Gå direkt till innehåll (Tryck på Enter)
Stäng
Hittade 0 träffar
    Visa fler

    Några sökförslag

    Stäng

    Gruvnäring 1920–1945

    Ända sedan 1600-talet har det varit känt att berggrunden i norra Västerbotten är rik på malm och mineraler. Men det dröjde ända till 1924 innan malmletarna gjorde det viktigaste fyndet. Den lilla biten malm som kom fram ur marken i Bjurliden den 10 december visade sig innehålla stora mängder guld. Det blev startskottet för den moderna gruvnäring som vi ser än idag. Malmfyndet kom precis i rätt tid. Många arbetare hade just fått lämna sina jobb på sågverken som började gå dåligt och arbetslösheten var hög. Nu tändes ett nytt hopp om att få jobb i gruvorna istället. I takt med att gruvorna bredde ut sig så försvann viktig betesmark för renar. Staten och företagen menade att samernas renskötsel var ett hinder för industrins utveckling, och allt som var i vägen skulle bort. Gruvetableringen blev alltså en viktig källa till inkomst för vissa medan det skapade stora problem för andra, exempelvis renskötande samer. När andra världskriget pågick runt om i Europa och i våra grannländer fick både män och kvinnor förbereda sig på att hjälpa till. Ett tillfälligt sjukhus ställdes i ordning i Bastuträsk skola för att ta hand om soldater från olika länder, unga kvinnor spanade efter krigsflygplan och män fick åka till svensk-norska gränsen för att vakta.

    • Vad händer i världen?

      Den amerikanska börskraschen 1929 ledde till sämre tider i världen.

      Under åren 1939-1945 pågick andra världskriget.

    • Hur många är vi här?

      Området som i dag är Skellefteå, Norsjö och Malå kommuner fortsatte att utvecklas och befolkningen ökade från 69 570 till 87 306 under den här perioden.

    • Hur försörjer vi oss?

      Nya arbetsplatser fortsatte att uppkomma. Många, mest män, men också några kvinnor, jobbade i de nya gruvorna, fabrikerna och verkstäderna. Bolidens gruvor och smältverket på Rönnskär, gummifabriken Skega och Skellefteå spisbrödsfabrik var ett par av arbetsplatserna. Barnarbete avskaffades.

    • Hur bor vi?

      Nu byggdes de flesta husen av plankor i stället för av timmerstockar. Ett lån med bra villkor från staten gjorde det möjligt för fler att bygga ett eget hus. De gårdar som byggdes hade oftast bara två byggnader: ett hus för människorna och en ladugårdslänga för djuren och jordbruksmaskinerna. I tätorterna byggdes större hus där flera familjer kunde hyra rum eller lägenhet.

    • Vad äter vi?

      Människorna åt bland annat gröt, välling, korv med potatis, fruktkräm, fruktsoppa, köttbullar med makaroner och ärtsoppa. Sverige deltog inte i andra världskriget, men kriget gjorde ändå att tillgången på mat var begränsad. Husmödrarna fick vara uppfinningsrika. Till exempel kunde potatis ersätta mjöl, och i stället för kaffe rostades olika växter som kunde plockas här.

    • Hur tar vi oss fram?

      Att cykla var ett vanligt sätt att förflytta sig på. För längre sträckor fanns tåg, men också buss som nu började gå på många sträckor. Det fanns också lite fler bilar än tidigare.

    Läs mer om Gruvnäring 1920–1945

    Arbetarsmåbruk

    1933 var arbetslösheten i Sverige 20–25 procent. För att underlätta försörjningen för säsongsarbetare inom till exempel skogsindustrin inrättades arbetarsmåbrukslånefonden. För denna lånefond framställdes typritningar på bostadshus, den vanligaste typritningen döptes efter dåvarande statsminister Per Albin Hansson. Per Albin-torpen präglas av enkelhet och småskalighet. Husen kunde ha en planlösning som liknade enkelstugans men var exteriört anpassade till sin tids ideal. Husen målades röda med vita knutar och fönster och saknade vanligtvis utsmyckningar.

    Ting från tiden

    Ta del av ting från tiden från denna period.

    Skelleftefältet

    1918 blev det fritt för vem som helst att leta mineraler och metaller i Sverige. Två företag som snabbt var på plats i Västerbotten var Centralgruppens Emissionsföretag och Sveriges geologiska undersökningar, SGU.

    Redan 1910 hade SGU byggt förråd och en verkstad i Norsjö. I Malå, som då hette Malåträsk, byggdes en geofysisk verkstad 1937. Sedan dess har Malå varit ett centrum för undersökningar och lagring av borrkärnor. År 2020 fanns mer än tre miljoner borrkärnor i deras arkiv.

    Området med de stora fyndigheterna kallas Skelleftefältet och sträcker sig från fjällrand till kust.

    Margareta Lundberg

    En liten bit från Margareta Lundbergs hem i byn Bjurliden var det full aktivitet den 10 december 1924. Sedan lång tid tillbaka hade malmletare varit ute och undersökt marken och just den här dagen gjorde de ett intressant fynd – de hade hittat guld!

    Margareta hade bott på gården och ägt marken i mer än 20 år. Hon och maken Karl Eliasson Lundberg hade lånat pengar för att kunna köpa den. Men efter bara ett år blev Karl sjuk och dog. Sedan dess hade Margareta bott där själv med barnen.

    Nu blev hon erbjuden att sälja marken, men för att det skulle bli någon affär ställde hon krav på bolaget: De skulle anställa folk från bygden i den nya gruvan. Och så fick det bli. Margareta tog emot köpesumman på 20 000 kronor, betalade av sitt lån och levde gott sina sista år.

    Boliden AB

    Efter att det stora guldfyndet i Bjurliden 1924 hade gjorts behövde Västerbottens Gruvaktiebolag och Skellefteå Gruvaktiebolag snabbt komma överens om vem som skulle göra vad. Alla förstod att det skulle bli mycket att göra och arbetet delades upp mellan de båda bolagen.

    Skellefteåbolagets direktör Oscar Falkman ville så fort som möjligt få igång gruvan och bygga vägar och bostäder. Det blev också startskottet för det nya företaget Boliden gruv AB, som bildades 1931, där Oscar Falkman blev VD.

    Ganska snart började också planerna på att smälta ner malmen och vidareförädla den själv, istället för att sälja den utomlands. På så vis skulle företaget kunna tjäna mer pengar. Den bästa platsen för att anlägga ett smältverk var Rönnskär i Skelleftehamn.

    Mönstersamhälle

    Vid etablering av gruvor och gruvsamhällen hade bostadsbyggandet fått ske lite hur som helst. Vissa orter i Norrbotten beskrevs som rena kåkstäder. Det avskräckte Oscar Falkman som var direktör för Bolidengruvan. Han ville att det nya samhället som nu planerades skulle bli något helt unikt. 1925 köpte bolaget den mark som sedan dess är Boliden.

    I det nya samhället skulle det finnas samhällsservice och möjlighet till en aktiv fritid för de nya invånarna. Det byggdes skola, postkontor, polisstation, badhus och tvätt, kyrka, föreningslokaler, idrottsplats och Folkets hus – ja, allt fick plats.

    Från hela landet kom journalister, författare och debattörer på besök för att se det nya mönstersamhället. Journalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström skrev i boken ”Lort-Sverige” att Boliden var ”det nyaste Sverige”.

    Skega

    Företaget Skega – Skellefteå gummifabrik AB – var länge en av de största arbetsplatserna i Skellefteå. Som mest arbetade 900 personer i företaget, både i Sverige och utomlands.

    Det var O A Svensson som lade grunden till företaget. 1914 öppnade han ett skomakeri i Bureå. När det gick i konkurs hade Svensson fått nya idéer som han ville sätta i verket. Han började tillverka skor och handskar av slitstarkt och elastiskt – vulkaniserat – gummi. Det blev succé. Boliden AB var den största och viktigaste kunden i alla år.

    Efter att företaget köpts och delats upp av nya ägare så lades produktionen mot gruvor ned, 2020. Tillverkningen av mindre gummiprodukter fortsatte.

    Sågverksdöd

    Efter första världskriget minskade försäljningen av trävaror. Oro i världsekonomin och det stora antalet sågverk gjorde att det blev svårt för många att överleva.

    En annan orsak var bristen på skog. De nya massafabrikerna behövde stora mängder virke men de gamla storskogarna i Norrland var redan mer eller mindre kalhuggna. Istället fick sågverken köpa in timmer från Ryssland och Finland, vilket gjorde transporterna både krångliga och dyra.

    Byske drabbades hårt av nedgången. Sågverken i Ytterstfors och Furuögrund lades ned 1925 och fem år senare det i Renholmen. Inom loppet av tjugo år hade antalet sågverksarbetare minskat från 900 till drygt 300.

    Klemensnäskravallerna

    När försäljningen av trävaror minskade på 1930-talet försökte fabriksägarna att spara pengar genom att sänka arbetarnas löner. De svarade med att gå ut i strejk. Direktörerna tog då in strejkbrytare.

    Erik Scharin som ägde en fabrik i Klemensnäs var en av dem som anlitade strejkbrytare. Han hade hittat villiga arbetare i Norsjö. Det retade den ordinarie personalen som ordnade möten och demonstrationer. Den femte juli 1932 samlades nästan tusen personer utanför fabriken, och snart var kravallerna igång. För att få demonstranterna att ge upp sköt polisen ett skott i luften. Två personer blev skadade av skotten.

    De två som ansågs ligga bakom kravallerna dömdes till 2,5 års straffarbete. Och fabriksägarna fick igenom sina krav på lägre lön året ut.

    Linbanan

    Malmen som bröts i Kristineberg, Renström och andra gruvor fraktades därifrån med lastbil. Först till Boliden där den lastades om på tåg och därifrån vidare till Skelleftehamn. Men under andra världskriget blev det brist på fordon, bränsle och gummi till lastbilarnas däck. För att inte tappa fart i transporten startade ett stort arbete med att få fram alternativ. Valet föll på att bygga en linbana.

    Området där linbanan skulle dras var sedan urminnes tider samernas renbetesland. Det tog bolagen ingen hänsyn till. Enligt renbeteslagen från 1928 kunde gruvbolagen till och med tvinga samerna att lämna området.

    Linbanan byggdes på rekordfart under den rekordkalla vintern 1941–1942 och var i bruk till 1987.

    Myckleplanet

    Under andra världskriget hade tyska flygplan tillåtelse att flyga över svenskt luftrum, så länge de inte hade vapen. En av dessa flygningar slutade med en krasch i Myckle strax utanför Skellefteå den 13 juli 1941. Planet visade sig vara ett bomb- och spaningsplan – tyskarna bröt alltså mot överenskommelsen.

    Besättningen på tre personer klarade sig och fick ta in på stadshotellet under den vecka som det tog att montera ned planet i bitar. Vrakdelarna lastades på en båt som transporterade hem dem till Tyskland igen.

    Sommardagen när planet störtade var två unga pojkar i närheten och kunde snabbt cykla fram till platsen på skogsvägar. Dagarna därefter vallfärdade byborna till myren för att se det störtade planet.

    Civilförsvar

    Många män och kvinnor som inte var inkallade i militärtjänst – men som ändå ville hjälpa till – gick med i någon av de civila organisationerna under andra världskriget. Lottakåren var en sådan. Där samlades kvinnor för att få utbildning inom försvar och beredskap, och under krigsåren skötte de bland annat transporter och arbetslägret i Kusfors.

    Andra blev ”tornsvalor”. Deras uppgift var att spana efter främmande flygplan i luften. Det var ofta unga kvinnor som fick bemanna luftbevakningstornen och rapportera vad de såg. Luftbevakningstorn fanns bland annat i Ostvik, Lövånger och Burvik.

    Äldre män och ungdomar som inte hade gjort värnplikt bildade hemvärn. De fick utbildning för att kunna vara ett stöd till armén, om det skulle bli krig.

    Beredskap

    Under både första och andra världskriget förberedde sig staten på att Sverige skulle kunna bli indraget i krig. Runt om i kommunerna tillsattes kristidsnämnder med ansvar för viktiga frågor som mat, bränsle och utrymning av byar.

    Även inom jordbruket var man förberedd på det värsta. Om en bonde skulle bli inkallad till krigstjänst var det viktigt att jordbruket ändå skulle fungera där hemma. Grannar gick därför ihop och bildade arbetsblock, där var och en visste vad den skulle göra om det blev skarpt läge.

    Under krigsåren blev många arbetslösa. För att få folk i arbete skapades tillfälliga jobb. Så kallade AK-arbeten inrättades av Statens arbetsmarknadskommission 1914. Arbetet bestod i att bygga vägar, gräva diken och hugga skog, ofta med dåligt betalt.

    Krisnäringar

    Kriget ute i Europa gjorde att det snabbt blev brist på mat och andra varor från utlandet. För att få maten att räcka till så behövde alla hjälpas åt. Staten införde därför ransonering. Det innebar att varje familj endast fick handla en viss mängd varor under en viss tid.

    Alla var också tvungna att minska på användningen av kol, olja, bensin och diesel. Och de som ägde skog uppmanades att skicka ved till invånarna i Stockholm. 1941 levererade skogsägare i Skellefteå landskommun 25 000 kubikmeter ved, året därpå 120 000 kubikmeter.

    Bristen på varor gjorde att många hittade på nya produkter som skulle ersätta originalen. Ett exempel är gengasen som blev till bränsle i motorer, som du kan se i bildspelet här ovanför.

    Nordfinska evakueringen

    Hösten 1944 kom omkring 6 000 människor och 5 000 kor vandrande från Finland till Skellefteåområdet. Den finska regeringen hade beslutat att alla invånare i norra Finland skulle lämna landet. De var rädda för att tyska soldater skulle göra verklighet av sitt hot – att bränna ner finska städer och byar.

    Många invånare hjälpte till att ordna med husrum, sängar, kläder och mat till flyktingarna och med hö och ladugårdar till djuren. Skellefteå gamla Folkets hus blev boende åt äldre personer som kom från Rovaniemi. Den anläggning som användes längst fanns i Kusfors. Där bodde upp emot 1 500 personer under en tid.

    Under våren 1945 återvände de flesta till Finland. De möttes då av nedbrända byar och städer. Hela händelsen kallas Nordfinska evakueringen.