Fördjupning

Under tiden 1730–1870 anlades cirka 850 nybyggen i de nuvarande kommunerna Malå, Norsjö och Skellefteå. De flesta av dessa utvecklades till byar. Orsaken till denna stora mängd av nybyggen var den befolkningsökning som kom när fredligare tider inträdde efter det svenska stormaktsväldet hade gått under 1721. Folkökningen stimulerades även av förbättringar inom jordbruket och vaccineringar mot smittkoppor. Denna utflyttning till kronans skogar kom att helt förändra odlingslandskapet i Västerbotten.

Med nybygge avses här en bosättning som av nybyggaren anmälts till länsstyrelsen, som i sin tur gett i uppdrag till häradsrätten att göra en syn eller utsyning av området. Efter utsyningen har länsstyrelsen lämnat immision eller införsel på nybygget av en åbo eller brukare. Efter en tid av 25–40 år var nybygget uppodlat och en skattskrivning ägde rum. Nybyggaren blev nu bonde och marken ändrade karaktär från kronojord till skattejord. Nu skulle full skatt betalas. Samtidigt justerades gränserna till andra byar och till kronans mark. När marken hade blivit skattejord kunde även skog säljas för avsalu. Detta hade varit omöjligt under nybyggestiden. Under 1800-talet var det vanligt att tälja sparrar (bjälkar av en mindre dimension) och sälja till sågverken vilka exporterade dem. Det första nybygget i Skellefteå socken var Hornsträsk år 1731.

Nybyggaren gick in ett avtal med staten om att bygga upp nybygget under en tid av 25 till 40 år. En viss mängd åker skulle nyodlas varje år och en viss mängd ängar skulle röjas liksom att ett bestämt antal byggnader skulle timras och ett visst antal famnar gärdsgårdar skulle sättas upp. För att visa staten skulle man skaffa sig borgen på att en viss årlig summa skulle spenderas på nybygget. Borgen skaffa man sig från borgare, dvs. handlare i närmaste stad som för norra Västerbotten i regel var Piteå. I Lövånger var staden Umeå.

De äldsta nybyggena hade som regel den lämpligaste marken för odling och dessa nybyggen utvecklades i regel till större byar. Det var helt andra förhållanden i de nybyggen som anlades en bit in på 1800-talet. En del av dessa kom att läggas ner, i alla fall när bättre alternativ så småningom kom, t.ex. industriarbeten eller flyttning till Sundsvall, till malmfälten i Norrbotten eller till Amerika.

Varje nybygge skulle också ha en väg till närmaste by vilken sedan fortsatte ända till sockenkyrkan. Nybyggaren skulle anlägga väg på sin egen mark, men sedan förväntades grannbyn att bryta upp väg som anslöt till nybyggets väg. Men grannbyarna vägrade i många fall och menade att de inte hade någon egen nytta av den nya vägen. Detta kunde grannbyn säga trots att de själva i många fall hade fått hjälp av sin grannby 50 eller 100 år tidigare. Nu fick nybyggaren gå till tinget och stämma den motsträviga byn och hade som regel understöd av staten. Så vanligen vann nybyggaren denna tvist men mycket kraft krävdes i onödan och vägen blev försenad.

I början av 1860-talet fattas ett beslut att staten skulle upphöra att avstå mark till nybyggen. De sista egentliga nybyggena i länet synades ut 1869.