Arbetarrörelsen i Skellefteå

Arbetarrörelsen kom sent till Skellefteå. Det berodde främst på att industrialiseringen, som var en förutsättning för rörelsen, långsamt växte fram under andra halvan av 1800-talet. När den väl kom fick den efter en tung början rejält fäste i bygden. Det berodde inte minst på att två andra folkrörelser berett marken.

Sen ankomst

Arbetarrörelsen kommer sent till Skelleftetrakten. Den möts också av ett tydligt ifrågasättande och handfast motstånd. De första agitatorerna kallar vår bygd för ”… en av de mörkaste och mest efterblivna trakter som f n finns i Norrland.” (Olof Danielsson, sågverksarbetarnas ombudsman.) Men när den sedan, ett drygt årtionde senare tydligt bryter igenom rotar den sig rejält. Hur kan det komma sig?

En viktig förklaring är att när arbetarrörelsen kom fanns rörelsen redan där. Två tidigare folkrörelser hade på sitt sätt berett marken, Frikyrkorörelsen och Nykterhetsrörelsen. I ett snävt perspektiv ser många Frikyrkorna som en motståndare till arbetarrörelsen. Håll till godo samt Bed och försaka är inga fackliga stridsrop. Men Frikyrkan innehåller så mycket mer. Där finns självförtroendet som säger att den enskilde medlemmen och lekmannapredikanten kan läsa och tolka Skriften själv. Tilltron till den enskilda människan är mycket stor. Du är någon, jag är någon. En tillit till kraften i den egna reflektionen, det egna ansvaret för vad man gör och inte gör. Ansvaret för medmänniskan. Allt detta är krafter som finns och påverkar varje rörelse som vill vända sig till ”vanliga människor”.

Nykterhetsrörelsen har startat sina loger innan arbetarrörelsen börjar organisera fackföreningar och arbetarekommuner. En onykter och försupen arbetare förändrar inga förhållanden på arbetsplatsen eller i samhället. Väldigt många av arbetarrörelsens pionjärer var aktiva nykterister.

Insikten om alkoholens fördärv för individ, familj och samhälle satt djupt hos många.

I båda dessa folkrörelser lärde sig många mötesdemokrati och mötesteknik. Lärdomar som kom väl till pass för den tredje stora folkrörelsen. Arbetarrörelsen hade stor nytta av förarbetet.

Arbetarrörelse

Begreppet arbetarrörelsen är inte entydigt. Där ryms en bildningsorganisation, ungdoms- och kvinnoorganisationer, där finns nära band till kooperation men här berörs i första hand de fackliga och politiska organisationer som verkar för att förbättra arbetarnas och de utsattas villkor.

Det ska sägas på en gång: det blir ingen arbetarrörelse i vare sig i Skellefteå eller någon annanstans innan det finns industrier. Det börjar det finnas i större mängd vid mitten av 1800-talet. Dessförinnan har villkoren för pigor och drängar, backstusittare, torpare och inhysehjon i århundraden   varit förfärliga. Det finns många beskrivningar av det. Men när människor lever i närheten av varandras hushåll, i samma by och stora delar av både vardag och helg sker i närheten av varandra finns inte underlaget för en politisk kamp mellan herre och undersåtar. Det är först i spänningen mellan kapitalägarna och lönearbetarna (arbetare o tjänstemän)      som förutsättningen finns att på allvar agera tillsammans. Bilda fackförening. Det är också i det skedet som insikten kommer om vikten att förändra villkoren utanför arbetsplatsen. Barnens skola, de egna bostäderna, villkoren för de gamla, matkvalité, möjligheter att resa, att uppleva kultur, att själv utföra ett eget skapande, allt detta är politik och det avgörs i samhället på en politisk arena där en egen politisk organisation, det egna partiet kan ta plats och avgöra hur samhället ska se ut. Ur dessa svindlande tankar formas arbetarrörelsen i Skelleftebygden liksom i övriga Sverige. Men den formar sig utifrån sina egna lokala förutsättningar.

Skogen och skogsindustrin

I våra trakter blir ångsågarna ett avgörande steg in i ett industriellt samhälle. Vattensågarna har funnits i flera årtionden men med ångsågen växer både kapacitet och effektivitet. Arbetsplatserna blir större. En ångsåg byggs i Sävenäs tillsammans med en masugn åren 1859-60. Tanken är att verksamheterna skulle komplettera varandra. Sågens avfall ska bli bränsle i masugnen där tackjärn tillverkas. Ugnen är modern. Det blir dock stora problem med driften och 1878 ger ägaren Salomon Säve upp masugnsprojektet.

Inom loppet av 18 år kommer ångsågar i Björnsholmen, Klemensnäs (en producentkooperativ såg), Båtvik, Furuögrund, Ytterstfors, Bureå och Nyhamn. 1894 har även två stora sågar i Renholmen och Örviken startats. På 1880-talet övertar Markstedts & söner Sävenäs såg. Sågen byggs om vid flera tillfällen och drivs så småningom med el. 1932 brinner sågen ner och då upphör den epoken.

En tid verkade det som att södra sidan av älven skulle få en nog så stark industriell ställning som norr om älven. Men när Skellefteälvens hamn byggs i Kallholmen och när järnvägen 1912 kommer på norra sidan ändras läget.

Arbetsvillkoren i det sena 1800-talet är mycket svåra. Arbetsveckor på 60–70 timmar vanliga. Lönerna är låga. Befolkningsökningen under 1800-talet gör att många vill ha arbete. Tryggheten i anställningen är obefintlig. Minsta sjukdom eller lågkonjunktur kan innebära avsked. Arbetarskydd är en okänd term. Det är ovanligt att se en sågverksarbetare med 10 fingrar efter några års anställning. Lönearbetares människovärde är mycket lågt. Här ser vi grundorsaker till behovet att sluta sig samman, formulera sin situation och sina krav. Med andra ord, att bilda fackförening. Det faktum att så många och relativt stora sågverk startade vid ungefär samma tid och inom ett geografiskt begränsat område kom att bli viktigt och en tillgång för den gryende fackföreningsrörelsen. Men organiserandet dröjer.

Fackföreningar

Den första egentliga fackföreningen i Västerbotten bildas 1901 bland stuveriarbetare i Ostvik och Burvik. De följande åren organiserar sig fler arbetarkategorier här i norra länsdelen. Bland annat de postanställda i Skellefteå 1902, året därpå typograferna och 1906 bildar de järnvägsanställda i Jörn fackförening. Sågverksarbetarna ska strax följa. 1907 bildas fackföreningar i Sävenäs, Furuögrund och Örviken. I Yttersfors görs ett försök samma år men disponenten protesterar och tvingar fram en nedläggning av den nybildade föreningen. Två år senare är dock den fackföreningen igång. Noterbart är att den s.k. decemberkompromissen 1906 mellan LO och Arbetsgivareföreningen som skulle garantera arbetarna föreningsrätt och arbetsgivarna rätt att leda och fördela arbetet samt att anta och avskeda personal inte fungerade i norra Västerbotten vad gällde föreningsrätten.

För att stödja bildandet av fackföreningar skickas agitatorer ut över landet. Det var det socialdemokratiska partiet, bildat 1889, som ansvarade. Det fackliga och politiska arbetet går som en självklarhet hand i hand. De fackliga medlemmarna och deras familjer var i sin vardag beroende av hur samhället såg ut. Det gällde bostäder, utbildning, sjukvård och allt annat som var viktigt utanför arbetsplatsen. Facket skulle koncentrera sig på arbetet, men allt annat krävde politiskt arbete. De agitatorer som åkte runt propagerade därför både för att organisera sig fackligt och politiskt. Att det var ett svårt och motigt uppdrag har inte minst PO Enqvist beskrivit i Musikanternas uttåg. Tyngst för agitatorerna var arbetarnas tydliga avståndstagande. Hån och misshandel av ”socialistpratmakarna” finns det flera exempel på. Men mellan sin första agitationsturnen 1899 och den Frans Elmgren gör i maj 1914 har mycket hänt. Första gången får han stryk av några arbetare medan polisen skrattande ser på. Han får sova gömd under en gran en natt för att slippa mera stryk. Men dagen efter talet 1914 vid ”korsvägen” (någon lokal fick han inte hyra) bildas Bureå Arbetarekommun. Innan dess har flera andra startat i trakten.

I Sävenäs bildas en Socialdemokratisk arbetarekommun 1908. Eldsjälen framför andra är den lokale fackföreningsmannen och sedermera kooperatören Gustav Blixt. En annan avgörande pionjär är Oskar Olofsson inflyttad från Norrbotten till Sävenäs 1909. Hans dotter Gerda berättar att Oskar var ”något av ett allt-i-allo.” Ifall man var utan pengar eller mat kom man till honom. Oskar var en skrivkarl och hjälpte folk att föra sin talan. Hemmet blev en möteslokal för facket, arbetarekommunen, Konsum. Det var ett slags Folkets hus. När det socialdemokratiska partiet 1909 känner att det är dags att stärka sin organisation med en distriktsstyrelse för Västerbotten är det i Sävenäs när solen står som högst som det sker. Då finns det lokala fackliga och politiska organisationer i både Ume- och Skelleftetrakten. Basen för rörelsen är mycket tydligt där skogsindustrin finns. En annan viktig spridningsfaktor är järnvägen. Järnbanan är ett rött band genom Sverige. Agitatorer och agitation sprids med rälsens utbredning.

Klemensnäsbrev och skottlossning

Arbetarrörelsen i Västerbotten har i första hand en försiktig historia. Handfast kan den ses i det s.k. Klemensnäsbrevet från 1894. Från maj ska lönen sänkas pga nya såginstruktioner. Ett 20-tal anställda författar ett brev till disponenten. ”Då den nya såginstruktionen i viss mån ökat fyrskärningen öfver den gamla instruktionens, och vår förtjenst derigenom proportionsvis minskats mot föregående årens, frågas vördsamt om icke en jämkning kunde göras för att förekomma denna minskning? Wi vore mycket tacksamma för ett tillmötesgående i detta fall på sätt som Ni sjelv bestämmer. På samma gång vill vi betyga vår tacksamhet för den utmärkta humana behandling som alltid från Eder sida kommit oss till del teckna vi med sann högaktning.” Brevet överlämnades aldrig. Ingen vågade bära det till disponenten.

Men historien innehåller också dramatiska händelser. En aktiv motståndare till fackföreningarna är Josef Nilsson, ”Gule Josef”, från Nyköping och ledare för Svenska Arbetareförbundet, en organisation för strejkbrytare. Dessa är mycket aktiva i den mest dramatiska kraftmätning mellan löntagare och arbetsgivare som ägt rum i Skelleftetrakten, Klemensnäskravallerna 1932.

Det är året efter skotten i Ådalen. Pappersbruket, Scharins drabbas av lågkonjunktur och hotar med 20 procentiga lönesänkningar. Förhandlingarna strandar o strejk bryter ut i maj. I juni anställer Scharins strejkbrytare för att hålla produktionen igång. Demonstrationer äger rum. Scharins svarar med att ”fridlysa” arbetsplatsen o sätter upp staket. Det väcker stor irritation bland de strejkande och under ett möte den 5 juli rivs delar av staketet ner. Fabriksledningen sänder ut strejkbrytare för att reparera staketet. Detta rågar måttet och 200–300 personer tar sig in på fabriksområdet. Slagsmål bryter ut. Stenar kastas. Inte bara strejkbrytare träffas av sten. Disponent Eric Scharin får också en sten i huvudet. Poliser finns på fabriksområdet för att skydda strejkbrytarna. Polisen öppnar eld. Ett 50-tal skarpa skott avlossas. Två personer träffas o förs till sjukhus. Totalt skadas ett 100-tal personer i tumultet. 50 år senare, 1982, görs en teaterpjäs om kravallerna och i Klemensnäs folkets hus finns en fondvägg som minner om händelsen.