Fördjupning

1950-talet var en på många sätt framgångsrik epok I Skellefteås historia. En epok när staden omformades från handelscentrum till industriort. Det kom att ge stora avtryck I stadsbilden. Stora trähus revs och ersattes med tegelbyggnader. Det röda teglet kom under senare delen av 1900-talet att bli det som mest tydligt kännetecknade stadsbilden I stadens centrala delar. Många sörjde de gamla trähusen, men nu var Skellefteå en modern stad.

Det gamla Skellefteå med rötterna i 1800-talet, var i likhet med andra städer längs Bottenvikskusten en handelsstad. Husen var byggda vanligtvis i timmer och klädda med en för tiden giltig panelarkitektur. Men med gruvbrytningen i Boliden och med de industrier som började växa upp i vår trakt under 1900-talets tidigare del, så började nya drömmar drömmas. Med världskriget hade många gamla drömmar gått i kras. De nya drömmarna hämtades allt mera från Amerika. Därifrån kom de massproducerade industriprodukterna som eftertraktades och som salufördes med den massproducerade populär-kulturen.

Norrhammarskolans paviljong med fasadkonst. Foto: Krister Hägglund/Skellefteå museum.

Efterkrigstiden i Skellefteå började med ett fantastiskt 100-årsjubileum. Stadens första sekel firades och visades upp i en stor friluftsutställning på Nordanå. Där visades stadens alla framgångar och förtjänster fram. Utställningen kunde förmedla resultatet av en enastående entreprenörsanda och en blomstrande industri. Det här var också en tid när industrin här, liksom i Amerika symboliserade framgång, utveckling och modernitet. Skellefteå hade utvecklats till en modern industristad. Det är mot den bakgrunden vi måste se 1950-talets vilja att göra avtryck i stadsbilden.

Pansalen med sitt röda tegel och sina tidsenligt sneda vinklar.
Foto: Krister Hägglund/Skellefteå museum.

Det som framför allt kom att uttrycka det moderna Skellefteå var de röda tegelfasaderna. Det röda teglet hade kommit till användning redan tidigt på 1940-talet, när Handelsbanken byggde sitt hus vid torget och när Skandinaviska banken byggde nytt kontor vid Storgatan. Det blev en ny arkitektur. En arkitektur med funktionalistiskt sparsmakat formspråk, men med hög kvalitet i detaljerna och i materialvalen. Teglet kombinerades gärna med vita marmorskivor och med plåtbleck i koppar. Den här materialkombinationen kom, i olika varianter i hög grad att prägla byggandet under nästan två decennier. Ibland också kombinerat med svarta skifferplattor på tak eller delar av fasaden.

Larssons nya bilhall vid Kanalgatan uttryckte med sin synliga betongstomme det nya idealet. Foto: Krister Hägglund/Skellefteå museum.

Det nya som kom var en slags funkisarkitektur, som med sitt varmt röda tegel gav ett mera mänskligt uttryck än den vita 1930-talsfunkisen. Små detaljer och fantasifullt utformade byggnadsdelar användes för att ge fasaderna sin särprägel. Lekfullt utformade balkongräcken i smide, kunde utföras närmast som konsthantverk. Något eller några fönster på fasaden kunde utföras i en avvikande form, exempelvis sexkantiga eller med avfasade hörn. Ett strategiskt placerat burspråk kunde ge byggnaden sin alldeles egna identitet, och den glasade ekporten med sina greppvänliga draghandtag erbjöd ljusa och välkomnande inträden i folkhemmet.

De moderna röda tegelfasaderna förmedlade även en känsla av stabilitet. De kom att bli till en symbol för en på många sätt framgångsrik epok i Skellefteås historia. Framgångsrik såväl ekonomiskt som befolkningsmässigt. Många sörjer de vackra trähusen som fick ge vika när tegelhusen skulle byggas. Men de röda tegelhusen är på många sätt själva symbolen för Skellefteå som 1900-talets moderna industristad.

Fönster med avvikande form gav
fasaden identitet.
Foto: Krister Hägglund/Skellefteå museum.