Fördjupning

1972 fick konfektionsföretaget Algot Johansson från Borås 70 miljoner kronor I lokaliserings- och utbildningsstöd från staten för att starta ett dotterbolag, Algots Nord, med fabriker I Lycksele, Norsjö och Skellefteå. Dotterbolaget skulle utföra lönesömnad för Algots, vilket skulle ge 1000 kvinnor I Västerbotten industrisysselsättning under tio år. Ett huvudmotiv bakom satsningen var att försöka stoppa den pågående utflyttningen av svensk TEKO-industri till låglöneländer I Europa. Medlet för detta var att skapa en arbetsmarknad för kvinnor i Västerbotten där bristen på arbetstillfällen var mycket stor och det därför fans gott om arbetskraft. Försöket att skapa ett “Portugal I Norrland” misslyckades dock inom några få år.

”Rent och kvinnligt lättsamt” Det var arbetet vid Algots Nord enligt Algots VD Göte Johanssons. Arbetsmiljön var en av de frågor där facket och bolagsledningen inte hade samma uppfattning. Facket kritiserade outtröttligt löner, undermåliga lokaler och dålig utbildning och arbetsvillkor. Källa: Skellefteå museum. Foto: Martin Lindqvist

Konflikter, kriser och konkurs

Redan från början uppstod spänningar mellan Algots och de anställda vid Algots Nord. Sömmerskorna i Västerbotten bildade en fackförening som i styrelsen protesterade mot dåliga arbetsförhållanden och den bristfälliga utbildning de fick av företaget. Facket förde också fram misstankar om ekonomiska oegentligheter från Algots. Från mitten av 1970-talet gick Algots med förlust. Över 40% av de order man fick var olönsamma samtidigt som lönekostnaderna ökade med ca 50%. I detta läge behövde man inte produktionskapaciteten i Norrland. Algots och Algots Nord försattes också i konkurs i juni 1977.

Den statliga teko-koncernen, regionalpolitiken och Nordkonfektion

För att rädda lönsamma delar av den svenska teko-industrin bildades en statlig koncern under textilföretaget Eiser. Algots Nord ingick, men nu under namnet Nordkonfektion. Målet för koncernen var att gå med vinst redan 1980. För att göra det måste hälften av de 4500 anställda avskedas. Här var oron för Nordkonfektions framtid stor. Inför riksdagens beslut i december 1978, hade det bildats stödkommittéer över hela landet, vilka samlade in pengar och demonstrerade för en fortsatt verksamhet i Västerbotten. Riksdagen röstade här för en fortsatt verksamhet, men man började också leta ersättningsindustrier för att kunna lägga ner konfektionsverksamheten i Norrland.

Demonstration i Skellefteå till stöd för fortsatt produktion vid Algots Nord. Källa: Skellefteå museum. Foto: Martin Lindqvist

De anställda vid Nordkonfektion insåg att de måste få in order för att kunna överleva. Här arbetade man i två spår. Dels samarbetade man med Eiser för att utveckla nya produkter, men utan framgång. Dels startades ett antal studiecirklar i ett samarbete mellan facket, forskare vid ett nationellt fackligt forskningsprojekt lett från KTH och Mah-Jong, ett klädföretag byggt på visionen om alternativ produktion – en produktion som byggde på kundernas och konsumenternas behov i arbetslivet och vardagen, snarare än för modemarknaden.

Vi har ett Alternativ – brukarinflytande som produktionsidé. Kraftsverksoverall utvecklad i samarbete med Skellefteå kraftverk. Källa: Postorderkatalog, Mah-Jongs arkiv, Centrum för näringslivshistoria.

Norrkläder

Hösten 1979 ledde detta arbete till att en mindre grupp sömmerskor och delar av styrelsen för facket sade upp sig och bildade Norrkläder, ett arbetarkooperativ byggt på principerna för alternativ produktion. Man fick mönster från Mah-Jong och kunde använda deras kanaler för postorderförsäljning. Trots ambitionerna och det stöd man hade hos allmänheten för sin inriktning, satte de ekonomiska realiteterna stopp för verksamheten. 1981 slutade de sista anställda på Nordkonfektion. Samma år gick Norrkläder i konkurs första gången, och efter ett försök till rekonstruktion slutligen 1983.

Bild i postorderkatalog för Norrkläder som från 1980 tillverkade de klassiska Mah-Jong modellerna. Källa: Postorderkatalog. Mah-Jongs arkiv, Centrum för näringslivshistoria.