Fördjupning

Även om Sverige inte drabbades av krigen under 1900-talet på samma sätt som andra länder i Europa, påverkade det livet för alla som bodde i landet. Det blev till exempel brist på mat och varor från utlandet. Livsmedel ransonerades eller ersattes med substitut. Eftersom det var svårt att få tag i bensin och diesel, användes alternativa drivmedel såsom gengas. I Skellefteå Museums samlingar finns fotografier och föremål som berättar något om hur vardagen kunde se ut under krigsåren. En börs med ransoneringskort, olika paket med kaffesurrogat och askar med gengaständstickor har alla varit självklara inslag i de flesta hem på 1930- och 1940-talen.

I och med den tyska ockupationen av Norge och Danmark 1940 spärrades Sveriges handelsvägar både av Storbritanniens handelsblockad och Tysklands minspärr. Svenska handelsfartyg satt fast i svenska hamnar eller kunde inte återvända hem. Ett avtal med både Tyskland och Storbritannien 1941 gjorde att trafiken kunde återupptas men med restriktioner. Inflödet av varor var starkt begränsat. Detta påverkade tillgången på livsmedel men också råvaror som behövdes för inhemsk jordbruksproduktion och industriell verksamhet.

Ransonering

Redan under första världskriget hade svenska staten infört ransonering av vissa produkter. Under andra världskriget inrättades Statens livsmedelskommission som hade till uppgift att administrera utdelningen av livsmedel och annat nödvändigt. I varje landsting fanns kristidsstyrelser som lydde under Statens livsmedelskommission.

I kommunerna upprättades kristidsnämnder som skulle svara mot kristidsstyrelserna och bland annat hade ansvar för att dela ut ransoneringskort i kommunen. Ransoneringskort användes av hushållen för att köpa sin andel av de varor som ransonerats. Produkter som ransonerades var förutom livsmedel och bensin bland annat gummi, skor, textil, tobaksvaror och rengöringsmedel.

Ransoneringen och tilldelningen av ransoneringskort och kuponger varierade beroende på nationell tillgång av varor. Landets tillgångar av livsmedel inventerades regelbundet. Det var också viktigt att från statens sida se till att de inhemskt producerade varorna inte såldes vid sidan av utan gick direkt till de gemensamma tillgångarna. Detta gällde bland annat mejeriprodukter, kött och fisk.

Utdelning till befolkningen skedde utifrån vissa kriterier såsom kön, ålder och vilket sorts arbete som utfördes av medborgaren. Till exempel fick en man som arbetade med tungt kroppsarbete större utdelning än en man i samma ålder som utförde lättare arbete. Den begränsade tillgången på varor höjde också priserna och staten införde ett rabattsystem som skulle hjälpa hushåll med låg inkomst.

Systemet med kuponger och rabatter fungerade till stor del, men var inte helt felfritt. Myndigheterna kritiserades för misstag som gjordes i samband med fördelningen och det fanns stort utrymme för omvägar runt systemet från allmänhetens sida. Ibland köptes varor utan kupong på den så kallade svarta marknaden, vilket var straffbart. Försäljning av kuponger skedde trots att det var otillåtet och likaså tillverkning och försäljning av falska kuponger.

Ransoneringskort ur Skellefteå Museums samlingar. Fotograf: Krister Hägglund

Surrogat

När det inte alls gick att få tag på önskade livsmedel användes ofta ersättning, surrogat. En del kunde tillverkas i hemmen, men det blev en stor marknad för industriellt framställda surrogatlivsmedel.

Att kaffe var viktigt för svenskarna märks på de många kaffesurrogat som framställdes. Kaffet var det första livsmedlet som ransonerade och även det som hade kvar ransoneringen längst.

Surrogatkaffet kunde bestå av riktigt kaffe utblandat med större eller mindre mängd surrogat. I vissa fall gjordes kaffe endast på surrogat. Surrogatkaffet hade många benämningar beroende på innehåll. Det kunde kallas intubikaffe, hushållskaffe eller hälsokaffe. Ofta kallades det helt enkelt kaffesurr.

Vanligt surrogat för kaffe var roten från cikoria. I Tyskland fanns redan innan kriget en stor produktion av cikoriakaffe. Det var också vanligt att använda roten från maskros samt rostat råg eller vete. Andra växter som användes var till exempel ekollon, lupin och kikärt. Lösningarna för att få sin kopp kaffe var många, men hur kaffesurr smakade och hur väl det släckte kaffesuget är en annan fråga.

Paket med kaffesurrogat ”Mabou” ur Skellefteå Museums samlingar, SM 15685. Enligt instruktionerna kan fyra koppar kaffe kokas eller bryggas med 2 matskedar surrogatkaffe ur paketet eller en matsked surrogatkaffe ur paketet och en matsked äkta kaffe. Fotograf: Roger Nylund

Gengas

Även bensin och diesel var ransonerat. Redan under tidigt 1900-tal hade försök gjorts att driva fordon med generatorgas, gengas, men under krigen i Europa blev behovet stort och tekniken utvecklades. I Sverige inrättades en gasgeneratorkommitté 1937. Då hade lyckade försök gjorts med gengas inom svenska försvarsmakten.

Gengasen framställs genom ofullständig förbränning av ved eller träkol. Den kolmonoxid som bildas leds till motorn där förbränningen sker. Veden, eller vedflisen, liksom kolet behöver vara i mindre bitar. Bok och björk är att föredra men även barrträd går att använda. I Sverige fanns alltså en bra grund för gengasdrift. De fordon som skulle drivas av gengas behövde ett gengasaggregat som placerades utanpå fordonet fram eller bak. Aggregatet kunde även placeras på en separat vagn kopplad till fordonet. Det krävdes också plats för säckar med bränsle på till exempel takräcke.

Två okända kvinnor framför en bil med gengasaggregat. Ur Skellefteå Museums fotosamling, bildnummer SM C 02382. Fotograf okänd, repro Henry Lundström.

Att starta bilen med ett gengasaggregat var en omständligt och ibland farlig process. Det tog upp till 20 minuter att starta upp motorn. För att tända på kolet eller flisen användes en särskild gengaständsticka, konstruerad för att brinna kraftigt och länge. Gengaständstickan var grov och innehöll liksom säkerhetständstickan bland annat kaliumklorat, svavel och röd fosfor. Men gengaständstickan hade en större och mer energirik undersats med bland annat aluminiumpulver. Den tändes mot askens plån eller med hjälp av en vanlig tändsticka.

Ask med gengaständstickor ur Skellefteå Museums samlingar, SM 26727. Fotograf: Krister Hägglund

När bränslet nått önskad glöd med hjälp av noggrann reglering av lufttillförsel, bildades gasen i aggregatets rör. Denna gas antändes med vanlig tändsticka och sedan kunde bilen startas. Motorn behövde gå en stund innan fordonet kunde köras.

Under denna procedur var det viktigt att ha bra ventilation runt bilen eftersom en hel del giftig kolmonoxid bildades. Det skedde flera olyckor där människor skadades akut och till och med avled av kolmonoxidförgiftning i samband med hantering av gengasaggregat. De som använde aggregatet regelbundet kunde drabbas av kroniska nervskador på grund av gasen.

Ett annat problem var brandfaran. Under de första krigsåren rapporterades ett flertal bränder relaterade till användning av gengas. När bensinen och dieseln åter blev tillgänglig monterades gengasaggregaten bort.