Fördjupning

Norra Sverige var i början av 1800-talet ledande på många områden. Här infördes till exempel järnplog och järnharv tidigare än i andra delar av landet. Det var dessutom bara i denna del av landet som föregångarna till tröskverken – det vill säga tröskbultarna, slog igenom.

Konisk tröskbult i museets samlingar. SM 6699. Foto: Skellefteå museum.

Den äldsta trösklogen var en fyrkantig mindre byggnad där man tröskade med slaga. Tröskningen var ett arbetsintensivt moment då säden breddes ut på golvet och kornen skiljdes från agnarna genom att slå på dem för hand med slagan. Till detta krävdes ingen stor byggnad, slagtrösklogen var ofta inte större än en lada men den hade ett tätt och stabilt golv för att inget av säden skulle gå till spillo. Idag finns få sådana logar bevarade.

Tröskning med slaga på 1920-talet hos en torpare med obetydlig kornskörd. Foto: Skellefteå museum. SM E 00040.

Cylindriska tröskbultar började användas i de norrländska kustlandskapen, från Luleå i norr till mellersta Hälsingland i söder, vid mitten av 1700-talet. Detta ledde till uppförandet av långlogar, särskilda byggnader anpassade till användningen av tröskbulten, placerade i anslutning till gården.

Det var en långsmal byggnad – 40 meter var inte ovanligt. Vid tröskningen drogs den taggiga bulten av en häst fram och tillbaka genom byggnaden över kornet som lades ut på golvet. I båda ändar av logen fanns dörröppningar där hästen togs ut och vändes. Genom att använda draghäst och bult förkortades tiden för tröskningen avsevärt jämfört med tidigare.

Den byggnadsminnesförklarade långlogen på Anderstorp, Skellefteå. Foto: Rune Wästerby, Skellefteå museum.

Rundlogen

När den koniska tröskbulten infördes under 1800-talets första hälft medförde det att hästarna nu kunde gå runt runt i en oavbruten cirkulär tröskvandring i stället för fram och tillbaka. Rundlogar anpassade för denna typ av tröskning blev därefter allmänt förekommande. I rundlogen slapp man momentet att vända hästen som man haft i långlogen vilket underlättade tröskningen ändå mer.

Tröskning med häst i rundloge. Foto: Skellefteå museum. SM C 06256.

Rundlogarna kunde vara både sex- och tiokantiga men vanligast blev de åttkantiga. De blev så småningom så populära att många gårdar rev sina långlogar och återanvände timret för att istället uppföra en rundloge. På så vis kom rundlogarna att ersätta de äldre långlogarna och blev snart karaktäristiska inslag i landskapsbilden i övre Norrland.

En rundloge med vedtak och kornbod på taket på Burträsks hembygdsområde. Foto: Hans Christiansson, Skellefteå museum. SM DIA 13183.

Uppförandet av timrade trösklogar kulminerade under 1800-talets senare del för att sedan avta i samband med införandet av mekaniska tröskverk. Rundlogarna var i bruk fram till tiden för andra världskriget då tröskverk och skördetröskor ersatte dem och många rundlogar blev till kol. Tröskverken blev lokomobildrivna, rensningen arbetades in i den mekaniska processen och tröskningen blev ändå mindre arbetskrävande.

Demonstration av det första motordrivna självrensande tröskverket i Skellefteå stad, ett Gevalia-tröskverk. Foto: Skellefteå museum. SM C 01453.