Fördjupning

Vadmal är ett vävt tyg av ylle, som är behandlat i en vadmalsstamp där ylletyget valkas ihop med hjälp av vatten och hårda stötar. Det ger ett tätt, varmt och vattenavstötande tyg, som är mera slitstarkt än vanligt ylletyg. Vadmal vävs av kardat ullgarn och det som är mest tydligt kännetecknande är att man inte längre kan se dess bindnig, eller enstaka trådar när tyget är stampat till vadmal.

Enligt Njals saga om Island på 900- och 1000-talen, var vadmal det viktigaste betalningsmedlet på ön. Enligt Nationalencyklopedin omnämns vadmal i skrifter från 1200-talet i Sverige, och Bockstenmannens kläder från tidigt 1300-tal var av valkat ylletyg. Den exakta betydelsen av ordet vadmal på medeltiden är dock inte helt klar.

Vad man med säkerhet vet är dock att vadmal länge varit en värdefull vara, och även en viktig handelsvara för de handelsmän som reste längs Bottenvikskusten. Det kraftiga ylletyget var mycket slitstarkt, användbart och lämpade sig utmärkt för ett hårt utomhusarbete. Vattendrivna vadmalsstampar fanns med visst avstånd lokaliserade ute i byarna för att tillgodose behovet. Bland annat fanns en vid Sågforsen i Bursiljum.

Vadmalsstamp på norra sidan vid Sågforsen i Bursiljum. Byamännen är sysselsatta med stenrensning i forsen. Foto: Okänd fotograf/Skellefteå museum.

I vadmalsstampen filtade man ihop väven, som var för lös för att användas till kläder när det kom från vävstolen. I en vattenho inne i stampen, stod lodräta stampstockar. Bakom vattenhon gick hjulstocken, som var försedd med kraftiga kuggar och var förbunden med vattenhjulet. När vattenhjulet drog hjulstocken runt, grep kuggarna tag i klackarna på stampstockarna, så att de lyftes upp och sedan släpptes ner på tygstycket i den vattenfyllda hon.

Genom hons och stockarnas utformning fick tyget en roterande rörelse under stampningen. Stampstockarna smalnade av längst ner i fyra steg, som bildade hyllor med skarpa kanter. Denna del av stocken var också av ek på stampen i Lindalmström, så att den inte skulle nötas ner så fort. Den avlånga vattenhon hade en rundad botten, och var framtill skodd med plåt.

Hjulstocken som vid rotation lyfter de vertikala stockarna som då stampar yllet i det vattenfyllda karet. Foto: Rune Wästerby/Skellefteå museum.

Man inledde alltid stampningen med att värma vatten i en gryta. Sedan hälldes det varma vattnet i hon med stampstockarna. Det vävda ylletyget lades i vattenhon och sedan kunde vattnet släppas på till vattenhjulet och stamningen påbörjas. Det varma vattnet sögs då in i ylleväven, så vanligtvis syntes inget vatten i hon. Men blev det för torrt fick vatten fyllas på.

Efter ungefär två timmar kunde tygstycket tas upp. Det lades över en bock, sträcktes ut, riktades och mättes. Från början var väven vanligtvis två alnar bred. Efter stampningen vad den en aln. Tygstycket hade alltså krympt till hälften. Om inte väven fått den önskade krympningen fick man fortsätta stampningen. Rent ylle var lättstampat och gick fortare än halvylle. Av halvylle gjordes halvylleskjortor och busssaronger. Under riktningen lades vadmalen i veck på åtta tio tum över bocken. Var krympningen den rätta lades den i en hög på golvet och man fortsatte med en ny omgång till stampning.

Vadmalsstampen på Nordanå. Flyttad från Lindalmström på 1930-talet. Foto: Rune Wästerby/Skellefteå museum.

Vadmalsstampen när den stod i Lindalmsström, 1920-talet.

När yllet var färdigstampat och fått den rätta krympningen, så skulle det torkas. Vadmalsstyckena monterades då i torkramar och spändes ut till önskad bredd. Torkramarna stod vanligtvis utomhus under den varmare årstiden, men kunde i Lindalmström även vara uppställda i den övre våningen i presshuset. Där kunde vadmalsstyckena även torka under vintertid, när presshuset värmdes upp för att färga, eller för att pressa mellan varma plåtar, för att ge vadmalstyget en jämn och slät yta