      Den franska revolutionen pågick 1789 – 1799.

      Slaveriet avskaffades 1833 i Brittiska imperiet.

    • Hur många är vi här?

      Under alla år med krig minskade antalet människor, men på 1700- och 1800-talen ökade Västerbottens läns befolkning mest i Sverige. År 1845 hade det område som i dag är Skellefteå, Norsjö och Malå kommuner 23 651 invånare.

    • Hur försörjer vi oss?

      Fler och fler var jordbrukare på heltid, men fiskade fortfarande för att få maten att räcka.
      Arbetsuppgifter som kunde bidra till försörjningen var att bränna tjära och tillverka pottaska. Män kunde också tjäna pengar på att bila sparrar som behövdes till husbyggen. Sågverken utvecklades och virke började säljas till andra länder. På sågverken fanns det arbetsuppgifter för män, pojkar och unga kvinnor.

    • Hur bor vi?

      Bönderna bodde på större gårdar med många byggnader. Det fanns ett hus som de bodde i. Dessutom fanns förvaringsbodar, bagarstuga, brygghus, stall för hästarna och fähus för korna. Den ökande befolkningen gjorde att det inte fanns mark för alla vid kusten. Med bra villkor lockades många att åka inåt landet för att bryta ny mark för odling. En stor mängd sådana nybyggen uppkom under den här perioden, och blev i många fall till nya byar och samhällen med tiden. En del samer blev också nybyggare.

    • Vad äter vi?

      Den nya grödan potatis blev den viktigaste råvaran. Mjölet fick högre kvalitet och användes i bröd, välling och gröt. Mat lagades också av rovor, kål, kålrot, fisk, kött och bär. Prästen Pehr Högström skördade det allra första äpplet i Skellefteå, men det skulle dröja ett par århundraden till innan äppelträd blev vanliga i trädgårdarna här.

    • Hur tar vi oss fram?

      Människorna vid den här tiden färdades fortfarande till fots eller med häst och vagn. Lejonströmsbron byggdes 1737 för dem som skulle till kyrkan. Tidigare hade det gått en enkel färja över älven. Till sjöss fanns nu, förutom de mindre båtarna, också stora segelfartyg. De kunde både frakta människor och varor ut i världen. I slutet av den här perioden började det gå ångbåtar längs kusten.

    Läs mer om Upplysning 1730–1845

    Nyklassicism

    På 1790-talet köpte häradshövding Carl Fredrik Furtenbach flera hemman på södra sidan Skellefteälven som han lät slå samman och bilda Hedensbyn no 13 Carlgård. Han lät samtidigt förlänga en äldre timmerbyggnad och förse den med brädpanel, knutlådor och rikt dekorerade portaler i empirestil för att utgöra hemmanets representativa huvudbyggnad. Huvudbyggnaden på Karlgård är den äldsta byggnaden i centrala Skellefteå. I dess norra kroppås finns årtalet 1692 inristat och i den södra kroppåsen årtalet 1799. På vinden finns de gamla blyinfattade fönstren från 1700-talet bevarade.

    Ting från tiden

    Ta del av ting från tiden från denna period.

    Pehr och Catharina Högström

    Två personer som hade stort inflytande i Skellefteå i slutet av 1700-talet var Pehr och Catharina Högström. Pehr Högström var kyrkoherde i landsförsamlingen och Catharina Högström var engagerad i sociala frågor.

    Båda hade tagit till sig de nya idéerna som spreds i Europa. De menade att utbildning, vetenskap och en kristen tro skulle ge människorna ett bättre liv. Nu ville de att invånarna i Skellefteå också skulle upplysas.

    Pehr Högström pratade varmt om nya sätt att odla och om moderna redskap i jordbruket. Catharina Högström var intresserad av sjukvård och fattigvård och hjälpte många genom gåvor och medicin. Catharina Högström blev också den första i Skellefteå att vaccinera, som då kallades att ”ympa”, sina barn mot smittkoppor.

    Utbildning

    För att skapa förändring i samhället måste människor utbilda sig. Det menade kyrkoherde Pehr Högström och hans fru Catharina, och såg till att flera personer från bygden fick studera.

    En av dem var Katarina Jonsdotter. 1756 reste hon till Stockholm för att bli barnmorska. Hennes make Jon Södermark studerade till trädgårdsmästare.

    Även personer inom kultur och konst fick stöd. Nybyggaren Herman Tomasson från Kattisträsk var intresserad av bildhuggeri och bondsonen Nils Schillmark av måleri. Båda fick undervisning vid Kongliga målar- och bildhuggareakademien i Stockholm. Lärare var Catharinas bror Pehr Fjällström.

    Nils Schillmarks målning Smultronflickan, som du kan se i montern, finns i original på konstmuseet Ateneum i Finland.

    Tröskbulten

    Under 1700-talet och början av 1800-talet gjordes en rad uppfinningar som förenklade människors liv, bland annat inom jordbruket. Att tröska korn, det vill säga att få sädeskornet att släppa från axet, var något som länge gjordes för hand. Det var ett slitsamt arbete som dessutom tog lång tid. Detta kom att förändras med den så kallade tröskbulten.

    Med hjälp av en häst kördes tröskbulten fram och tillbaka över kornet. Tröskningen gjordes i särskilda byggnader, så kallade långlogar. Eftersom tröskbulten bestod av två cylindrar kunde hästen bara gå rakt fram och därför var logarna väldigt långa. De kunde vara 40 meter långa och i vardera änden fanns en öppning så att hästen kunde vända utomhus.

    Under 1800-talet utvecklades tröskbulten till en konisk form. Då gick det att tröska i en rund loge. Hästen behövde därför inte gå fram och tillbaka, utan istället gå runt.

    Sågverksinvesterare

    De nya finbladiga sågverken byggdes upp längs kusten. Det var borgare och rika bönder och byamän från Piteå, Umeå och Skellefteå som investerade och nu blev sågverksägare.
    För att sköta arbetet på sågarna anställdes både män och kvinnor från byarna runt omkring.

    Träden fraktades på älvarna från skogarna i inlandet. För att få fälla träd på statens mark fick sågverksägarna betala en avgift, så kallat stubböre. De färdigsågade plankorna och bräderna såldes till andra orter i Sverige och utomlands och allt transporterades på havet. Det gjorde att det behövdes fler skepp och hamnar, och ledde till att hela skeppsvarv byggdes.

    Finbladiga sågverk

    Tekniken att såga timmer till plank hade sett ungefär likadan ut sedan 1400-talet. Med ett grovt sågblad delades stocken till en planka i taget. Det gick långsamt och blev mycket spill. Dessutom var det si och så med kvaliteten. Vetenskapsakademin tyckte att ”bräderna blir ludna som björnar” och ville att sågverken skulle investera i nya sågar som arbetade fortare och gav slätare plankor.

    Den nya tekniken kom från Holland och hade redan prövats i Frankrike och i södra Sverige. Med fina, tunna sågblad kunde flera plankor sågas samtidigt. Ytan på det sågade virket blev slät och fin. Dessutom gick det inte åt lika mycket vatten för att driva sågen, vilket gjorde att man kunde såga under längre perioder på året.

    Flottning

    Älvarna var tidigt viktiga vattenvägar men det var först när de finbladiga sågverken kom som de började användas för att frakta timmer, så kallad flottning. Eftersom sågverken låg vid kusten och träden höggs i skogen inåt landet var älvarna perfekta för att få trästockarna till kusten.

    Det kunde ta lång tid att flotta timmer ner till kusten. Från början kunde det ta uppemot 3–5 år innan stocken kom ner till sågverket, men när speciella flottningsleder byggdes kunde det istället ta 1 år.

    Under slutet av 1970-talet upphörde flottningsepoken. Vattenkraften hade blivit allt viktigare och flottningen stod i vägen för utbyggnationen. Dessutom kom allt fler transporter att ske med lastbilar och flottningen var inte längre lönsam.

    Ytterstfors glasbruk

    1837 öppnade ett glasbruk i Ytterstfors. Det var sågverksägaren Eric Lindemark som tyckte att det var slöseri att inte ta vara på spillmaterialet från sågen – det kunde man ju elda ugnarna med! På kort tid anställde han en hyttmästare, glasblåsare, smältare, smed och hyttdrängar.

    Ytterstfors glasbruk producerade mest grönt fönsterglas och bruksföremål; flaskor, dricksglas, skålar, ostkupor och syltkrukor. Den gröna färgen kom från järn och andra metaller som fanns i sanden som importerades från Holland och Tyskland.

    Glasbruket var nedläggningshotat flera gånger under årens lopp. Till slut blev konkurrensen från andra länder för stor och glasbruket lades ned 1876.

    Sjöfart

    Sjöfart och skeppsbyggeri var viktiga näringar i Skellefteå under 1800-talet. I området har det funnits 35 skeppsvarv som tillsammans byggde närmare 150 fartyg. De flesta såldes till Stockholm och ut i Europa.

    Handelsfartygen som seglade ut i världen var fyllda med trävaror och tjära. När de kom hem igen hade de med sig ovanliga varor. Sjömännens historier om livet till sjöss var säkert också spännande att få höra.

    Segelfartyget du ser här i montern är en modell av barkskeppet Antoinette. Det byggdes av Alderholmens skeppsvarv i Ursviken. Antoinette sjösattes 1878 under festliga former. Sista färden gick mellan Göteborg och England 1916. Fartyget blev då beskjutet av en torped från en tysk ubåt, började brinna och sjönk.

    Vattenvägar

    I slutet av 1700-talet infördes nya regler för att få köpa och sälja varor. Nu upphörde det Bottniska handelstvånget, alltså förbudet att sälja varor från Norrland direkt till utlandet. Under lång tid hade dessutom köpmän från Piteå haft ensamrätt på att arrangera marknader i Skellefteå, men 1781 upphörde även det. Det gjorde att fler ville handla med varor och det bästa sättet att frakta dem på var på vattnet.

    Små och stora segelfartyg gick nu regelbundet mellan städerna i Norrland, till Finland, Stockholm och vidare ut i världen. Älvarna var också praktiska vattenvägar. Människor, djur och varor fraktades på pråmar som ofta roddes av kvinnor. En av de mest kända roddarmadamerna är Lovisa Olsson, också känd som Älvdrottningen.

    Finska kriget

    Senaste gången det var krig på svensk mark var 1808–1809. Kriget stod mellan Sverige och Ryssland. Vid den tiden sträckte sig Sveriges landsgräns över nuvarande Finland och ända fram till Ryssland, och i februari 1808 gick ryska soldater över gränsen mot Sverige.

    Våren 1809 hade trupperna kommit till Skellefteå. I maj utkämpades en strid vid Lejonströmsbron. Det slutade med att de ryska soldaterna hade kontroll över området hela den sommaren.

    I september blev det till slut vapenvila efter att parterna hade förhandlat i Frostkåge. När fredsavtalet skrevs under, den 17 september 1809 i Fredrikshamn, innebar det att Sverige förlorade hela nuvarande Finland, till Ryssland.

    Föremålen du ser här sägs ha varit med i kriget. Sabeln är rysk. Enligt berättelsen tog bruksinspektor Johan Wincent i Sävar sabeln från en rysk soldat och dödade honom med den. Wincent fick på så sätt tillbaka sin häst som soldaten stulit.

    Lars Larsson

    Lars Larsson var en allmogemålare som levde mellan 1784 och 1840. Hans färgstarka bilder ger en inblick i både vardagsliv och fest, men han gjorde också dramatiska bilder på strider och religiösa motiv. Förutom bilderna, som ofta var målade med vattenfärg på papper, målade Lars Larsson även möbler.

    Det finns inte mycket skrivet om vem Lars Larsson var som person. I kyrkboken står det att han var en ”krympling”, vilket är ett gammalt ord för en person med funktionsvariation. De sågs som avvikande från normen och risken var stor att hamna i utanförskap. Lars Larsson bodde tillsammans med sin bror på föräldragården under hela sitt liv.

    Bilden bakom montern är målad av honom. Den finns på ett skrin, som du kan se här till vänster på monterns kortsida. Bilden föreställer striden på Lejonströmsbron 1809. Uppe i högra hörnet går att läsa: ”Ryska och svänska anfallas i Krig uppå en bröd”.

    Kolonisation

    Sedan urminnes tider har samer rört sig över stora landområden för att jaga, fiska och följa renens vandringar. Men under 1700-talet blev det konkurrens om marken. Då försökte staten på nytt få familjer att flytta till Norrlands inland, vilket många också gjorde. De kallades nybyggare och trängde delvis undan samerna.

    För att försöka skapa rättvisa mellan nybyggare och samer skrevs Lappmarksreglementet 1749. Det slog fast att nybyggarna först och främst skulle ägna sig åt jordbruk och samerna bedriva jakt, fiske och renskötsel. Men verkligheten var en annan. De magra jordarna gav så lite skörd att många nybyggare ändå fiskade i de samiska vattnen. Det fanns också samer som började odla mark och på så sätt fick rätt till vissa vatten och jaktmarker.

    Nybyggen

    Den som blev nybyggare gjorde en överenskommelse med staten om att bygga hus och gärdesgård, och anlägga väg, åker och äng inom ett visst område. Som tack behövde nybyggaren inte betala skatt för marken på upp till 40 år. Tanken var att nybygget efter den tiden skulle ge så mycket skörd och inkomst att familjen kunde börja betala skatt. Nybyggaren fick då rätten till sitt eget skattehemman och kunde kalla sig bonde.

    Men flera nybyggen kom aldrig så långt att de blev skattehemman. För många familjer var det en tuff och svår uppgift att bryta ny mark. Ibland var marken så eländig och mager att det knappt gick att odla något alls.

    Mellan 1730 och 1870 tillkom cirka 850 nybyggen i Skellefteå, Norsjö och Malå. Många nybyggen blev med tiden byar. Det första nybygget i området var Hornsträsk som byggdes 1731. Du kan se en karta över nybygget här ovanför.

    Tjära

    På 1600-talet ökade efterfrågan på tjära. Den användes för att göra fartyg, tunnor och rep mer tåliga mot vatten.

    Tjära utvanns ur stubbar som lämnats kvar vid skogsavverkningar, eller träd som man barkat som fick stå och torka. Träden höggs ned och stubbarna bröts loss ur marken och fraktades till en tjärdal. Där packades veden tätt tätt, och täcktes med torv. Därefter tändes tjärdalen. Allt eftersom träet värmdes upp började tjäran att frigöras och droppa ut i rännor som ledde till tjärtunnor. Bränningen pågick i flera dagar och kunde ge 30–40 tunnor tjära.

    Att det var god kvalitet på tjäran var viktigt och därför infördes särskilda kontrollplatser, så kallade tjärhov. Nordanå, där vi är just nu, var ett tjärhov ända till 1918.

    Fiske

    Att kunna fiska har varit livsnödvändigt för människor i alla tider. För skogssamerna var fisken den allra viktigaste näringen. Fisk var både mat och handelsvara – den kunde till och med bytas mot en renkalv. Den torkade fisken fungerade också som skattebetalning.

    För bönderna var fisket en värdefull extra inkomst. De kunde resa många mil inåt landet för att fiska i sjöarna. Men med tiden började fiskarbönderna att ses som konkurrenter till samerna och ibland uppstod konflikt om vem som egentligen hade rätt till fisket i inlandet, det så kallade fjällträskfisket.

    Längs kusten finns spår av fiskelägen ända från 400-talet, Grundskatan och Bjuröklubb är två av de äldsta. För många var fisket en viktig extra inkomst till jord- och skogsbruk. De som var fiskare på sommaren arbetade ofta i skogen på vintern.

    Laga skifte

    Under första halvan av 1800-talet blev det viktigt att göra jordbruket mer effektivt. Befolkningen ökade och fler människor behövde mat. Odlingsmarken hade fram till dess varit uppdelad så rättvist som möjligt mellan bönderna i en by. Till slut var jorden indelad i så små bitar, tegar, att den knappt gick att bruka.

    1827 bestämde staten att byarna skulle genomföra Laga skifte. Det var tredje gången gillt som kungen försökte påverka bönderna att fördela om sina jordar. Nu fick man den mark som låg närmast sin gård, oavsett om jorden var bra eller dålig. I stora byar där marken närmast gården inte räckte till hände det att familjen fick flytta själva huset till sina nya marker istället.

    De två kartorna visar Degerbyn före Storskiftet 1817 och efter Laga skiftet 1898.

    Lejonströmsbron

    Under vårvintern 1735 gick några byamän från Skellefteå socken ihop och skrev ett brev till landshövding Gyllengrip. De tyckte att det var dags att bygga en bro över älven så att alla skulle kunna ta sig över på ett bekvämt och säkert sätt. Fram till dess hade människor, djur och gods fått åka färja.

    Brobygget kom igång snabbt och år 1737 var bron färdig. För att få passera var alla tvungna att betala en avgift. För att transportera en vagn som drogs av två hästar fick man betala 12 öre kopparmynt, för en kärra med en häst 6 öre kopparmynt och en person som promenerade över bron skulle betala 1 öre kopparmynt.

    Den nya bron kallades länge bara Bron eller Storbron. I slutet av 1700-talet, när Lejonströms sågverk växte fram strax nedströms, började den så småningom kallas Lejonströmsbron.

    Dekorationsmålning

    Här ser du en detalj av ett skåp. Det är målat av Jöns Jakobsson (1748–1823) från Storkåge. Han är en av få bygdemålare som vi känner till från norra Västerbotten.

    Att dekorera hemmets väggar och möbler var ovanligt i våra trakter ända fram till mitten av 1800-talet. Men precis som trender och mode påverkar oss idag så inspirerades människor av varandra då. Omkring 1850 hade nya stilar och ideal nått hit. Det har beskrivits som en tid av ”frosseri i lysande färger som häruppe saknar motstycke”.

    Jöns Jakobsson målade ofta stora fält med blommor och rankor och hans målningar gick ofta i mörka toner.

    Kvarnar

    Fram till 1900-talet hade i stort sett alla byar egna små skvaltkvarnar där bönderna kunde mala sitt mjöl. Under 1700-talet gjordes tekniska framsteg som ledde till större och effektivare kvarnar, så kallade hjulkvarnar. En sådan uppfördes 1765 i Lindalmström i Stämningsgården.

    I slutet av 1800-talet uppförde Lejonströms sågverk en hjulkvarn vid Klintforsån. Där fick bönderna mala mot betalning. På pingstdagen 1890 ville det sig inte bättre än att kvarnen brann ned till grunden.

    Omedelbart började en ny kvarn att byggas. Nu hade tekniken utvecklats ännu mer – nu var det valsar som malde mjölet. Valskvarnen blev den sista på platsen och revs 1948. Det är den kvarnen du ser på fotografiet.