Fördjupning

Handeln under 1500-talet utfördes av bönder som även var handelsmän. Från 1621-1622 fick handlare i städerna Piteå och Umeå monopol på handeln i norra Västerbotten inom var sitt område. Från år 1781 kunde bägge städerna handla i hela området. Men vid samma tidpunkt har bönder återigen börjat handla och delvis i strid mot lagstiftningen. Efterhand flyttar dessa fram sina positioner.

Tiden före 1621–1622

I norra Västerbotten fanns under 1500-talet och sannolikt även under senmedeltiden dels landsköpmän och dels birkarlar. Bägge kategorierna var bönder som sysslade med handel vid sidan av arbetet på sin gård. Birkarlarna som vanligen även var landsköpmän hade rätt att handla med samerna och hade fram till ca 1549 även rätt att ta upp skatt av dessa. Många köpmän ägde en skuta, vanligen i lag med en annan köpman. Skutorna gick vanligen till Stockholm. Varor som köpmännen förde till Stockholm var fisk, sälprodukter, smör, husdjurshudar, ekorrskinn, övriga viltskinn. En ovanlig vara på 1500-talet var tjära. Både köpmännen och enskilda bönder besökte marknaden i Torneå på 1500-talet för att handla med ryska köpmän.

Ett exempel på en köpman på 1500-talet är Lars Andersson i Yttervik som 1560 ägde en skuta (mindre segelfartyg) i lag med Tomas Kettilsson i Kåge. De färdades till Stockholm med en last av 33 tunnor lax, 2 tunnor sälspäck, 390 kg gäddor, 350 kg abborre och mört, 100 spickelaxar dvs. insaltade, torkade och/eller rökta laxar som var klara att äta, 46 kohudar, 251 bockskinn, 1000 ekorrskinn samt 100 kalvskinn. När Lars Andersson 1570 var till Stockholm hade han en skuta i lag med Olof Björnsson i Bureå. Vid en färd till Stockholm 1573 hade Lars Andersson med sig 8 tunnor tjära. Lars Andersson hade även ett stort jordbruk, som exempel kan nämnas att han 1553 hade 18 kor.

Birkarlarna i Skellefteå hörde till Piteås distrikt. I Bureå fanns 1553 två birkarlar av de tolv birkarlar som fanns i Piteås distrikt. År 1590 var antalet i Skellefteå socken sju stycken. Dessutom fanns sju birkarlar i Lövångers socken. Det är svårt att säga om antalet birkarlar har ökat kraftigt eller om det beror på brister i källmaterialet.

I det skriftliga källmaterialet finns få belägg på marknader. En stor marknad fanns som tidigare nämnts i Torneå. En birkarl från Östanbäck besökte 1604 lappmarknaden i Lillpite i Piteå socken. Ett kapell fanns i Arvidsjaur mot slutet av 1500-talet. År 1605 anläggs kyrka i Arvidsjaur i likhet med flera andra orter i Lappland. Vid kyrkorna fanns även marknadsplatser. Arvidsjaur tar kanske över lappmarknaden från Lillpite.

Tiden 1621–1845

Åren 1621–1622 genomfördes en kraftig förändring av handeln i Västerbotten. Städerna Umeå, Piteå, Luleå och Torneå fick rättigheter som stad och all handel ute på landsbygden förbjöds. Syftet med omläggningen var att staten ville ha bättre kontroll på handeln. Städerna fick handelsområden på landsbygden där de hade ensamrätt till handeln. Till Piteås handelsområde hörde bland annat Skellefteå, Burträsk och Arvidsjaur (med Malå). Lövånger hörde till Umeås område. Handeln ägde framförallt rum på marknader ute i områdena då stadens köpmän och hantverkare kom ut. I Skellefteå fanns två årliga marknader som hölls i kyrkstaden, i Kåge en höstmarknad (efter 1780 tre marknader i Skellefteå och ingen i Kåge), vidare en stor vintermarknad i Arvidsjaur, tre marknader i vid kyrkan i Burträsk, två marknader i kyrkstaden i Lövånger och höstmarknaden i Kallviken vid Lövånger.

Åren efter omläggningen fanns viss bondehandel kvar med Härnösand. Dessutom kunde bönder frakta piteborgarnas varor mellan Piteå och marknaderna i Skellefteå och Kåge. Vid de fiskelägen i Skellefteå socken som borgarna i Piteå fiskade i under sommaren bedrevs även handel. Speciellt viktig synes handeln på Skötgrundet ha varit. Borgarna köpte upp fisk av bönderna som sedan såldes söderut.

En del varor som bönderna producerade var efterfrågade av samerna. Det var framförallt vadmal. I mitten av 1700-talet kom ett förslag att tidigarelägga vintermarknaderna i lappmarken. I ett klagomål från borgare i Piteå berättas att handelsmännen i Piteå köpte upp vadmal i Skellefteå socken som var klar nyårstiden. Därefter köptes den upp av handelsmännen, vilka sedan sålde den till samerna på marknaderna i lappmarken. Skulle marknaderna tidigareläggas skulle det innebära att handelsmännen tvangs vara i Skellefteå mellan jul och nyår, något som kunde ”ohelga” helgdagarna med köpenskap och ”andra onda påfölgder och förargelser”. Vadmalen tycks ha varit en begärlig vara för köpmännens lappmarkshandel, och just Skellefteå utpekas som producent av vadmalen. År 1637 däremot kom allmogen i Skellefteå med vadmalen till staden. Från detta år finns en tullängd bevarad och i den framgår att det var endast Skellefteå socken som levererade vadmal till staden. Det samma synes råda 1731. Socknen har tydligen specialiserat sig på vadmalen. År 1781 fick även borgarna i Umeå rätt att handla i Skellefteå och Burträsk. Detta innebar sannolikt en konkurrens mellan borgarna i Umeå och i Piteå vilket bör ha gynnat befolkningen i Skellefteå och Burträsk och lett till bättre priser. Men från andra halvan av 1700-talet uppstår en livaktig handel som bedrivs av bönder. Några bönder går ihop och bygger en skuta och köper upp varor som säljs i Stockholm och hem tar man varor som efterfrågas i norra Västerbotten. Denna handel av underdogs ägde rum i lagens utmarker och efterhand mildras begränsningen av handeln och detta leder till att handeln ökar ytterligare. Den här utvecklingen gynnar befolkningen som får bättre priser. Den ökade handeln och önskan om att slippa kvarvarande begränsningar i handeln leder fram kampen för en egen stad som slutar 1845 med grundandet av staden Skellefteå.