Museum Anna Nordlander

Genom historia kan vi lära oss om oss själva. Ser vi till historien kan vi skapa en förståelse för var vi befinner oss och var vi är på väg. På samma sätt ger konsten oss nya perspektiv på vår existens och människans plats i världen. Men går det, med historiens ryggsäck på ryggen, samtidigt vara fullständigt fri? Om vi inte gillar riktningen som tidigare generationer stakat ut, hur frigör vi oss då bäst från den? Konsten är den ofta ordlösa vetenskap som utforskar vad det innebär att vara människa. Konsten ger oss perspektiv på vår plats i världen, som ger oss nya perspektiv på och sätt att förstå världen samtidigt som alternativ vägar framåt pekas ut.

Termen nostalgi myntades av den schweiziske läkaren Johannes Hofer 1688 genom att kombinera de grekiska orden nostos för hemkomst och algos för smärta. Han använde det för att beskriva en närmast manisk längtan till en förlorad plats, särskild människa eller föremål.

Fram till 1800-talet var det betraktat som en psykopatologisk åkomma som mest effektivt behandlas genom att ingjuta smärta eller skam hos de sjuka. Under ett fälttåg 1733 drabbades den ryska armén av ett utbrott av nostalgi varvid befälhavaren förklarade att den soldat som insjuknade skulle begravas levande. Efter att ha stått vid sitt ord ett par gånger, fann man hela hären botad (1).

Att känna sin historia är inte detsamma som nostalgi och vi är nog många som delar uppfattningen att vi genom historien kan lära om oss själva. Genom att se var vi kommer ifrån skapas en förståelse om var vi befinner oss och var vi är på väg. Men går det, med historiens ryggsäck på ryggen, samtidigt vara fullständigt fri? Om vi inte gillar riktningen som tidigare generationer stakat ut, hur frigör vi oss då bäst från den?

Konsten ger oss också perspektiv på vår existens och plats i världen. Ofta är konsten den ordlösa vetenskap som verkligen utforskar vad det innebär att vara människa. Det som förenar de främsta nu levanande konstnärerna med de som dött för 200 år sedan är att deras konst är i ständig rörelse, söker nya perspektiv och sätt att förstå världen.

När kvinnokonstmuseet Museum Anna Nordlander invigdes 1995 var det en motståndshandling, vilket i sig måste betraktas unikt ur en kommunal förvaltningstradition.

Under 1970-talet hade Skellefteå uppmärksammat den snedfördelning som fanns mellan konstnärliga gestaltningsuppdrag i kommunen, där en stor majoritet av uppdragen gått till manliga konstnärer. I samband med det föddes en tanke in att skapa en ny verksamhet, ett museum som målmedvetet samlade, presenterade och forskade om kvinnliga konstnärers konst och på så sätt fylla ett tomrum som skapats i den svenska konsthistorien.

Orsaken till museets existens, att behovet av ett sådant museum fann, väckte hos museets personal flera frågor. Varför behöver vi ett särskilt museum för kvinnors konst? Varför finns de kvinnliga konstnärerna inte redan på andra museer och är det en skillnad mellan kvinnokonst och annan konst? Som jag känner Museum Anna Nordlander har verksamheten, och alla aspekter av den, kretsat kring en fråga: Vem får vara människa på vems villkor? Det är en fråga som rymmer flera lager och perspektiv. Var skapas de normer som hindrar mig från att ni min verkliga potential, som indirekt gör att jag begränsar mig själv. Var skapas de normer som säger att konstnären är en man? Det är en fråga som pekar ut de strukturer och hierarkier som vi alla på något plan är medvetna om och som vi både medvetet och omedvetet tillsammans upprätthåller.

Innan 2008 saknade Museum Anna Nordlander en fast utställningslokal. Den konstsamling om flera hundra verk som byggts upp ställdes ut på Skellefteå stadsbibliotek men verksamheten omfattade också ett omfattande utställningsprogram. Genom att arbeta i det offentliga rummet, i samarbete med lokala näringsidkare så skapades det i Skellefteå en ny arena för samtidskonst som inte liknande något annat. Den unika, dialogbaserade konstpedagogiken utgör i sig en grund för flera av de projekt som skapats tillsammans med svenska och internationella konstnärer och var en starkt bidragande orsak till att publiken blev aktiva medskapare av utställningen. Genom att inte vara bunden till en plats, en vit kub eller lokal, blev varje utställning ett tillfälle för transformation, både av konstrummet och organisationen. Arbetssätt kan anpassas utifrån varje enskild situation och det är inte mallen av museet som avgör vilka projekt som kan genomföras.

Museum Anna Nordlander är ett museum som gör saker, som vrider och vänder på både den utställda konsten och sig själva. Det är en del av ett sökande och utforskande av vad som är möjligt, vad som behöver förändras och hur förändringen kan ske.

År 2021 flyttade museet till SARA kulturhus och en ny fas för museet inleddes. Det ska bli intressant att följa hur museet fortsätter arbeta utifrån sin lokala och regionala förankring med att inte bara presentera och fördjupa vår förståelse av konsten utan även låta den spegla och ifrågasätta vårt samhälle, oss själva och peka mot en annan friare framtid.

Aktuell information om Museum Anna Nordlander hittar du på deras hemsida: Museum Anna Nordlander – ett konstmuseum i ständig rörelse

1. Beck, Julie