Fördjupning

Tjäran var en viktig binäring för många invånare i området. Under 1800-talet kom den också att bli ett viktigt inslag för de handelshus som växte fram som till exempel Markstedts & söner, Hällberg & co Sidenmark & co med flera som gjorde pengar på att handla med tjära. Tjäran har ibland kallats för det svarta guldet. Tjäran var en exportprodukt ifrån området. Tjära används till att impregnera trä.

Under 1700-talet ökade skogens betydelse och man måste spara skogen för att göra plank, sparrar, mastträd med mera. Tjära fick man göra av stubbar och rötter. I byaordningar begränsade hur många tunnor tjära fick bränna. I Ljusvattnet bestämdes att man inte fick bränna mer än 5 tunnor per varje tunnland skatt. I en byordning från 1782 sägs att barkning av frisk skog till tjärbränning måste upphöra (1).

Det var många som är involverade i tjärhandeln. Det måste finnas någon som skaffar fram tjärveden, någon som bränner själva tjäran, tillverkar en tunna att fylla tjäran i och transportera den till en lokal handelsman kanske är det en och samma person som gör allt. Handelsmannen och tjärbrännaren kunde i förväg göra upp pris och leveransdatum inför nästa år. Den lokala handelsmannen sålde tjäran vidare till ett handelshus i Stockholm som i sin tur sålde den till en utländsk köpare. Den lokala handelsmannen kan också ha sålt den direkt till utlandet (2).

Under 1700-talet gick handeln via Piteå och handelsmännen där. Skellefteå ingick i Piteå handelsområde. Senare kom det att ändras och konkurrens kom från handelsmän från Umeå (3). I och med staden Skellefteås tillkomst tog handelsmän här hand om tjärhandeln.

Tjärproduktionen i Sverige, Västerbotten och Skellefteåområdet

Under 1700-talet var 2/3 av Sveriges produktion av tjära förlagd till Finland som då var en del av Sverige. I det nuvarande Sverige var det i södra och mellersta delarna där mest tjära producerades. Detta kom att ändras under slutet av 1700-talet så att under 1800-talet var Väster- och Norrbottens län där man producerade mest tjära. Under 1820-tal svarade Norr- och Västerbotten för 77 % av Sveriges tjärproduktion. Norra Norrland kom därefter att vara huvudområde för produktion av tjära (4).

Förändringarna i produktionen har många förklaringar, som avskaffandet av det bottniska handelstvånget, förlusten av Finland, den växande marknaden och tillgången på råvara.

Exakt hur mycket tjära som har producerats ett givet år är svårt att avgöra, det växlade beroende på konjunkturerna. Abraham Hülphers berättar 1789 att i Burträsk socken producerar man 1200-2000 tunnor tjära och i Skellefteå socken 2000 tunnor per år. Produktionen har ökat de senaste åren då priset har stigit (5). Produktionen i Skellefteåområdet kom att öka till ca 1800-talets mitt för att sedan minska (6).

I Västerbotten var Skellefteåområdet den största producenten av tjära i början av 1800-talet men det var inte stor skillnad jämfört med södra delen av länet. Handelshus som växte fram som till exempel Markstedts & söner, Hällberg & co Sidenmark & co med flera som gjorde pengar på att handla med tjära. Mot slutet av 1800-talet kom den södra länsdelen att öka sin andel av den tjära som producerades. I början på 1900-talet producerades endast 13% i Skellefteåområdet (7).

Tillverkning av tjärtunnor. Reprofoto: Krister Hägglund. DIG 04355.

Tjärhoven

På vissa platser samlades tjäran innan den skeppades vidare till Stockholm och utlandet. Ett sådant tjärhov låg här på Nordanå. Andra platser dit man kunde ta sin tjära var Storkåge som var den viktigaste hamnen på 1700-talet, Byske, Renholmen, Frostkåge, Bockholmen, Yttervik, Bureå (8). Den största hamnen i Lövånger och Burträsk området var hamnen i Kallviken. En sak som man idag inte tänker på är att vid tjärhoven införds rökförbud (9).

Tjäran transporteras vanligen med häst och vagn. Det kunde vara en tvåhjulig kärra med bord speciellt avpassat för att transportera tunnor, en sk tjärbänk. Det kunde också ske på snöföre (10). Från Hjoggböle flottade man tunnor till Bureå hamn (11).

Tunnkrönare och tjärvräkare

1774 tillkom tunnkrönare som skulle kontrollera att tjärtunnorna höll de rätta måtten. I Skellefteå socken fanns elva tunnkrönardistrikt. Ibland såldes tjära från ett tunnkrönardistrikt till en ock samma handlare. Tillsättningen av tunnkrönare gjorde antagligen att det blev lättare att föra ut tjäran (12).

Ett annat yrke var tjärvräkarens. När tunnorna kom till tjärhovet skulle tjärvräkaren se till att man skilde tjärvattnet och tjärperman från tjäran. Man skulle också kontrollera kvalitén på tjäran. Var tjäran fin, ordinär eller grov? Tunnorna fick olika märkning beroende på kvalité (13).

Vart tog tjäran vägen?

En del av tjäran skeppades till Stockholm för att sen säljas vidare utomlands. Senare under 1800-talet kom en större del av tjäran att säljas direkt utomlands till bland annat England, Frankrike, Tyskland och Holland- Belgien (14).