Gå direkt till innehåll (Tryck på Enter)
Stäng
Hittade 0 träffar
    Visa fler

    Några sökförslag

    Stäng
    • Storsia
    • Modernisering 1845–1920

    Modernisering 1845–1920

    Vid den här tiden tog industrialiseringen fart på allvar. Nya uppfinningar påverkade människor på olika sätt – och elektriciteten förändrade livet i grunden, både i hemmen och på arbetsplatserna. Från mitten av 1800-talet ökade folkmängden i städerna i snabb takt. Många lockades till de moderna jobben i industrierna längs kusten. Att arbeta på sågverket eller i fabriken var på många sätt annorlunda mot att arbeta hemma på gården eller i skogen. Plötsligt fanns ledig tid efter arbetsdagens slut. Nu kunde man göra saker bara för nöjes skull, till exempel idrotta eller spela i orkester. Vid den här tiden höjdes också röster för ökad demokrati och rättvisa. Det samiska folket började organisera sig, och olika grupper som arbetare, nykterister och kvinnor bildade föreningar och krävde förändringar i samhället. Även om en del människor fick det bättre under den här tiden var det fortfarande slitsamt och fattigt för en stor del av befolkningen. Under några år på 1860-talet var det så isande kallt både på våren och på sommaren att ingenting kunde växa och inget fanns att skörda. Människor och djur fick svälta och tusentals dog.

    • Vad händer i världen?

      Under den här perioden inträffade det amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865, ryska revolutionen 1917 och första världskriget 1914 – 1918.

      Tysken Albert Einstein presenterade sin relativitetsteori 1905 och engelsmannen Charles Darwin sin teori om evolutionen 1859.

      I Nya Zeeland fick kvinnor rösträtt 1893.

      Mer än 30 miljoner människor utvandrade från Europa till Nordamerika under den här perioden.

      Passagerarfartyget Titanic sjönk 1912.

    • Hur många är vi här?

      Under den här perioden ökade befolkningen från 23 651 till 69 570 personer i det område som i dag är Skellefteå, Norsjö och Malå kommuner. Skellefteå blev stad, och sågverk och järnvägsbyggen gav många möjligheter till arbete.

    • Hur försörjer vi oss?

      De flesta var jordbrukare, men andra yrken blev allt vanligare. En man kunde försörja sig som skomakare, smed, hjulmakare, snickare eller något annat hantverksyrke. Det började finnas allt fler arbeten som också kvinnor kunde ha, till exempel mejerska, sjuksköterska, lärarinna, växeltelefonist eller fotograf, men när en kvinna gifte sig blev hennes arbete att sköta hemmet.

      Nu började det också finnas jobb som man fick lön för – ett alternativ till jordbruket var för män att jobba med skogsavverkning, på sågverk eller med att bygga vägar och järnvägar.

      Trots en ny lag om att barn hade rätt till utbildning var många barn tvungna att bidra till familjens försörjning. Redan vid åtta års ålder kunde pojkar, och en del flickor, arbeta på sågverk.

      Borgerskapet, alltså de som ägde fabrikerna och sågverken, blev en ny grupp i samhället.

    • Hur bor vi?

      Byarna blev nu större och större. Husen var fortfarande av trä, men nu fanns sågverk som kunde göra tunna fina brädor att spika utanpå timret. Fina mönster kunde sågas ut i brädorna runt fönster, dörrar och förstukvistar.

      När Skellefteå 1845 blev stad byggdes gator och kvarter. Handlare och hantverkare var de första att flytta in till den nya staden.

    • Vad äter vi?

      De vanligaste maträtterna var stekt pannkaka med fläsk, palt, havregrynsvälling, ärtsoppa, korv, blodpannkaka och makaronvälling. Vissa år var vintern lång och det växte så dåligt att maten inte räckte. Då fick man hitta andra saker att äta. Till exempel kunde mjölet drygas ut med mald bark och någon kunde till och med tvingas slakta sin hund för att få kött.

    • Hur tar vi oss fram?

      Människorna vid den här tiden färdades fortfarande till fots, med häst och vagn eller med båt.  När järnvägen kom behövdes inte de stora fraktfartygen längre. Det gick däremot att åka ångbåt på älven.

      Det byggdes många nya vägar till nybyggen, till exempel vägen mellan Skellefteå och Malå. Riksväg 13 längs kusten gick över älven på den nybyggda Parkbron.

      I början av 1900-talet kom de första bilarna till Västerbotten. Det var bara några få som hade råd att köpa en bil. En cykel var ett mycket billigare alternativ som många kunde skaffa.

    Läs mer om Modernisering 1845–1920

    Finsk empire

    När Skellefteå fått stadsrättigheter 1845 inköptes en tomt i nuvarande kvarteret Haren av handelsmannen Didrik Gebhardt som 1848 där lät uppföra ett handelshus längs med Storgatan. Huset är ett exempel på en typ av borgarhus i finsk empirestil som förekom i flera norrländska städer vid den här tiden. Huset har en kraftig liggande kälspontpanel med breda markerade knutpilastrar och kraftfullt profilerad takfot som efterliknar den samtida arkitekturen i puts och sten. Fastigheten var 1912–1981 i familjen Ömans ägo och fick då den folkliga benämningen Ömans hörna.

    Ting från tiden

    Ta del av ting från tiden från denna period.

    Stadsrättigheter

    Att få rätten att kalla sig stad innebar många fördelar. Till exempel fick de lokala politikerna fatta fler egna beslut. Frågan om Skellefteå skulle vara stad eller inte diskuterades under många år. Både Piteå och Umeå, som redan var städer, skulle förlora på det. Men 1845 bestämde staten till slut att ge Skellefteå stadsrättigheter.

    Den nya staden började byggas direkt. Marken köptes in av bönderna i byn Norrböle. Gator och hus fanns redan inritade i en stadsplan med kvarter i raka rader och gator som var 12 meter breda. I mitten planerades för stadshus och torg. Efter två år hade flera köpmän fått burskap, alltså tillstånd att sälja varor. Då fanns bland annat en guld- och silversmed, repslagare, bokbindare och kopparslagare i staden.

    Nils och Anna Maria Nordlander

    Kyrkoherde Nils Nordlander var en av de drivande bakom stadens tillkomst. Han var engagerad i allt från utbildning till bankväsendet. Och så menade han att om Skellefteåborna bara fick bestämma mer själva så skulle det gå att minska det utbredda fylleriet.

    Nils Nordlander var också aktiv i Svenska kyrkans utveckling. Han satt med i olika arbetsgrupper när kyrkohandboken skulle skrivas om, och deltog dessutom i att ta fram både en ny psalmbok och en ny katekes.

    Familjens hem var öppet och tolerant. Anna Maria Nordlander var känd för att få gäster från när och fjärran att känna sig välkomna. Både hon och Nils ansåg att utbildning var viktigt och anställde en privatlärare från Stockholm för att undervisa sina barn. Läs mer om dottern Anna Nordlander på väggen här intill.

    Anna Nordlander

    En av de första kvinnorna som utbildade sig vid Kungliga Konstakademien i Stockholm var Anna Nordlander från Skellefteå. Mellan åren 1866 och 1872 var hon inskriven vid ”fruntimmersavdelningen”. Där blev hon både hyllad och belönad för sitt måleri. Efter studierna i Stockholm fortsatte hon till Bryssel och Paris.

    Anna Nordlander var en modern konstnär för sin tid. Hon målade samiska motiv så verklighetstroget som möjligt. Det var tvärt emot hur andra konstnärer gjorde. De ville framställa samisk kultur som något exotiskt och främmande. Målningen du ser här är ett bra exempel på Anna Nordlanders finstämda måleri av en skogssamisk kvinna vid elden.

    Anna Nordlander dog i lungsot endast 36 år gammal och är begravd på Solna kyrkogård i Stockholm.

    Ångbåtar

    Den nya tekniken att driva båtar med hjälp av ånga blev en stor framgång. Innan dess gjordes alla transporter till sjöss på segelskutor. De var ofta svåra att styra – eller kunde inte gå alls om det var vindstilla. Åren omkring sekelskiftet 1900 var ångbåtstrafiken som störst.

    Att åka ångbåt på älven och längs kusten var ett populärt nöje. Under en period fick damerna med de största hattarna betala extra för att åka med eftersom de ansågs ha råd.

    Under närmare 30 år, från 1900-talets början, kunde passagerare åka med ångbåten Åby över Burträsket varje helg på somrarna. Det var ett spännande äventyr och många tog båten till kyrkan i Burträsk om söndagarna.

    Socialgrupper

    När Skellefteå blev stad 1845 och fler invånare flyttade in, föddes också nya seder och bruk. Genom nöjen, kläder, matvanor och olika sätt att umgås visade man sin grupptillhörighet.

    De med pengar köpte mark i centrum, byggde hus och startade företag. Det gav dem makt och status – de blev stadens högre borgerskap. Hantverkare, lägre tjänstemän och handlare utgjorde det lägre borgerskapet. Och de som var anställda vid sågverken och rederierna eller var tjänstefolk, tillhörde arbetarna.

    Skillnaderna mellan arbetare och borgare blev tydliga under 1800-talets slut och 1900-talets början. Från att mest ha handlat om vilka vänner man umgicks med och vilka kläder och traditioner man hade, så blev det mer och mer en politisk fråga om rättvisa och jämlikhet.

    Rösträtt

    Under lång tid var det bara män som hade rätt att rösta i val till riksdagen. En person kunde dessutom ha flera röster. Den med mest pengar och som betalade mest i skatt fick flest röster.

    Från och med 1862 fick även kvinnor rösta – men bara i val till kommunen och om de var myndiga, ogifta och hade god ekonomi. Charlotta Sidén var en av de som stred för kvinnors rösträtt i Skellefteå. Hon blev invald i stadsfullmäktige 1911.

    Många tyckte att röstsystemet var orättvist och krävde förändring. Från och med 1909 fick en person ha max 40 röster. 1919 infördes regeln om en person – en röst. Då fick också kvinnor rösträtt även i riksdagsval. Men det dröjde ända till 1989 innan alla svenska medborgare fick rätt att rösta.

    Nödår

    Genom alla tider har missväxt och svält satt människor på prov. Åren i mitten av 1600-talet kallas Lilla istiden och på 1800-talet inföll de så kallade storsvagåren.

    Nyheter om den svåra missväxten i Sverige 1867 ledde till insamlingar ända från England. Mat och andra förnödenheter skeppades till Stockholm och vidare norrut. Men den iskalla vårvintern 1868 gjorde att stora delar av hjälpen aldrig kom fram.

    I Skellefteå stad fanns det trots allt mat. Några köpmän såg sin chans att sälja varorna till ett högt pris – högre än vad många hade råd att betala. Det retade bybor från Ostvik och Östanbäck. De tog sig till staden för att plundra lagren med mat men blev stoppade i Bonnstan. Upproret kallades efteråt för Ostvikskriget.

    Elektrifiering

    När elektriciteten drogs fram till fabriker, skolor, affärer och hem så förändrades människors liv i grunden. Nu kunde arbetsdagen pågå långt efter att det blivit mörkt ute.

    Elektrifieringen gick i en rasande takt. Inom loppet av fem år, mellan 1914 och 1919, byggdes 127 vattenkraftverk i Västerbotten.

    Innan vattenkraften var utbyggd och elektriciteten hade kommit ut till byarna hade flera privatpersoner hunnit bygga egna elverk. En av dem var Oscar Nyman i Lövånger. Hans elverk räckte inte bara till den egna familjen utan också till flera grannar i byn. Oscar Nyman startade sitt elverk klockan sex på morgonen och stängde av det klockan elva på kvällen. Det drevs av en dieselmotor.

    Ångsågar

    Runt sekelskiftet 1900 började de vattendrivna sågarna att bli omoderna – framtidens sågar drevs av ånga! Med ångkraft gick det att få fram plankor och brädor i betydligt snabbare takt.

    Ångsågarna byggdes nära hamnar så att fartygen lätt skulle kunna frakta virket vidare ut i världen. Byske, Furuögrund, Klemensnäs, Sävenäs, Renholmen, Ytterstfors och Örviken var några orter där ångsågar byggdes. Även i Jörn byggdes en ångsåg upp. Därifrån fraktades virket med tåg på stambanan.

    Sågverken behövde mycket arbetskraft och lockade till sig många människor. Runt industrierna växte hela samhällen upp med affärer, caféer, skolor och föreningsliv.

    Vattenkraft

    På 1890-talet slog vattenkraften igenom på bred front. Med hjälp av forsar och turbiner kunde man nu få fram el med hjälp av vattnet i älvarna. Det tog några år innan utbyggnaden nådde Skellefteå, men den 31 augusti 1908 hände det! Stadens gatljus tändes med elektricitet. Vi kan bara föreställa oss hur fint och modernt det måste ha känts.

    Elströmmen kom från Finnfors kraftverk. Kraftstationen byggdes snabbt upp mellan 1906 och 1908. I efterhand beskrevs arbetet som mycket krävande och svårt.

    När arbetet var klart hyllades alla som varit med. Elektroingenjör Axel F Enström sa i sitt tal att byggnaden var ”vacker och storartad och alla ska ha känt sig rent av förtjusta över den egendomligt vackra platsen”.

    Sågverksarbetare

    Även om arbetet på sågverket ofta var tungt och slitsamt så fanns det uppgifter för alla – män, kvinnor och barn. Stabbläggare, stuvare och splitvedsjäntor hade olika arbetsuppgifter. Barnen samlade spill, sorterade ribb och var ”märkare” – de målade bolagets märke på virket. Det var inte ovanligt att barn som var 10–12 år gamla arbetade upp emot 12 timmar i sträck.

    Det var väldigt noga att lasta ett skepp på rätt sätt. Varje litet utrymme skulle packas så att virket låg fast och stadigt även om det var storm. Att lasta ett skepp tog ungefär två veckor, och då pågick arbetet från tidig morgon till sent på kvällen sex dagar i veckan.

    På bilden ser du sågverksarbetare vid Furuögrunds ångsåg 1903.

    Folkrörelser

    Inom Svenska kyrkan hade röster höjts för att få ha en mer personlig tro. Det ledde till att en grupp inom kyrkan bildade EFS, Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Men en del ville se ännu större förändringar – de bildade frikyrkor. Förändringen kallas väckelserörelsen och var en av de första folkrörelserna i vårt land.

    På 1800-talet var alkoholkonsumtionen hög. Många brände egen sprit och ibland fick arbetare ut sin lön i form av brännvin. Som en motrörelse mot det utbredda supandet bildades nykterhetsföreningar.

    Runt industrierna växte arbetarrörelsen fram. Anställda krävde mer rättvisa och bättre arbetsvillkor. Deras kamp har bland annat lett fram till åtta timmars arbetsdag och föräldraledighet.

    Bättre folkhälsa och nya ideal kring kropp och hygien låg också i tiden. Det fick många att börja idrotta och det var nu idrottsrörelsen växte sig stark.

    Kommunikation

    Behovet av nyheter och information var stort i den växande staden. Tidningen Fjäll-Örnen var ett försök att tillgodose behovet. Första numret utkom 1848, men tidningen lades ner redan året därpå. När den elektriska telegrafen kom till Skellefteå 1857 måste den ha setts som en mycket märkvärdig uppfinning. Med den gick det att skicka personliga meddelanden genom hela landet, från norr till söder.

    Utbyggnaden av vägar och båttrafik tog också fart under andra halvan av 1800-talet. Inte mindre än 500 nya vägar byggdes i norra Västerbotten.

    Den verkligt stora händelsen var förstås när järnvägen byggdes. Nu gick det att resa långt och snabbt på ett bekvämt sätt. 1894 var stambanan klar till Åsträsk, Bastuträsk och Kusfors.

    Reformer

    Att vara fattig eller gammal och sjuk var ofta svårt. Det hände att barn såldes på fattigauktion. Den familj som tog sig an ett barn fick ersättning av kommunen, och den som krävde lägst ersättning fick uppdraget. Gamla personer skickades mellan gårdarna för att få mat och husrum, så kallad rotegång. Kyrkoherde Nils Nordlander drev frågan om att bygga fattiggårdar med anställd personal för att ta hand om de allra svagaste. 1918 förbjöds både fattigauktioner och rotegång.

    Fem år innan riksdagen fattade beslut om att alla barn skulle gå i skola, byggdes en skola intill landskyrkan. Barnen som bodde i byarna fick undervisning av lärare som åkte runt och höll lektioner.

    1862 lyftes frågan om att bygga ett sjukhus i Skellefteå. Det stod klart 1869 och hade då plats för 24 patienter.

    Elsa Laula

    Elsa Laula föddes i Tärnaby. När hon var i 25-årsåldern blev hon känd som en stark samisk debattör. Hon försvarade det samiska folkets rättigheter, bland annat rätten till landområden och att få bosätta sig där man ville. En fråga som hon brann extra mycket för var skolgången för samiska barn. Elsa Laula krävde att undervisningen skulle hålla samma nivå som för de svenska barnen.

    1903 gav hon ut en kampskrift, 1904 bildade hon Lapska Centralförbundet och 1917 var Elsa Laula med och kallade till det första samiska landsmötet i Trondheim. Elsa Laulas budskap var att ena det samiska folket, som vid den tiden hade börjat splittras i olika grupper.
    Landsmötet har blivit en milstolpe i samisk politisk historia.