Fördjupning

”Ska vi cykla till Oljeberget och fika?” Så kunde bröderna Bäckström i Hjoggböle säga till varandra på 1940-talet när de dragit av sig fotbollströjorna och börjat trampa. Att Houttamas konditori i Innervik låg drygt två mil bort var inte något hinder.

Det var nu inte alltid nödvändigt att åka några längre sträckor för att fika när det begav sig. Pojkarna hade lika gärna kunnat köpa sockerdricka och wienerbröd på Fredrikssons konditori hemma i Hjoggböle. Decennierna runt 1930-talet var en guldålder för kaféerna och även i en liten by kunde det finnas ett fik. En anledning till blomstringen var att det hade börjat gå busstrafik in till tätorterna och då var ett kafébesök ett trevligt tidsfördriv innan bussen vände hemåt igen, inte minst för chauffören. Fika och biobesök hörde också ofta ihop, och eftersom biograferna blev fler under den här perioden så blev även kafébesöken fler.

Två konditorier mitt emot varandra i Jörn. Foto: okänd

Konditorier i Skellefteå

Konditorier som vi känner dem blev vanliga i Sverige i mitten av 1800-talet och Skellefteå fick troligtvis ett par kaféer ganska snart efter att staden grundats 1845. De första dokumenterade är Cafe Svea som låg på Nygatan 67, med gaveln mot Viktoriaesplanaden (i ett hus som sedan bland annat använts som bilaffär, fotoateljé och möbelbutik) och J.A. Bergqvists Konditori, Kafé och Ångbageri.

Om vi stannar kvar i Skellefteå ett slag så har staden haft många omtyckta fikaställen genom åren. Här följer endast ett urval. Ett av de äldsta och mest välbekanta kaféerna är Stenbergs konditori som började som bröd- smör- och strömmingsbutik 1866. Fredrika Stenberg stod för bakning och försäljning från fastigheten där Nygatan korsar nuvarande Stationsgatan. ”Stenbergs hörna”, som det kom att kallas, togs sedan över av dottern Ida som bland annat gjorde sin egen kaffeblandning under största möjliga hemlighetsmakeri. Hon tillverkade också glass på beställning. Den levererades hem och blev förstås höjdpunkten på en finare middag.

I mitten av 1930-talet bytte Stenbergs konditori ägare och lokaler. På Stationsgatan 13 låg de eleganta funkislokaler ”som för en generation Skelleftebor blivit ett begrepp – en tradition” som det heter i en annons till konditoriets 75-årsjubileum 1945. Konditoriet hade ett par stora ”herrum” med mörka möbler där cigarröken låg tung, och ett ljust och elegant ”damrum” som det kom att kallas. Däremellan låg brödbutiken. När personalen i butiken pratade och skrattade för högt hördes ägarinnan Lisa Olofsson ropa ”Silentio!” från kontoret, minns den före detta anställda Lisen Hunesjö (född Johansson). Lisa Olofsson hade också vissa krav på personalens utseende. Till exempel hade hon bett ”fröken Johansson” att ta av sig kappan och visa figuren när hon sökte platsen på Stenbergs, och eftersom 18-åringen hade en smal siluett och ett trevligt utseende så fick hon jobbet.

Stenbergs kafé i Skellefteå 1937. Foto: Sundborg & Lindberg

Pehrssons konditori slog upp portarna på 1920-talet och utvecklades till att bli en stor rörelse med matservering, festvåning och terrass på Nygatan i Skellefteå. Ägaren Georg Persson var intresserad av musik och teater, och byggde en liten scen där små orkestrar från hela landet spelade. Han var en personlighet och det sägs att när det ibland blev för högljutt från ungdomar i kaféet så ringde butiksbiträdena efter Pehrsson som bara behövde gå genom lokalen för att det skulle bli lugnt. I slutet av 1960-talet blev verksamheten olönsam och lades ner. I lokalerna har sedan funnits annan affärsverksamhet som till exempel djuraffären H-frö, Café Guldkronan och Restaurang Nygatan 57.

Ett annat omtyckt kafé i Skellefteå var Sandbergs konditori. Det existerade mellan 1927 och 1974, till att börja med i ett trähus i två våningar på Nygatan 46.  Läget invid torget var idealiskt eftersom det var där bussarna stannade. När byggnaden revs och ersattes av Tempohuset (senare Åhléns) 1960 flyttade konditoriet till andra lokaler. Grundaren John H. Sandberg hade gått i lära på Stenbergs konditori och sedan praktiserat på olika konditorier i södra Sverige. En merit för Sandbergs konditori var att bli utnämnt till kunglig hovleverantör 1956. På Sandbergs fanns vidare en radiogrammofon, och så kallade spisarkvällar ”gav unga jazzälskare det dom framförallt ville ha, de senaste lacken från USA” enligt musikern Gunnar Svensson som var elev vid samrealskolan på Nordanå i mitten av 1930-talet. Enligt en servitris som arbetade på Sandbergs kafé på 1950-talet brukade ungdomarna i vissa elevgäng från läroverket alla beställa olika bakverk och drycker för att sätta servitrisernas minne på prov. De fick nämligen inte anteckna vad kunderna ville ha.

Gewes konditori, som Gustav Wiklund öppnade 1935, är ännu ett av de stora konditorierna i Skellefteå. Gewes var det sista kaféet som hade servering vid bordet där alla bakverk förevisades på en stor bricka som servitrisen skulle bära på höger hand, i höjd med huvudet. Servitrisen Helga Lindqvist berättade att en del kunder begärde in den tunga brickan fast de redan visste vad de skulle beställa, bara för att retas. Det hände också någon gång att hon tappade brickan och, med skammens rodnad på kinderna, fick plocka upp kringspridda änkor, wienerbröd och andra bakverk. Gewes konditori låg på Nygatan 45, i ett hus som revs 1984. Då hade företaget 40 anställda och levererade bröd inte bara till det egna kaféet utan också till andra återförsäljare. Efter flytten, via en barack vid Domusparkeringen, till gallerian Vintergatan försvann mycket av kaféets anda och det är kanske en av de omständigheter som bidrog till att kaféet inte finns kvar i dag.

Servering från bricka på Centralkaféet i Skellefteå 1953. Foto: Nordsvenska Dagbladet

2020 finns i Skellefteå bara ett klassiskt konditori där allt bröd bakas på plats. Södercaféet grundades 1938 av Rolf Nilsson, men namnet ändrades till Stigs konditori när Stig och Vivan Boström blev nya ägare 1956. De utökade också verksamheten. När såväl bageri som servering 1991 flyttade in i nybyggda lokaler, ett stenkast från de gamla vid Sörböle torg, tog sonen Thor över, men behöll namnet Stigs.

Kaféer i Norsjö och Malå

Norsjö hade redan på 1920-talet Eva Finnbergs bageri, Sjöströms kafé och Tekla Lindqvists kafé. De låg alla längs Storgatan. Tekla Lindqvists kafé låg i norra änden av den sankmark som sedan blev torget. Till en början fick kafébesökarna ta sig dit via en spång. Bagarmästare Karl Sjöström och hans fru Hildur startade Sjöströms kafé i sitt hus på Storgatan 86 (senare Storgatan 67). Där underhöll sonen Josef de fikande gästerna med pianospel. 1951 tog Märta och Calle Andersson över kaféet som nu fick namnet Runan. Här spelades också musik, men på skivspelare och sedan jukebox, och det sägs att ägarna aldrig bekymrade sig över stojande ungdomar. Det blev en populär samlingspunkt fram till 1970-talet då kaféet lades ner och huset revs. Innan dess hade dock paret Andersson hunnit starta en till kaférörelse, Brända tomten. Det nya fiket var mer städat och innehade, enligt uppgift, en av Norsjös första TV-apparater. Namnet kom sig av att det hade brunnit på tomten någon gång på 1920-talet, och den 12 februari 1966 ville det sig inte bättre än att fastigheten på Storgatan 64 än en gång stod i lågor.

Märta Andersson på Café Runan 1968. Foto: Holger Nyström

I Malå kunde den kaffesugna sedan 1960-talet gå på Dungers konditori som ägdes av Ulf Dunger fram till 1983. Det var ett välbesökt kafé som ibland hade flera busslaster med besökare på samma dag. I början av 1990-talet var kaféet en plats där arbetslösa brukade träffas. Sedan hade kaféet flera ägare som hade svårt att få verksamheten lönsam. När det till slut gick så långt att inventarierna från det klassiska kaféet gick på auktion var sorgen stor bland de forna kafégästerna. I oktober 2020 hade lokalerna stått tomma i två år, men fick nu nytt liv när Sarwat Matai flyttade hit sin restaurang Byblos.

Friluftskaféer

Många konditorier har haft en liten utomhusservering i anslutning till kaféet, men en del har gått längre med större delen av – eller hela – sin servering i det fria. Ett av de mest kända är Westmans konditori i Bygdsiljum där de vackra planteringarna, springbrunnarna och påfåglarna lockade många gäster till kaféborden invid Stora Bygdeträsket. Det var Gustav Westman från Lövånger som startade företaget efter genomgången yrkesutbildning. Efter bara ett par år renoverades lokalerna och 1942 tillkom en ny byggnad för bageriet som hade ”elektrisk ugn och en del andra moderna maskiner”. Själva kaféet bestod av servering på bottenvåningen och festvåning en trappa upp. På sommaren utökades antalet sittplatser ordentligt när parkserveringen öppnade. 1973 sålde Gustav Westman verksamheten till Berit och Sture Isaksson som drev kaféet i 35 år.  Därefter har flera olika ägare avlöst varandra och 2020 var det Yvonne Norman Håkanssons tur att ta över konditoriet i Bygdsiljum. Några påfåglar har man dock inte kunnat se spatsera i trädgården sedan de nya reglerna för djurskydd infördes 2015, men Westmans välrenommerade glass tillverkades fortfarande enligt det hemliga recept som traderats muntligt från ägare till ägare sedan starten 1929.

I Skellefteå hade Café Biljard de första decennierna av 1900-talet det så kallade Djungelfiket bredvid huset på Nygatan 62, ner mot Boströmsbäcken. Genom en portal från gatan gick man in i en lummig trädgård som kvällstid var upplyst av kulörta lyktor. Det fanns plats inte bara för att sitta och fika, utan även för promenader bland parkens bersåer, vilket speciellt tilltalade svärmande ungdomar. Edelviks trädgårdskafé i Burträsk kan sägas vara en modern version av samma koncept.

Friluftsserveringen Södra Berntc konditori på Sörböle i Skellefteå. Foto: Abel J Tjernlund

Ett stort antal sommarkaféer har öppnats varje år vid hembygdsgårdar, natursköna platser och sevärdheter av olika slag. Nordanåparken skapades 1945 när Skellefteå firade hundra år som stad. Till jubileumsutställningen öppnade också svandammsserveringen som skulle återuppstå med olika arrendatorer varje sommar fram till 1983. Det nedlagda varvet i Stackgrönnan blev båtmuseum på 1980-talet och alltsedan dess har gästerna på Café Kajutan kunnat sitta vid älven och äta de smörgåsar som har gett etablissemanget smeknamnet Räkmuseet. Andra exempel på kaféer i anslutning till sevärdheter är Café Ångloket i Kusfors, Café Fyren i Bjuröklubb och Skråmträsk kvarn. Det sistnämnda har för övrigt rekommenderats i White Guide Café.  Ett något nyare sommarkafé är Svedjan bageri som öppnade 2019 i en hölada i Södra Svedjan med vid utsikt över Storkågeträsket. Nygräddat surdegsbröd med ost från gårdens mejeri är huvudnumret och den som vill kan klappa de djur som betar i hagen intill kaféborden. Coronavirusets spridning under 2020 gjorde att friluftskaféerna blev ännu mer välbesökta. Stiftsgårdens kafé Isboden hade därför uteserveringen öppen även vid några tillfällen under vintern. Gästerna fick då klä sig varmt för en fikastund i ett snöigt vinterlandskap.

En bransch för kvinnor

I många av kaférörelserna är det kvinnor som har stått för verksamheten, speciellt på landsbygden. Att baka och sälja bröd och kaffe var ett relativt enkelt sätt att få in lite pengar för till exempel en änka med barn att försörja. Agnes Johansson i Åbyn (Byske), Maj Rudholm i Strömfors, Ingrid Öhman i Adak och Anna Söderström i Finnfors är några av dessa kvinnliga kaféinnehavare. Linda Stenberg från Västra Högkulla är ytterligare en. Efter att ha lärt sig yrket på Anderssons Café och Bageri i Norsjö startade hon 1913 ett eget bageri med servering i Kvarnåsen. Hon tog egnahemslån och byggde ett hus med plats för bakugn och kafégäster. Kaféet låg vid stora vägen och många så kallade snallare passerade med sina varor. Ruljangsen kom dock igång ordentligt först när hon tre år senare gifte sig med den blivande handlaren Anton Eriksson. Hans affär var den enda i trakten och de långväga kunderna behövde en kopp kaffe och lite mat innan de återvände hemåt. Anton Erikssons diversehandel, bageri och kafé stod det nu på skylten. Senare köpte maken en häst och kunde bland annat köra ut Linda Erikssons (som hon hette som gift) bröd till hungriga skogshuggarlag. Så småningom blev familjens slakteri den dominerande verksamheten och bageriet såldes 1929. Det övergick då i en annan kvinnas ägo. Herta Perssons bageri och café öppnade i en annan lokal i byn och många kunder, speciellt ungdomar, lockades av den vevgrammofon som införskaffats. På den spelades slagdängor med populära artister som Ulla Billquist och Harry Brandelius. Under beredskapstiden kom stora grupper med militärer och på 1950-talet var en betydande del av besökarna bilturister. När Herta Lycksell, som hon nu hette, för sista gången låste dörren 1975 så hade hon haft kaféet i 46 år.

Ainas konditori i Skellefteå 1956. Foto: Wollmar Lindholm

Bagarbarn

Hur är det att växa upp i en familj som driver ett konditori? Lisen Johansson (gift Hunesjö) föddes 1939 i Åbyn, Byske. När hon var liten så hade hennes far bageri hemma i huset där de bodde. Han hade tagit över sin mors verksamhet, Agnes Johanssons bageri och café, som 15-åring när hennes astma blev för svår (en vanlig sjukdom bland bagare). Familjen bodde i köket och hade kaféet i vardagsrummet till att börja med. Pappa Henning steg upp klockan två för att börja elda i bakugnen så att han skulle kunna komma igång med baket fram på morgonen. När Lisen var fem år gammal flyttades själva serveringen till en lokal inne i byn. Fast kaféet nu låg centralt och var välbesökt så var det ofta ont om pengar. Alla i familjen var tvungna att arbeta på kaféet, även Lisen när hon inte gick i skolan. Det hände ofta att hon sprang dit på rasterna för att hjälpa till. Det var också Lisens uppgift att cykla in till byns centrum med bröd som sedan skulle ut till byarna runtomkring. På morgonen ropade Henning: ”Lisen! Limpern ska opp i byjn!” Då var det dags för henne att trampa iväg på den stora och tungt lastade packcykeln. Det hände flera gånger att hon cyklade omkull. När det då var tårtor i lasten blev fadern arg för då måste han göra nya. Många gånger var Lisen avundsjuk på kamraterna som bodde på jordbruk och fick hjälpa till att ta upp potatis och göra andra liknande sysslor.

Att bjuda bagarbarn på bullar är ingen bra idé om man ska tro talesättet, men Lisen Hunesjö berättar att när hon var på utflykt så såg hon alltid längtansfullt på kamraternas matsäckar. Själv fick hon med sig hårda kubbar som måste blötas upp i saft, eller annat bröd som var för gammalt för att kunna säljas i kaféet. En annan bagardotter, Anita Lindqvist som växte upp i bageriet K.G. Lindqvists bröd i Ersmark på 1960-talet, fick däremot sin beskärda del av färskt bröd, tårta och karameller. Under disken i brödbutiken kunde den lilla Anita krypa in och njuta ostört av sockerbitar, spanska päron och annat godis som förvarades där. Och när det kom in en ny sorts karameller till butiken så måste de naturligtvis provsmakas. Anita fick faktiskt nog av pappa Karl Gunnars goda bakverk så till födelsedagen önskade hon sig hembakta bullar av sin moster, och i vuxen ålder föredrar hon alltid en smörgås.

Sören Nording i bageriet tillhörande Carlsténs konditori i Byske, 1950-tal.

Kaféer med ett syfte

Att träffas och fika handlar många gånger om mer än att bara stilla kaffesuget. Det finns därför serveringar som har hållits igång av föreningar och andra organisationer för att erbjuda samvaro och någonting att göra. Kyrkorna har en lång tradition av att servera kaffe och har från och till haft mer eller mindre regelrätta kaféer. Till exempel så kunde ett hundratal ungdomar samlas i EFS lokaler på Stationsgatan i Skellefteå en lördagskväll på 1980-talet. Förutom billigt fika och möjligheten att träffa andra ungdomar så fick besökaren ta del av Guds ord och levande musik. Kaféet Trivselhuset, i ett hus vid dåvarande busstationen i Skellefteå, var projektet Solkrafts första verksamhet. I och med psykiatrireformen, som innebar att sluten vård ersattes av individuella lägenheter, behövde personer med psykiska funktionsvariationer en plats att träffas på. Att hjälpa till i kaféet blev också en meningsfull sysselsättning. Senare flyttade verksamheten till en villa på Stationsgatan 19 och bytte namn till Café Castor. 1988 startade föreningen Urkraft och öppnade bland annat bageri, kafé och restaurang i syfte att stärka ungdomar som saknade arbete. Serveringen låg först på Södra Järnvägsgatan, flyttade 1995 till Tjärhovsgatan, och landade sedan på Campusområdet i Skellefteå 2006.

Specialiteter

Många kaféer och bagerier har haft sina speciella bakverk som lockat. Stenbergs konditori i Skellefteå hade exempelvis tebröd, även kallat ollonbröd, som var en mandelkaka formad som en frukt med ett skaft av syltat apelsinskal. Därifrån kommer också de knäckflarn med smörkräm som i dag kallas stenbergare. Jörnskakan, en mjuk chokladkaka med glasyr, gick under namnet godbiten när den först serverades på Ekbergs konditori i Jörn. På Stigs konditori i Skellefteå såg guldtackan, en marsipanklädd bakelse med västerbottensost, hjortronsylt, vaniljkräm och grädde, dagens ljus 2011. Här togs även ett annat bakverk med lokal anknytning fram, en svart marsipantårta i form av en ishockeypuck med Skellefteå AIK:s emblem i gult. Andra omtyckta fikabröd som har funnits i bröddiskarna genom åren är änkan, en bakelse med sockerkaksbotten, vaniljkräm, grädde och ibland sylt, allt insvept i marsipan, och butterbullen, en slät vaniljkrämsfylld vetebulle med sockerglasyr på den flata sidan. Bullen är kanske inte specifik för Skellefteåtrakten, men sägs finnas endast i den norra delen av Sverige. När det gäller matbröd blev Östlunds bageri och kafé i Bastuträsk känt för brödet Västerbottens kavring. Herta Lycksell i Kvarnåsen gjorde succé med schwantekaku, omdöpt till spisbröd när sonen Gösta tagit över bakningen, och ljusugnsbrödet från Stenbergs bageri i Släppträsk blev mytomspunnet för att sälja slut i samma stund som det levererats till försäljningsställena.

Vad hände sen?

Andra världskriget innebar den första motgången för kafékulturen i Sverige. Det blev till exempel svårt att få tag på tillräckligt mycket mjöl, kaffe med mera, trots ett bagerierna kunde ansöka om extra ransoner. På 1950-talet började fler ha egen bil och kunde åka in till tätorterna när de ville, och behövde inte heller sitta och fika i väntan på bussen hem. När TV:n sedan kom var inte längre kaféet den mest populära samlingsplatsen på kvällarna så på 1960-talet minskade antalet kaféer drastiskt. De nya snabbmatsrestaurangerna konkurrerade också med de klassiska konditorierna. I Skellefteå var BarRestaurangen (tidigare Norma) på busstationens övervåning först med brickservering 1944. Varuhusen Domus och Tempo (som senare blev Åhléns) följde samma exempel i sina serveringar, och det var förstås både enkelt, billigt och modernt att slinka in på varuhusrestaurangen för att fika kaffe och dammsugare (även kallad filmrulle) när inköpen var klara. De traditionella konditorierna blev olönsamma och snart fanns det inte många kvar.

I slutet av 1900-talet vaknade i Sverige ett intresse för själva kaffet. Det traditionella bryggkaffet fick sällskap av café au lait, espresso, islatte och en hel rad andra nya sätt att servera kaffe. Kedjor som Wayne’s Coffee och Espresso House etablerade sig i Skellefteå och kaffevurmen ökade ännu mer, vilket i sin tur ledde till att ett antal nya kaféer öppnade under 2000-talets första decennier. Ett tecken i tiden var att kaféer nu kunde bli kravcertifierade, vilket innebär att ekologiska råvaror och hållbara produkter används så långt det är möjligt. Ett av kaféerna som kvalificerade sig är Norma Coffee House i företagshotellet The Great Northern.

Sammanfattningsvis kan sägas att de klassiska konditorierna må ha fått stryka på foten, men inte fikas det mindre för det. Faktum är att det 2020 finns gott om små, ibland inofficiella, kaffeserveringar i vårt område. Varje loppis med självaktning säljer kaffe, och naturligtvis ska man ha möjlighet att fika i teaterpausen, på matchen, vid lasarettsbesöket eller på rasten i skolan. Kaféerna har varit, och fortsätter att vara, betydelsefulla i samhället. Ett kafébesök kan vara så mycket mer än att bara få något till livs. Genom tiderna har människor gått på kafé för att träffa vänner, för att fira, för att ha möten. En del har haft kaféet som en plats att sitta och studera på, eller skriva. Det har haft en social funktion som mötesplats, men har också varit en viktig arbetsplats för kvinnor, ungdomar och personer i utanförskap. 2020 har kokkaffet ersatts av espresso, sirapslimpan bytts ut mot surdegsbaguette och småkakan blivit en cookie, men för övrigt fortsätter kaféet att vara platsen där vi träffas, arbetar och njuter av goda bakverk.