Fördjupning

Skellefteå stad fick sina stadsrättigheter 1845 efter att man beslutat att anlägga en ny stad och inte ligga under Umeå eller Piteå. Det var bättre att Skellefteå fick egna handelsmän som kunde förse allmogen med varor. Skellefteå stad kom att ha band till den omgivande socknen. Frågan om fattigvården var svår att lösa. Det var först 1881 som man blev en helt egen kommun. Samma år blev staden stapelstad och kan föra varor utomlands. Skellefteå blev sin egen stadsförsamling först 1913.

Umeå, Piteå eller?

Umeå stads och Piteå stads borgare hade var för sig ansökt att få ha öppna bodar även när det inte var marknad. Umeås borgare kunde tänka sig att anlägga en köping i Skellefteå under Umeå stad. Socken genom kyrkoherden Nils Nordlander skrev ett långt svar på städernas ansökan. Han hävdade att det naturligtvis skulle vara bra för Umeås och Piteås borgare med öppna bodar mellan marknaderna. De skulle få avsättning för sina varor och tjäna mera. Men vem skulle få ta hand om de bodpigor och handelsbetjänter när deras anställning upphörde. Det skulle bli en uppgift för Skellefteå socken. Det var inte så lockande för Skellefteå socken, om inte handelsmännen ålades att ansvara för sina anställda och betala skatt. Var det inte bättre att anlägga en stad med egen stapelrätt och styrelse (1)?

De handlare som fanns i socknen ansåg att de har försett befolkningen med sådant man behövde som spannmål och andra nödvändigheter. Köpmännen från Umeå och Piteå hade försålt sådant som man egentligen inte behövde utan var överflödsvaror. Dessutom har köpmännen från Piteå och Umeå sålt mycket alkohol (2).

De umeåborgare med bodar på marknadsplatsen ville att deras anställda skulle bo i närheten. Det skulle betyda att man måste upphäva den författning från 1817 som reglerade hur man fick bo i Bonnstan. Författningen hade tillkommit för att motverka den oreda och osedlighet som tidigare rådde. I omröstning på sockenstämman röstade man för att behålla förordningen från 1817. Samtliga sågverksägare, präster och sjökaptener röstade för att behålla förordningen men det fanns de som var för att låta Umeås borgare ha öppna bodar (3).

1600-tals tankar om en stad

Tanken på att anlägga en stad i området fanns på 1600-talet. År 1666 brann Piteå stad och förslag uppkom att man skulle anlägga en stad vid Kåge som skulle få namnet Hedvigstad. Karl X Gustaf utfärdade stadsprivilegier och många av borgarna i Piteå var villiga att flytta till det nya Hedvigstad. Nu kom det inte att bli så utan Piteå byggdes upp på Häggholmen (4).

Anläggandet av staden

Var skulle man nu anlägga en ny stad nu på 1800-talet? Nils Nordlander ansåg att staden borde ligga nära kyrkan där vägarna möttes.

Det bestämdes att staden skulle ligga på Norrböle 6 och 8 och staten köpte dessa hemman. Under 1843 upprättades en stadsplan för den blivande staden. Några bodde redan inom det området så det skedde en del byte av jord.

Några av de första som etablerade sig i staden var handelsmannen och redaren Seth Michael Franzén som 1846 köpte tomten nr 96. Handlaren Lars Magnus Swartling från Norrköping ägde tomterna 38 och 39 och sålde dem till sin bror Olof Henrik Swartling 1853. Swartling var ägare till Klintfors såg och drev en omfattande handel med trävaror. En annan var Carl Johan Fogman (5).

Skellefteå stad och socken

Skellefteå blev stad 1845 men fick inte direkt alla friheter och förmåner som en stad. Staden och den omgivande socknen kom att bli förbundna med varandra. 1859 försökte staden att får skiljas från socknen och bilda ett eget fattigvårdsamhälle, men man kunde inte komma överens hur man skulle fördela fattigvårdskassan. I och med kommunallagarna på 1860-talet uppstod frågan igen. Hur förhållandet mellan staden och socknen skulle vara hade man olika meningar om i socken och staden. Under 1870-talet tillsattes en kommitté på landshövdingens initiativ med ledamöter från staden och socknen och efter sex års arbete kunde de lägga fram förslag om hur man skulle skiljas åt. 1879 fick staden sin egen rådhusrätt, borgmästare och magistrat. 1881 skildes man helt och man blev två egna kommuner (6).

Stapelstad och församling

Från början 1845 blev inte Skellefteå stapelstad, något man hade hoppats, på men efter sjätte framställningen blev man 1881 stapelstad. Det betyder att man hade rätt att handla med utlandet. Man behövde inte längre angöra Piteå för att klarera last för att sen ta sig till Skellefteå. Men staden blev tvungen att stå för kostnader när det gäller magasin och tullbevakning för gods som transporterades från Ursviken till staden (7).

Staden blev till en början inte en egen församling utan man var kvar under Skellefteå församling som delades 1913 så det uppstod en landsförsamling och en stadsförsamling. Församlingen för staden fick namnet S:t Olov.

En av de viktigaste sakerna med att bli stad var att man fick bedriva handel och hantverk. Detta kom att förändras under 1800-talet. 1846 avskaffas skråväsendet och 1864 tillkom näringsfrihetsförordningen och ifrån 1867 kunde vem som helst i princip bedriva vilket hantverk man vill (8).