Gatutidningen Dik Manusch

I slutet av 2014 skapades tidningen Dik Manusch (1) av Britt-Inger Hedström Lundqvist, Helen Hugosson Strandemo och Linda Lundqvist som utgjorde redaktionen för tidningen. Dik Manusch var ämnad för att tiggande EU- medborgare skulle få tillbaka lite värdighet genom att stå upp för och sälja sin tidning istället för att sitta på knä och tigga. Namnet Dik Manusch betyder Se människan på romani som är det språk som resande/romer talar.

Logga för Dik Manusch. Design Konrad Burman

Efter ett upprop på Facebook började materialet till tidningen hopa sig och det första numret kunde tryckas i januari 2015. Skellefte-tidningen Norran (2) ställde upp och betalade första trycket. Folkbildningsförbundet Sensus och föreningen RUNG fanns med i distributionen och andra praktiska saker. Det var många som engagerade sig, allt från kyrkor till små föreningar. Materialet kom från såväl kända som okända personer vilka bidrog med dikter, artiklar, foton med mera och alla arbetade ideellt.

Tidningen Dik Manusch, med sitt säte i Skellefteå, kom ut fyra gånger per år. Tidningen var hela tiden beroende av att människor skickade in texter och foton för att fylla tidningen med bra material och för att den skulle kunna publiceras. Tidningen växte snabbt, föreningar, församlingar och privatpersoner runt om i landet samlade in pengar till trycket. Tidningen blev snabbt nationell och distribuerades från Ystad till Arjeplog. Föreningen Dik Manusch vänner startade för att hålla ordning på allt praktiskt som följer med en expanderande tidning.

Dik Manusch blev nationell

Tidningen som var ämnad för Skellefteå och Umeå växte snabbt till att bli en nationell tidning. Det var många som ville hjälpa människor till ett värdigare liv. Alla arbetade ideellt med Dik Manusch, från den diktande privatpersonen till Renate Fiala-Lundström som omvandlade materialet hon fick till ett underlag för tryckeriet och vi som fanns med i redaktionen till församlingar och föreningar som såg till att EU-medborgarna fick sin tidning.

Under 2015 och 2016 växte Dik Manusch explosionsartat och blev en naturlig del av arbetet med EU-medborgare runt om i landet. Tidningen blev något som många räknade med och var beroende av. Särskilt alla EU-medborgare.

Men i slutet av 2016 hände något, kanske var tidningen nu så etablerad att människor tog den för givet och slutade skicka in material till den eller så hade den kanske spelat ut sin roll. Redaktionen jobbade hårt för att få in artiklar och skapa fler tidningar i slutet av 2016. I början av 2017 kunde redaktionen konstatera att de inte fått ihop tillräckligt många artiklar för att få ihop till en tidning. I mitten av 2017 startade förberedelserna för att lägga ner (3) Dik Manusch.

Bilden visar den första framsidan av Dik Manusch och det nummer som Norran finansierade

Men behovet av en tidning som hade de resande/romska frågor i fokus fanns fortfarande kvar. Därför återuppstod Dik Manusch som magasin DIKKO (4) under slutet av 2018, efter lite drygt ett års uppehåll och med en nygammal redaktion där Britt-Inger och Linda följde med in i framtiden. Magasin DIKKO, har precis som Dik Manusch sitt säte i Skellefteå, och finns än så länge enbart är en nättidning. Men hoppas på att återigen komma ut som en papperstidning (5) under 2022. Denna gång två gånger per år och med inriktning mot de låsta institutioner som finns i Sverige, så som fängelser, häkten med mera.

Logga för DIKKO. Design Sandra Englund

Ordet DIKKO är en variant av ordet titta på romani.