Gå direkt till innehåll (Tryck på Enter)
Stäng
Hittade 0 träffar
    Visa fler

    Några sökförslag

    Stäng

    Ofredsår 1520–1730

    Under 1500- och 1600-talen skedde stora förändringar i Sverige. Kung Gustav Vasa var en av de som påverkade utvecklingen allra mest. Han bestämde bland annat att kyrkan skulle lyda under staten, och inte längre styras av den katolske påven i Rom. Gustav Vasa bestämde också att all mark från och med nu tillhörde staten och att de som brukade jorden skulle betala skatt. Skatten användes för att täcka kostnaderna för alla krig som Sverige deltog i.  För att få ihop tillräckligt många soldater bestämde kungen att unga män från hela landet skulle hämtas in. Ibland tvingades också äldre män att ge sig iväg. Kvar hemma på gårdarna och i torpen blev kvinnor och barn som fick klara sig så gott de kunde. Det blev en svår tid för många. Att ensam sköta både odling, jakt, hus och hem var nästan en omöjlig uppgift.  De samer som bodde i lappmarken fick en annan uppgift under krigsåren – de skulle sköta transporter åt staten till och från Nasafjällsgruvan. I gruvan fanns silver som skulle säljas utomlands och ge inkomster till staten. Men att frakta silvermalm med akkja var ett slitsamt och hårt arbete för både människor och djur – många renar dog av utmattning. För att rädda sina djur så flydde många samer till Norge.

    • Vad händer i världen?

      Engelsmannen William Shakespeare skrev pjäserna Hamlet, Romeo och Julia och många fler. Peterskyrkan i Rom invigdes 1626.

      Många nya vetenskapliga upptäckter gjordes under den här tiden. I England förklarade till exempel Isaac Newton tyngdlagen.

    • Hur många är vi här?

      Under den här perioden ökade antalet människor som bodde i det område som i dag är Skellefteå, Norsjö och Malå kommuner från 2484 till 5558 personer.

    • Hur försörjer vi oss?

      De som var jordbrukare hade kor och getter och odlade korn och råg. Alla i hushållet hjälpte till med gårdens arbete. Män, kvinnor och barn hade olika sysslor. Ungdomar kunde arbeta som pigor eller drängar på andras gårdar. För att få tillräckligt med mat till familjen fortsatte även jagandet och fiskandet. Fler samer ägnar sig mer åt renskötsel och mindre åt jakt och fiske. Under den här perioden blev renhjordarna allt större. En del människor kunde nu tillverka lite extra av vissa saker och sälja. Då fick de pengar så att de kunde handla på marknaden.

    • Hur bor vi?

      Husen var fortfarande ganska små och timrade av trä. Byarna delades in i så kallade roten med två eller tre gårdar i varje. Varje rote hade bland annat ansvar för att ge en soldat lön, kläder och ett torp med mark som han och hans familj kunde odla. Därför började särskilda soldattorp byggas.

    • Vad äter vi?

      Maten var främst kött, mjölk och ost från djuren på gården, men också fisk. Kål, kålrot, lök, ärtor och bondbönor är några saker som började odlas under den här perioden. Den vanligaste maten var bröd, gröt, välling, soppor och olika grytor.

    • Hur tar vi oss fram?

      Människorna åkte med häst och vagn längs den så kallade kustlandsvägen. I stället för broar gick det enkla färjor över vissa älvar. Det fanns olika typer av båtar beroende på om färden skulle gå på havet, sjön eller älven. Att gå till fots var annars fortfarande det vanligaste sättet att ta sig fram.

    Läs mer om Ofredsår 1520–1730

    Timmerstugor

    Det fanns vid denna tid gott om gammal skog och skickliga timmermän. De byggde enkel- och parstugor med avancerade knutar och slätbilade väggar. Golv med bilade plank lades in och spisar murades upp av hemslaget tegel. Innertaket isolerades med torv och mossa, medan yttertaket tätades med näver och träslanor. Glas började göra det möjligt med fönster och smidda spikar kunde användas i exklusiva sammanhang. Vissa hus och gårdar var ganska stora, men alla krigen förde också mycket fattigdom och elände med sig. Den äldsta timmerbyggnaden i Västerbotten är en lada i Renbergsvattnet från 1580-talet.

    Ting från tiden

    Ta del av ting från tiden från denna period.

    Reformation

    Sakta men säkert lämnade Sverige den katolska kyrkans läror under 1500-talet. Den nya inriktningen kallades protestantism, eller Luthers lära. Övergången kallas reformationen.

    En stor förändring var att prästerna började hålla mässor och läsa böner på svenska istället för latin. Och fast församlingen nu kunde förstå vad prästen faktiskt sa så ville många hålla fast vid det gamla. En av dem som fick känna på motståndet var prästen Andreas Olai i Skellefteå. Hans första mässa på svenska blev utbuad. Det var på juldagen 1536.

    Några år senare skulle han hålla en aftonsång som var något helt nytt i Skellefteå. Folket i kyrkan blev så upprörda över denna nymodighet att det tog prästen en halvtimme att få dem lugna igen. Efter den gången blev det ingen mer aftonsång på fem år.

    Husförhör

    Traditionen med husförhör pågick från slutet av 1500-talet till sekelskiftet 1900. En gång per år skulle prästen besöka varje by i socknen och hålla husförhör. Det innebar att vuxna och barn skulle visa om de kunde läsa och berätta de viktigaste delarna i Luthers lilla katekes, den främsta läroboken i kristen tro. Allt noterades i särskilda böcker som kallades husförhörslängder. Det var ett effektivt sätt för kyrkan och staten att sprida guds ord och samtidigt ha ett vakande öga på befolkningen.

    I slutet av 1600-talet tyckte flera präster att samerna inte hade tillräckliga kunskaper i kristendom. Många samer som inte följde den kristna läran straffades, hotades eller till och med tvingades att överge sin egen tro.

    Du kan se ett utdrag ur en husförhörslängd här ovanför.

    Folktro

    Samtidigt som prästerna talade om hur viktigt det var att tro på Gud så var det helt naturligt för människor att också tro på övernaturliga väsen.

    Ett väsen som var vanligt i våra trakter var bärarn. Bärarn hade formen av ett garnnystan och såg till att gårdens djur var feta och friska. Men bara på ett villkor – att den fick mat.

    Vittra, tidigare kallat troll, kunde dyka upp lite varstans och försvinna med gårdens djur. Den som såg en ko som var fångad av vittra skulle kasta ett stål över kons rygg för att trolldomen skulle brytas.

    En gång i Åmliden var några personer ute och slog hö när de plötsligt fick se en hel hop av rödklädda män och kvinnor med en flock röda djur dra förbi. När de hade passerat drog svarta moln in och det blev oväder i flera dagar. Kanske var det vittra som de hade sett?

    Krig

    Under 1600-talet och början av 1700-talet var det krig på flera håll ute i Europa och runt Östersjön. Sverige deltog i flera av dem och krigade till sig både landområden och rikedomar.

    För soldaterna, eller knektar som de kallades, och deras familjer innebar krigen ofta lidande och sorg. Män från hela landet kallades ut – de lockades med lön eller blev tvingade att ge sig iväg. Kyrkoherden i Burträsk skrev 1633 att det bara fanns gubbar, barn och fattiga knektänkor i socknen och att det var därför som ingenting kunde skördas det året.

    Soldaterna som kom från Skellefteå bildade ett eget kompani. Två gånger utplånades hela kompaniet – i Poltava 1709 och i Estland 1710. De dog på slagfältet, i fångenskap och av sjukdomar.

    Nasafjäll

    Staten behövde pengar för att betala de utgifter som krigen förde med sig. När det stod klart att det fanns silver i Nasafjäll väckte det hopp om att gruvan skulle bli räddningen.

    För att bryta malmen behövdes personal. Under ett års tid hade 400 personer mer eller mindre tvingats dit. Många av arbetarna kom från Skellefteåområdet. Nasafjällsleden gick från Frostkåge över Drängsmark, Stavaträsk och Ullbergsträsk och vidare upp mot fjället.

    För att frakta malmen anlitades samer som hade renar. Det var hårt och slitsamt för renarna att dra den tunga malmen och många samer flydde därför med sina djur till Norge för att rädda sina renar. Många hade redan hunnit dö och det berättas om utmärglade döda renar som låg längs färdvägarna.

    Gruvan var igång mellan 1634 och 1659 och gav under den tiden bara 833 kilo silver. Gruvan blev alltså inte den framgångssaga som staten hoppats på.

    Marknad

    Vid den här tiden levde de flesta människor på landsbygden. Maten på bordet och kläderna på kroppen var odlade och tillverkade hemma på gården. Men vissa varor som salt, vete och järn fick man köpa på marknader.

    Arvidsjaur, Burträsk, Kåge, Lövånger och Skellefteå var viktiga handelsplatser här omkring. Det var bara särskilda handelsmän från Piteå och Umeå som fick sälja på dessa marknader. De hade själva köpt in varor på resor till bland annat Stockholm.

    Ända sedan 1400-talet hade det varit stränga regler för att få sälja varor till utlandet. Det kallas Bottniska handelstvånget. Allt som exporterades från Norrland skulle först skeppas till Stockholm och därifrån vidare ut i världen. Den lönsamma handeln med andra länder var alltså stängd för de norrländska handelsmännen.

    Kustlandsvägen

    Under lång tid var Kustlandsvägen den viktigaste vägen genom Norrland. På 1600-talet kom flera bestämmelser om att vägen skulle rustas upp. Det blev nu viktigt att kunna köra med häst och kärra, och inte bara kunna gå eller rida fram.

    Med jämna mellanrum längs vägen skulle det finnas gästgiverier. Där fick både människor och djur äta och vila. Personer som inte hade egen häst kunde anlita en bonde i byn för att ta sig till nästa gästgiveri. Det var böndernas ansvar att ordna skjutsen där emellan. Så småningom blev gästgiverierna även poststationer.

    När allt fler började färdas längs vägen blev det viktigt att veta hur långt man hade åkt. Därför fattade staten beslut om att Kustlandsvägen skulle mätas. Vid varje mil sattes en milstolpe upp. På vissa platser står de kvar än idag.

    Kyrkstäder

    På 1500-talet var det viktigt att gå i kyrkan oavsett om man bodde nära eller långt ifrån. En del hade så långt som åtta mil till kyrkan i Skellefteå! För att underlätta kyrkobesöken byggdes små stugor vid kyrkan där man kunde övernatta. Ibland passade man också på att besöka marknader, uträtta ärenden hos domstolen, delta i möten eller betala sin skatt. Det var ofta trevligt att få åka iväg till kyrkstaden och träffa vänner, och för ett tag slippa slitet hemma på gården.

    Under 1600-talets början fanns kyrkstäder i Burträsk, Lövånger och Skellefteå. 1834 tillkom de i Norsjö och Jörn. Malå lappstad, en samisk kyrkstad, byggdes 1862. Den sista kyrkstaden som anlades i vårt område var i Byske, 1875.

    Johannes Bureus

    År 1600 fick Johannes Bureus i uppdrag av kung Karl IX att resa norrut och kartlägga runstenar, minnesmärken och folkliga traditioner. I anteckningarna från resan kan vi bland annat läsa om resterna av Bure kloster. Efter en tid i kungens tjänst blev Johannes Bureus utnämnd till Sveriges förste riksantikvarie.

    Johannes Bureus var också väldigt intresserad av sin egen släkthistoria. Den hade kopplingar till norra Västerbotten – hans morfar var Andreas Olai, en präst i Skellefteå, som var modern för sin tid. Johannes Bureus noterade allt han fick veta när han intervjuade sina släktingar och i hans släktkrönika kan vi bland annat läsa om täta kontakter mellan Västerbotten och Mellansverige.