Fördjupning

I den vidsträckta landsbygdssocknen Skellefteå bedrevs fattigvården under lång tid på samma traditionella vis som i de flesta andra norrlandssocknar. Fattigvården hade tre grundkomponenter: ekonomiskt bistånd från den sockengemensamma fattigkassan, rotegång och försörjning genom utackordering. Under 1830-talet förändrades organisationen och socknens byar fick ta över stora delar av det praktiska fattigvårdsansvaret. Det lokala ansvarstagandet levde kvar under lång tid i socknens byar, även sedan fattigvården hade blivit en kommunal angelägenhet.

Innan de moderna socialförsäkringarna infördes under 1900-talet utgjorde släkten och lokalsamhället det viktigaste skyddsnätet för den enskilde. Det var hos föräldrar, syskon och barn som man förväntades få hjälp och stöd när omständigheterna så krävde det. Vuxna barn tog hand om sina föräldrar, när de med stigande ålder inte längre orkade arbeta för sin försörjning. Sjuka och handikappade vårdades i första hand av sina närmaste, och minderåriga barn som behövde stöd fick ofta ett fosterhem i familjekretsen. När släktnätverket saknade resurser eller när det inte fanns något släktnätverk alls att vända sig till kunde socknens fattigvård behöva träda in.

Skolan är en av de uppgifter som svenska kommuner har haft längst. Samtidigt har den också förändrats mycket över tid. Den gamla folkskolan med många små enheter har inte så mycket gemensamt med dagens verksamhet. Tidigare var också skolan statligt reglerad på ett helt annat sätt än idag. En bra skola har också alltid ansetts vara en av de allra viktigaste verksamheterna som finns i ett modernt, demokratiskt samhälle. Och så kommer det att förbli. I det som nu är Skellefteå kommun har skolan också en lång och rik historia.