Fattigvård i Sverige

Innan de moderna socialförsäkringarna infördes under 1900-talet utgjorde släkten och lokalsamhället det viktigaste skyddsnätet för den enskilde. Det var hos föräldrar, syskon och barn som man förväntades få hjälp och stöd när omständigheterna så krävde det. Vuxna barn tog hand om sina föräldrar, när de med stigande ålder inte längre orkade arbeta för sin försörjning. Sjuka och handikappade vårdades i första hand av sina närmaste, och minderåriga barn som behövde stöd fick ofta ett fosterhem i familjekretsen. När släktnätverket saknade resurser eller när det inte fanns något släktnätverk alls att vända sig till kunde socknens fattigvård behöva träda in.

I Sverige har det ända sedan tidig medeltid funnits bestämmelser om lokalsamhällets skyldighet att ta ansvar för fattiga och sjuka. Under landskapslagarnas tid var fattigförsörjningen i första hand kyrkans ansvar. Av det tionde var och en betalade till kyrkan avsattes en bestämd del för att delas ut till behövande. Med reformationen under 1500-talet blev omsorgen om fattiga och sjuka på ett tydligare en samhällsangelägenhet. I det statskyrkliga Sverige kom ansvaret under lång tid att bäras gemensamt av både kyrka och socken.

Under 1600-talet kom de första lagarna som gav fattigvården fastare former. Grundprincipen var att varje socken skulle ta ansvar för sina fattiga. Socknarna fick ansvar för att bygga fattigstugor för behövande som inte hade släktingar som kunde ta hand om dem. Ett annat vanligt sätt att försörja fattiga var genom kringgång, socken- eller rotegång. Det innebar att de fattiga tilläts gå runt i byarna enligt en fastställd ordning och få mat och husrum hos socknens bönder. I norra Sverige var kringgång en betydligt vanligare försörjningsform än fattigstugor och fattighus. Tiggeri var förbjudet, men kunde accepteras i nödfall, om det inte fanns några andra utvägar till försörjning.

Under 1700-talet kom nya lagar som skulle få betydelse för fattigvårdens utformning under lång tid framåt. Grundprincipen stod kvar: varje socken skulle ta hand om sina fattiga, men hur det skulle göras fick socknarna bestämma utifrån sina lokala förutsättningar. På landsbygden var det vanligt med kringgång och det fanns i regel också en fattigstuga någonstans i socknen. Socknens gemensamma fattigkassa kunde användas för att tillgodose akuta och temporära behov. Fattigstuga och kringgång användes i regel för att försörja personer som hade stora och mer permanenta behov av hjälp för att klara sin vardag.

När lagstiftningen gjorde socknens sociala ansvar för befolkningen allt tydligare, blev man också alltmer uppmärksam på vilka som hörde till, och vilka som inte gjorde det. Ända fram till 1860 krävdes pass för att resa inrikes i Sverige och socknarna hade under lång tid rätt att neka inflyttning, bosättning och mantalsskrivning, inte sällan baserat på en rädsla för ökande fattigvårdsutgifter.

Fattigvården bekostades av socknens bönder. Alla som ägde i mantal satt jord förväntades bidra till fattigförsörjningen, i relation till sina tillgångar enligt ett slags proportionellt skattesystem. På landsbygden var bidragen ofta in natura och bestod ofta av basala förnödenheter som ved, mjölk och spannmål.

Med 1847 års fattigvårdsförordning blev det obligatoriskt för alla mantalsskrivna att bidra till fattigvården och socknarna fick rätt att ta upp en obligatorisk fattigvårdsavgift. Regler togs fram för hur fattigvårdsansvaret skulle fastställas samtidigt som socknarna förlorade sin tidigare rätt att hindra inflyttning och mantalsskrivning. I det framväxande industrisamhället fanns ett intresse av en ökad rörlighet i befolkningen och av en fri arbetsmarknad.

Ända fram till tidigt 1900-tal förblev det lokala fattigvårdsansvaret en grundprincip i svensk fattigvårdslagstiftning. Lagstiftningen satte ramar, men hur och vad de skulle fyllas med fick varje socken besluta efter sina egna förutsättningar. I 1918 års fattigvårdslag förbjöds flera av de gamla understödsformerna. Rotegång och fattigstugor kom att ersättas av ålderdoms- och sjukhem och när barn behövde fosterhem hanterades det av barnavårdsnämnder, på annat sätt än genom auktion. Riksdagens beslut 1913 om att införa allmän pensionsförsäkring förändrade situationen för många äldre som tidigare hade varit beroende av fattigvård när de inte längre orkade arbeta. År 1956 ersattes fattigvårdslagen med en ny lag om socialhjälp (1956:2). Den innebar en slutpunkt för äldre tiders fattigvård. Lagen om socialhjälp ersattes i sin tur av socialtjänstlagen 1980 (1980:620).