Fördjupning

Birkarlarnas roll i medeltidens handel har omgärdats av en stark mytbildning. De beskrivs som giriga, ondsinta och brutala i sina kontakter med samerna. Ny forskning visar att handelsverksamheten istället byggde på nära och ömsesidiga relationer. Birkarlarna var bönder som agerade ombud mellan parterna med uppdrag att hålla ordning på debet och kredit. Handelsnätverket sträckte sig från Bureå i söder till ishavskusten i norr och från Bottenvikens västra kustområde till Atlantkusten i väst. Pälshandeln väckte tidigt de svenska centralmakternas intresse. Under Gustav Vasas tid hårdnade greppet och vid 1600-talets början hade birkarlaväsendet slutligen fallit samman.

Birkarlarna omnämns för första gången på 1300-talet och då med en formulering som pekar ännu längre tillbaka i tiden. De äldsta källorna är knapphändiga, men under Gustav Vasas regering framträder birkarlarna i en rad dokument, framför allt i skatte- och saköreslängder (ett slags domstolsprotokoll). Det är viktigt att tänka på att dokumenteten ensidigt ger uttryck för Kungens och Kyrkans perspektiv, men genom en samlad och noggrann granskning av originalkällorna har en ny bild vuxit fram.

Birkarlarna verkade inom de olika distrikt, som i äldre källor benämns lappmarker. Varje kustsocken, med undantag av Kalix, motsvarade en lappmark: Torne-, Lule- och Pite lappmarker. Vissa år gjordes förteckningar över de birkarlar som var verksamma inom var och en av lappmarkerna. I förteckningarna anges birkarlarna med namn och respektive hemby. Det gör det möjligt att följa varje birkarl i andra samtida källor, t ex i mantals- och skattelängder.

Birkarlarnas verksamhetsområde. De exakta gränserna är okända och därför är de olika lappmarkerna angivna med streckade linjer.

Birkarlarna bodde i större kustbyar, från Bureå (tillhörande Pite lappmark) i söder till Torneå och Tornedalen i norr. De var bönder och deltog i vardagens arbete tillsammans med gårdens och byns övriga medlemmar. Birkarlarna ingick i säljaktens och laxfiskets arbetslag och de bedrev säsongsfiske i inlandets sjöar tillsammans med andra bönder. Även om de var välbeställda ifråga om innehav av åker och äng, kor och annan boskap, var birkarlarna långtifrån alltid de allra rikaste i byn. Däremot hade de ofta en ansenlig förmögenhet räknat i silver, koppar och mässing. De ägde också renar som fick tjäna som dragdjur i samband med handelsfärderna. Bland skattelängdernas bönder, laxfiskare och säljägare finns skomakare, smeder, skräddare m fl angivna med sina yrkesroller – men märkligt nog nämns aldrig någon birkarl med sin ´titel´ i sådana sammanhang. Allt som allt pekar förmögenheten i kapitalvaror, reninnehavet och en ´titel´ som enbart används i sammanhang som på ett eller annat sätt berör samer, på en verksamhet inriktad på handel, beskattning eller bådadera. Vilken ytterligare information kan utvinnas ur källorna?

Ett förtroendeuppdrag

Antalet birkarlar var hårt reglerat med mellan 15 och 20 birkarlar inom varje lappmark. En genomgång av skattelängderna visar att det förelåg en konstant relation mellan antalet birkarlar, bönder och samer inom var och en av lappmarkerna och socknarna. Kort sagt, birkarlarna agerade som mellanhänder inom ett nätverk som innefattade både samer och kustbönder. Handelsutbytet följde ett komplicerat system: Bönderna uppdrog åt sin birkarl att för deras räkning sälja egna varor till den samiska grupp, sijdda, som birkarlen handlade med, i utbyte mot de varor som samerna erbjöd. Samma förlopp gällde i motsatt riktning, d.v.s. samerna lade via samma birkarl en beställning hos bönderna. Vare sig bönderna eller samerna kunde veta vilka och hur många varor respektive motpart kunde erbjuda och inte heller priset på varorna. I de fall tillgång, efterfrågan och likviditet hamnade i obalans reglerades skulderna efterhand och köpen avslutades efter en transaktionscykel som omfattade tre-fyra år. I äldre tid var det vanligt att hålla ordning på räkenskaperna med hjälp av så kallade karvstockar och sannolikt var det så som birkarlarna förvaltade böndernas och samernas räkenskaper. Det var ett uppdrag som byggde på förtroende mellan parterna. Från centralmakternas sida såg man med oblida ögon på birkarlahandeln, som konkurrerade med kungens egna handelsanspråk. Av de skriftliga källorna framgår att relationen mellan en birkarl och hans samiska handelspartners i allmänhet var mycket god och präglades av gemensamma angelägenheter. I vissa fall knöts släkt- och familjeband.

Schematisk framställning av birkarlahandelns struktur

I ett försök att slutgiltigt sätta birkarlarna ur spel lät Karl IX vid 1600-talets början införa ett omfattande regelverk för deras verksamhet. Reglerna föreskrev bl a att byteshandeln bara fick bedrivas vid givna tidpunkter på året och på vissa av Kungen godkända platser. Kungens fogdar skulle ha förtur till handel och skatteuppbörd i 14 dagar innan birkarlarna fick tillträde. Under denna tid var samerna och birkarlarna strikt förbjudna att handla med varandra. Det utfärdades till och med dödsstraff för birkarlar som färdades i lappmarkerna vid andra tidpunkter än de tillåtna. Birkarlarna förbjöds att bedriva handel nattetid och att springa ”frå den ena lappen till den andre”. De många förbuden och föreskrifterna avspeglar indirekt hur handeln i verkligheten gick till, nämligen att de båda parterna själva överenskom om tidpunkter och mötesplatser utanför fogdarnas kontroll.

Det gamla birkarlaväsendet bröt slutgiltigt samman under 1600-talets första hälft och med den sista birkarlalängden från 1620 lämnade birkarlarna den historiska scenen.