Fördjupning

Den kvarntyp som främst varit använd i norra Västerbotten från medeltidens slut och fram till slutet av 1800-talet är skvaltkvarnen. Enstaka hjulkvarnar har anlagts från andra halvan av 1700-talet. Typen blev vanligare under andra halvan av 1800-talet. På 1930-talet kommer elektriska kvarnar. De sista vattenkvarnarna var i bruk fram till 1970- och 1980-talet.

Länge malde man säd på enkla handkvarnar. En del av en handkvarn hittades i utgrävningen av Ön i Degerbyn vilken genomfördes 2016 av Silvermuseet i Arjeplog. Den är sannolikt från senmedeltiden.

Åren 1543–1546 omnämns flera vattenkvarnar i Skellefteå socken. Störst antal kvarnar fanns i Stämningsgården 5 kvarnar och i Gärdsmark 3 kvarnar. Vardera en kvarn fanns i följande byar: I Skellefteå med Burträsk och Norsjö – Bureå, Burvik, Bygdeträsk, Bygdsiljum. Drängsmark, Falmark, Gummark, Holmsvattnet, Ljusvattnet, Långträsk, Mjövattnet, Norsjö, Ostvik, Villvattnet och Östanbäck. I Lövånger fanns vardera en kvarn i Bissjön, Broänge, Bursiljum, Fjälbyn, Hökmark, Nolbyn och Mångbyn.

Den kvarntyp som främst användes bland allmogen fram till slutet av 1800-talet var skvaltkvarnen. Den var enkel att bygga och bestod av ett litet kvarnhus och en stående kvarnaxel utan någon utväxlingsanordning. Vid kvarnaxelns eller kvarnkallens nedre ände fanns ett liggande skovelhjul. Kvarntypen krävde inte så stor vattenmängd och kunde byggas i åar och bäckar. Kvarnen saknade siktanordning och skalen till sädeskornen följde med i mjölet. Skvaltkvarnarna ägdes vanligen av ett antal bönder som ägde andelar som gav rätt att mala ett visst antal timmar under en vecka.

Modell av en skvaltkvarn. Byggd av Karl Olofsson i Jörn. Foto: Skellefteå museum. SM 10008.

I tratten upptill (i Västerbotten kallad kvarnstut eller kvarnstinta) fyller man på säden. En pinne (kallas kvarngosse) är fäst ytterst i tratten och går ned mot den rörliga kvarnstenen och skrapar mot denna. På detta sätt skakas säden ut från tratten i en jämn ström och ned i ögat på kvarnstenen. Säden mals mellan kvarnstenarna och kommer fram på bordet nedanför kvarnstenarna. Där sopas mjölet ihop. Innan man kunde mala på en skvaltkvarn måste säden först torkas i en bastu. Ibland fick man hacka till räfflorna i kvarnstenen med en hacka för att förbättra malningen. Det berättas att om säden hade frusit var det besvärligt att mala säden. Kvarnstenen måste tyngas ner för att klara malningen, men korn av stenen kunde lossna och hamna i mjölet. Detta kunde orsaka magplågor och i värsta fall död.

Principskiss över en skvaltkvarn, Harald Nilsson 1938. Bild av Sven Rosborn – Eget arbete, CC BY-SA 3.0

I skvaltkvarnen trodde man också att kvarnrået (kwarnrådeln) höll till. Han var som en tomte för kvarnen och pysslade om i kvarnen och väckte mjölnaren om denne råkade somna. Om kvarnen gick tom riskerade den att börja brinna.

Vattendriven skvaltkvarn på Nordanåområdet. Den kommer ursprungligen från Granträsk i Burträsk socken och uppfördes vi mitten av 1800-talet. Fotot: Krister Hägglund, Skellefteå museum. SM DIG 03504.

Under senare delen av 1700-talet kom någon enstaka hjulkvarn som var svårare att bygga och som krävde en större vattentillgång. De hade ett stående vattenhjul och de nyttjades företrädesvis av herrskap som fick betala för att mala. Dessa kvarnar drevs som regel av några överhetspersoner och kvarnen var vanligen byggd av en byggmästare som inte tillhörde allmogen. Lindalmströms kvarn i Stämningsgården byggdes 1765. Den fick sitt namn på 1790-talet vilket bildades av namnen på de dåtida ägarna: kronofogde Mikael Lindemark, byggmästare Olof Alm samt klockaren, lantmätaren och postmästaren Markus Sundström.

Under slutet av 1800-talet kom det flera hjulkvarnar med förbättrade siktverk och den förbättrade kvalitén uppskattades och snart övergavs skvaltkvarnarna i de områden där man hade ett alternativ. I Skellefteås närhet var Lejonströms kvarn en uppskattad kvarn med gott mjöl.

Lejonströms kvarn, 1920. Foto: Nils Degerstedt, Skellefteå museum. SM E 07183.

Det berättas dock att under första världskriget återgick en del personer till skvaltkvarnarna vilka reparerades. Malningen kontrollerades nämligen under kriget av myndigheterna för att kunna fördela mjölet någorlunda rättvist på befolkningen. Genom att åter använda skvaltkvarnarna kringgick man lagstiftningen.

Bild. Skvaltkvarn från Sandfors, Malå som användes under första världskriget. Foto: Lars-Åke Kvarning, Skellefteå museum. SM DIG 05410.

Under 1930-talet kom det elektriska kvarnar vilket gjorde driften oberoende av vattentillgången. Lejonströms vattenkvarn upphörde 1946 och Lindalmströms vattenkvarn i början av 1970-talet.