Fördjupning

Så snart malmfyndigheten I Bjurliden blev känd förvärvade gruvbolaget ett stort markområde, som skulle räcka inte bara för gruvan, utan även för ett samhällsbygge. Man hade ett långsiktigt perspektiv för gruvbrytningen och ville bygga ett stabilt samhälle. Till skillnad från vissa andra gruvsamhällen skulle detta präglas av ordning med familjen som den centrala enheten.

Det blev till ett slags mönstersamhälle, där många av tidens ideal samlades. Trädgårdsstadens prydlighet med dess trottoarförsedda gatunät, längs raden av egnahem med grönskande trädgårdar. Goda bostäder med moderna bekvämligheter som rinnande vatten och elektricitet. Ett rikt utbud av offentlig service I form av bl a skola, badhus och samlingslokaler. Bolidens samhälle var en exklusiv angelägenhet för gruvbolaget ända fram till 1965, när samhällsansvaret övergick till Skellefteå landskommun och sedermera till storkommunen.

När malmfyndigheten i Boliden upptäcktes bedrevs prospekteringen av Centrala Emmissionsgruppen i samverkan med staten. Samverkan i förhoppning om att en malmbana skulle byggas om en större fyndighet upptäcktes. Men när malmbrytningen satte igång, blev ett nytt bolag bildat: Skellefteå Gruv AB. Det bolaget var helt frikopplat från statlig inblandning. Fyndet innebar att ägarnas inställning till statlig inblandning förändrades, och bolagskonstruktionen innebar att verksamheten vid Bolidengruvan, i alla fall på detaljnivå kom utanför statens styrning.

Bolidens folkskola, ritad av arkitekt John Åkerlund och uppförd på samhällets mest centrala plats. Foto: Vykort/Skellefteå museum.

Till en början bosatte sig gruvans personal i Strömfors. En närbelägen jordbruksby från 1700-talet. Men bolagsledningen insåg tidigt att byn inte kunde inrymma all den personal som skulle komma att behövas. Man såg också en oreglerad tillväxt som icke önskvärd, med kåkstaden i Malmberget som varnande exempel. Bolaget anlitade istället en ung, nyutbildad arkitekt: Tage William Olsson för att upprätta en stadsplan, till ett helt nytt gruvsamhälle. För uppdraget att att rita kontor, hotell, skola och badhus, samt de bostadshus för tjänstemän som bolaget själva ville bygga, anlitades den mera erfarne John Åkerlund. Båda dessa arkitekter hämtades från Stockholm, och kom att bli bolaget behjälpliga även i andra byggprojekt i Skelleftefältet.

Bolidens första badhus ritat av arkitekt John Åkerlund 1930. Skellefteå museum.

Gruvbolaget hade för avsikt att bedriva gruvverksamhet under lång tid. Därför ville man också i samhällets uppbyggnad och funktioner satsa på långsiktighet. Man valde att styra planering och uppbyggnad av samhället själva. Man gjorde detta i en önskan om att skapa förutsättningar för en ordnad samhällsbildning, med familjen som central enhet. Trädgårdsstaden var tidens ideal. Den stod för mycket av de skönhets- och renlighetsideal som kom att känneteckna ”det goda hemmet” under 1900-talets tidigare del. Under flera år på 1930-talet utlystes också tävlingar om vilka husägare som ”åstadkommit största möjliga skönhet och trevnad” på sin tomt.

Trädgårdarna och de enhetliga staketen bidrog starkt till den pryliga samhällsbild som präglade Boliden. Foto: Okänd fotograf/Skellefteå museum.

Arbetarnas bostäder uppfördes med egnahemslån. Det var statliga lån med garanterad ränta, som hade inrättats 1904, för att motverka emigration och de sociala problem som den dåliga bostadsstandarden i Sverige fört med sig. ”Det goda hemmet” sågs som nyckeln till den sociala frågans lösning. Gruvbolaget skulle godkänna ritningarna till egnahemmen och ställde krav på att huset skulle vara uppfört inom två år på den tomt som erbjudits. Fram till varje fastighetsgräns tillhandahöll bolaget ledningar med vatten och elektricitet. Som avgränsning mellan det enskilda och det allmänna uppfördes staket kring tomterna. Dessa enhetliga staket bidrog starkt till det uttryck av ordning och prydlighet som präglade samhället

Storgatan vid bensinpumpen på 1950-talet. Foto: Okänd fotograf/Skellefteå museum.

Gruvbolaget var också angelägna om att göra Boliden till ett modernt fungerande samhälle. För detta behövdes ett stort antal allmänna inrättningar. En skola uppfördes i samhällets absoluta mitt, postkontor, telegraf, polis, brandstation, badhus och tvättinrättning uppfördes i de centralare delarna. Företaget stöttade föreningslivet och erbjöd tomtmark till både Folkets hus och flera frikyrkor. Några år senare även för idrottsplatsen Malmbacka. De goda förutsättningarna för föreningslivet har lagt grunden för ett flertal framgångsrika Bolidenbor som gjort sig kända i större sammanhang inom såväl idrott som kultur och politik.

Boliden sågs under 1930-talet som ett modernt pilotprojekt, som låg i linje med 1930-talets nytänkande inom både konst och samhällsbyggande. Ett antal reportage gjordes, som skildrade både ett Klondyke och ett idealsamhälle. Boliden som exempel på det moderna samhällets folkhemstanke, med disponenten som den gode fadern, beskrevs av Fredrik Böök, när han i boken ”Det rika och det fattiga Sverige” skildrar ett besök i Boliden 1936.

”Disponenten, det är i hela Norrland den hävdvunna titeln för industriledarna, och i Boliden har disponenten verkligen kunnat göra skäl för namnet, inga enskilda intressen ha kunnat rubba cirklarna, och från en höjd blickar disponentens residens ut över samhället”.

Fredrik Böök är mycket entusiastisk i sin beskrivning av Boliden, som han beskriver som Sveriges modernaste samhälle. Ingenstans faller blicken på något vanvårdat eller ohygieniskt, menar han. I samma lyriska ordalag beskriver Ludvig Nordström Boliden i sin kända reportagebok ”Lort Sverige” 1938.

”I Boliden hade man det nyaste Sverige i en första modellutformning. Där hade aldrig funnits en arbetarbarack. Från första stund aldrig annat än högst 2-familjshus, d v s två rum och kök nere för en familj, två gavelrum på övre botten, som familjen kunde hyra, om den så önskade, men där man i regel försökte placera ungkarlar, för att få dem spridda. För övrigt var allt det vanliga i moderna industriarbetarhem: värmeledning, vatten, slask etc. Och man höll just på att förbereda införandet av elektriska spisar.”

En köksinteriör i Boliden under tidigt 1940-tal. Ett för sin tid modernt kök med rinnande vatten och elektrisk spis. Foto: Okänd fotograf/Skellefteå museum.

Även om ett socialt ansvar fanns hos bolaget, är ändå Bolidens samhälle starkt präglat av uppdelningen mellan dess ledning och anställda. Disponentbostaden ligger tillsammans med de förnämsta tjänstemannabostäderna på en höjd, med utsikt över samhället och den jättelika disponentparken. Tillfarten till denna del gick längs en rak väg i samhällets centrallinje, och genom en port i smidesjärn som alltid hölls stängd, men öppnades av en ”grindpojke” när någon med tillträdesrätt närmade sig.

Gruvbolaget hade det fulla samhällsansvaret i Boliden för såväl service som infrastruktur fram till 1965. Den 1 januari 1965 övergick ansvaret för skötsel av Bolidens samhälle till Skellefteå landskommun. Boliden kom sedan efter kommunsammanslagningar att administreras på samma sätt som kommunens övriga serviceorter och f d kommuncentrum.