Fattigvård i lokalsamhället

I den vidsträckta landsbygdssocknen Skellefteå bedrevs fattigvården under lång tid på samma traditionella vis som i de flesta andra norrlandssocknar. Fattigvården hade tre grundkomponenter: ekonomiskt bistånd från den sockengemensamma fattigkassan, rotegång och försörjning genom utackordering. Under 1830-talet förändrades organisationen och socknens byar fick ta över stora delar av det praktiska fattigvårdsansvaret. Det lokala ansvarstagandet levde kvar under lång tid i socknens byar, även sedan fattigvården hade blivit en kommunal angelägenhet.

Fattigkassan finansierades av frivilliga gåvor men också av de sedvanliga insamlingar som gjordes i samband med lysning, barnafödande och begravningar. En gåva till de fattiga var också praxis i samband med bouppteckningar. Inkomsterna var oregelbundna och räckte sällan till att försörja nödställda sockenbor under någon längre tid. Kyrkorådet disponerade fattigkassans tillgångar och delade ut medel till behövande. Ibland kunde enskilda få kontantunderstöd, men oftare användes kassans resurser till inköp av livsmedel eller klädespersedlar.

Rotegången var desto mer lämpad för långsiktigt understöd, men hade begränsad kapacitet. År 1836 fanns bara litet drygt 30 fattigrotar i den stora Skellefteå socken, som då hade omkring 10 000 invånare. Socknen var indelad i geografiskt begränsade områden, s.k. fattigrotar. Hemmansägarna i varje rote hade gemensamt ansvar för att försörja understödstagaren –rotehjonet – med mat, husrum och omvårdnad under en bestämd tid. Det kunde också förekomma att flera individer fick samsas om en rote. Rotehjonen skulle ”föras kring socknen” det vill säga regelbundet byta rote efter ett i förväg fastställt schema. Rotehjonen var i regel äldre män och kvinnor som saknade nära anhöriga som kunde ta hand om dem.

Fattiga som behövde så mycket tillsyn och omsorg så att de inte klarade av att gå eller forslas mellan socknens byar kunde utackorderas för en kortare eller längre tid. De hushåll som tog emot dem fick en i förväg bestämd ersättning, som fastställdes genom auktion, den tidens form för offentlig upphandling. Den som bjöd lägst fick ta hand om den behövande för socknens räkning. Det var vanligtvis sjuka och sköra äldre personer och minderåriga barn som försörjdes på detta sätt. Utackordering av barn var alltid en sistahandsåtgärd. Först när det hade undersökts att det inte fanns någon i familjekretsen som kunde försörja dem tog samhället över.

Vid 1800-talets början fanns en fattigstuga i socknen med plats för ett tiotal personer, belägen nära kyrkan. Men efter kriget mot Ryssland 1808–1809 var den svårt förfallen och såldes 1812.

Under 1830-talet kom fattigvården i Skellefteå att få en ny och decentraliserad organisation. Socknen, och stora delar av norra Sverige, drabbades av en utdragen period av missväxt och dåliga skördar. Nöden var stor och den befintliga fattigvården räckte inte till för att möta de stora behoven i socknen. Under ledning av den nytillträdde, driftige och socialt intresserade kyrkoherden Nils Nordlander omorganiserades fattigvården. Socknens byar blev fattigvårdsdistrikt och byamännen fick ansvar för hjälp och fördelning av förnödenheter till behövande. Socknen var stor till ytan och tanken var att byborna, som levde nära de fattiga, skulle ha bättre möjlighet än sockenstämman att fördela resurserna rätt så att de mest behövande fick hjälp. En gång per år samlades representanter för socknens byar i sockenstugan för att göra en genomgång av alla individer som bedömdes vara i behov av understöd. En förteckning gjordes av de fattiga där de klassificerades efter arbetsförmåga och fördelades så rättvist som möjligt mellan byarna med hänsyn till deras sammanlagda skattekraft. Den starka sociala kontrollen i byn skulle se till att alla solidariskt bidrog till fattigförsörjningen. De fattiga fick en by att hålla sig till, där de hade rättighet att bli försörjda, så de slapp driva omkring i socknen och tigga. I vissa byar uppfördes också särskilda fattigstugor. Så fortgick det i Skellefteå ända fram till 1860-talet när en ny missväxtperiod var ett faktum. Än en gång kollapsade den befintliga fattigvårdsorganisationen under trycket av en dramatisk ökning av antalet fattiga och accelererande fattigvårdskostnader.

Vid 1860-talets slut centraliserades fattigvården än en gång och blev ett ansvar för den nybildade kommunen. Samtidigt verkade det lokala ansvaret för de mindre bemedlade leva kvar i byarna under lång tid, i form av hjälp med bostäder och ved från byamännen, när så krävdes. Så sent som 1893 kallades fortfarande byarnas åldermän till ett årligt möte för att lämna uppgifter om understödsbehovet inom den egna byn till kommunens fattigvårdsstyrelse. Så fortsatte den traditionella byorganisationen att fylla en viktig funktion, även inom ramen för en kommunal struktur.