Fördjupning

Att använda bäckar, älvar och andra vattendrag för att förflytta timmer eller andra varor kallas flottning. På så vis kunde man på ett relativt enkelt sätt få råvaran ner till kusten där sågverken och industrin fanns. Under 1800-talets slut kommer flottningen att regleras med hjälp av vattenlagstiftning, allmän flottled och flottningsföreningarna. För många var flottningsarbetet en välbehövlig inkomst. Flottningen kan indelas i bäckflottning och flottning i huvudälven. Olika former av märkning gjordes för att veta vem som ägde timret. Flottningen avslutades på 1960- och 1970-talen.

Flottare och timmerbråte vid Bureå kvarn. Fotograf: Maja Åström. SM E 00930.

Flottning av timmer som brännved borde vara det första som flottades i Skellefteälven innan sågverket Lejonström tillkom på 1780-talet. Brännveden användes i kalktillverkning (1).

I början av flottningsepoken talar man om flerårs flottning 3-5 år det vill säga det tar mer än ett år att flotta en stock ner mot kusten. Sedan man rensat och iordningställt flottlederna gick flottningen normalt på ett år.

Genom en förordning från 1739 beslutades att flottning i kungsådran skulle ha företräde före fiske (2).

1817 undersöktes de största älvarna i Västerbotten. Resultatet för Skellefteälvens del var nedslående. Många vattenfall var oflottbara.

Med 1880 års vattenrättslagsstiftning, kungliga förordningen om allmän flottled och kungliga flottningsstadgan bildades flottningsföreningar. I och med lagarna blev det också enklare att göra vatten till allmän flottled som skulle inrättas av länsstyrelsen. Lagstiftningen gjorde att man fick klarlagt hur man hade rätt till vattnet (3).

Flottningsföreningar var en kooperativ sammanslutning med statligt monopol för flottning. De företag som ville flotta på allmänna flottleder skulle ingå i flottningsföreningen (4).

Det första vattendrag i Skellefteåområdet som förklarades som allmän flottled var Kågeälven 18810506 . Det var en av de första flottlederna i Västerbotten. Sedan kom Skellefteälven 1886, Bureälven 1886 och Byskeälven 1888 (5).

Flottningsentreprenad

Efter att flottningsföreningarna tillkommit lade de ut entreprenad på att flotta timmer. Någon åtog sig att flotta timret en viss sträcka för en viss summa. Detta kunde ske på en auktion till den lägst bjudande men även andra egenskaper än ett lågt pris kunde vara avgörande så som skicklighet, punktlighet med mera.

Flottningsackord. Norra Västerbotten 1913 03 17.

Flottningsdelar

Förberedelserna för flottning kunde bestå i att bomma in timret som låg på isen, att tillverka bommarna med mera. Med hjälp av häst och stötting drog man upp båtar på snöföret till det högst belägna sjöarna (6).

Bäckflottningen skedde i de mindre vattendragen ut till huvudälven. Bäckflottningen började så fort isen gick upp (någon gång i slutet av april början av maj) och då skulle man flotta timret ner till huvudfåran så fort som möjligt. De flesta som var engagerade i bäckflottningen var från den arbetande jordbruksbefolkningen (7).

Lösflottning är när varje timmer för sig får finna sin väg ner. Vid sjöflottning så sätter man bommar runt en mängd timmer, det kunde sedan spelas med en speleka, bogseras med en båt eller varpas fram. Det blev då en form av fastflottning (8).

När timret kom ut i huvudfåran, den stora älven, tog storå-flottningen vid. Här var det också mest lokal arbetskraft. Man kom vanligen ifrån älvdalen där det flottades men någon kunde vara längre ifrån (9). Vid huvudfårans strida sträckningar fanns ofta några som övervakade så att det inte uppstod timmerbrötar (10). Här var det vanligare att det fanns olika former av ledbommar, stenkistor och timmerrännor. Arbetet i huvudfåran kunde fortgå under sommaren och fram till hösten, då för att ta hand om det sista timret, rensa stränder med mera.

Den sista delen av flottningen var sorteringen som var en stor arbetsplats. Här sorterades timret upp efter ägare och kvalité så att varje ägare fick sitt timmer.

Flottningsmärkningar

Flottningsmärkena bestod av två olika märkningar. Det första märket var ett huggmärke som talade om vilken kvalité det var på virket tex furutimmer, grantimmer, slipved med mera. Det andra märket var ett stuk-märke som slogs in i ändträet på stocken och detta var ägarens märke.

Tablå över befintliga trävarumärken i Bureå älvs flodområde 1924. Fotograf Sundborg & Lindberg. SM D 04963.

Under 1960-talet användes färgkodning av stockarna. I Skellefteälven var färgerna rött – Domänverket, blått – SCA, gult – Bureå AB, orange – Scharins och grönt för Skogsägarna (11).

Flottarna och facket

Flottningslönen låg högre än gängse timlöner. På ackordens tid fram till 1930-talet ca 20-50% högre. Ackord eller entreprenadsystem är vanligast i bivattensystem. Att flottningsarbete var eftersökt berättas av några (12).

Det var ganska svårt att organisera flottarna. De som ägnade sig åt flottning en begränsad tid såg sig kanske inte som flottningsarbetare.

Ett antal arbetskonflikter med flottare har pågått i vårt område (13). I Sikåns flottled, Burträsk uppstår en konflikt 1927. 34 arbetare är involverade, de vill ha en mer rättvis arbetsfördelning. 1933 utfärdas en blockad mot Bure älvsflottningsförening eftersom att de har förkastat de organiserade arbetarnas anbud och istället gjort upp kontrakt med oorganiserade arbetare.

Fram på 1950-60-talet hade arbetsförhållandena för flottare förbättrats. Man hade fått bort entreprenadsystemet (ackordsystemet) som varit hatat av många flottare. Bättre boendemöjligheter, bättre kläder tex gummistövlar och avlastning av moderna motorbåtar hade gjort arbetet lättare. Tidigare var arbetet mer blött och slitsamt (14).

Flottningen ur en årsberättelse

Om man tittar i en årsberättelse för Bure älvs flottningsförening för år 1925 (15) så kan man bland annat utläsa att alla flottningar förutom den i Wallsträsket bedrivits på ackord. Vattenförhållandena har varit rätt goda i bivattendragen medan det i huvudvattendraget varit ringa.

Bivattendrag tex

Tvärån började flottas den 4/5 och var utflottad den 21/5

Kvarnrisbäcken började flottas 11/5 och var utflottad 20/5

Wallsträsk började flottas 11/5 och var utflottad 26/5

Huvudvattendraget började flottas den 4/5 i det femte distriktet och 4/6 kom sista virkesflotten till Anudden (Andudden). Från Anudden började flottningen den 16/5. Sorteringen vid Bureå skiljeställe skedde på ackord från 16/6 och avslutades 10/10.

Hur mycket flottades

Flottningsavveckling

Flottningen tjänade på regleringarna av vattendragen. Det blev lugnare och flottningen blev mindre beroende av vind och nederbörd. Men det var ändå vattenkraften som drog längsta strået och gjorde att flottningen lades ner på 1960-talet och 1970-talet. Vägarna och fordonen hade nu blivit bättre och det var enklare att få fram timret. Det är först bäckflottningen som ersätts med lastbilar som sker gradvis från 1950-talet (16). Andra anledningar till att flottningen läggs ner är att den är arbetsintensiv, säsongsberoende och att kostnaden för att underhålla flottlederna är hög. Skogsråvaran är också sämre att flotta än tidigare (17).