Fördjupning

Västerbotten blev krigsskådeplats under Finska kriget 1808-1809 och kusttrakten stod under rysk ockupation från 15 maj 1809 till slutet av augusti. Kriget sköttes illa av de svenska myndigheterna och befolkningen led av matbrist och sjukdomar. Följden blev höga dödstal.

Kriget mellan Sverige och Ryssland som bröt ut i februari 1808 var en del av Napoleonkrigen som drabbade stora delar av Europa. Sverige var i allians med England och motståndaren Frankrike var allierad med Ryssland och flera andra stater. I ett fördrag mellan Frankrike och Ryssland skulle Ryssland få ta Finland från Sverige. Mot all etablerad praxis startade kriget under vintern genom att ryska trupper gick till anfall och snart tog stora delar av Finland. De svenska trupperna vek undan och planen var att ta tillbaka det förlorade området under sommaren. Men Sveaborgs fästning som ansågs nära på ointaglig kapitulerade för de ryska trupperna i mars. Detta försämrade situationen högst väsentligt.

I Skellefteområdet märktes kriget under 1808 på gården Karlgård i mars genom stora ammunitionstransporter norrut mot fronten i Finland. I maj kom en transport av ryska krigsfångar som gick söderut. Fångarna eskorterades av 40 båtsmän som låg över på Karlgård medan fångarna var utplacerade över natten i byarna. Båtsmännen köpte all mat som kunde avvaras på Karlgård. I tidningen Stockholms Posttidning kunde man läsa att ryssarna hade ockuperat stora delar av Finland och även kustområdet från Finska viken och upp till Österbotten som ligger öster om Västerbotten.

I Vasa stod ett slag inne i staden där Västerbottens regemente led stora förluster i döda och tillfångatagna. Kriget under 1808 var en rad av förluster vid slagfält i Österbotten som Ruona och Oravais. De svenska styrkorna drog sig tillbaka till området vid Torneå som blev platsen för vinterkvarteret. Ett vapenstillestånd slöts i mars i Kalix. Men på våren fortsatte ryssarna marschen söderut på den västra sidan av Bottenviken.

Skelleftebygden ockuperades i mitten av maj en styrka som bestod av 6000 man och den 15 maj inträffade en mindre strid vid kyrkan och Lejonströmsbron i Skellefteå. Den lilla svenska styrka på cirka 600 man som fanns i Skellefteå drog sig undan och följde kustlandsvägen söderut. Deras flyktväg blockerades av en rysk truppstyrka som under natten före hade gått på havsisen som delvis var täckt av vatten. Den svenska styrkan tvangs att kapitulera. Soldaterna fick återvända till sina soldattorp medan befälen fördes till fångenskap i Ryssland.

Ryssarna fortsatte söderut till Umebygden och fortsatte ner till Lögde älv. När ryssarna hade ockuperat Västerbotten började de skriva ut förnödenheter till armén som kom från bönderna. Detta gjorde att tillgången på mat minskade. Bland soldaterna spred sig fältsjuka och det var i synnerhet rödsot (dysenteri) som fick stor spridning. Sjukdomen drabbade hårdare när befolkningen var försvagad av matbrist. Dödsfallen blev mycket stora under året.

De ledande i riket beslutade att samla ihop allt som fanns kvar av trupper och skeppa dessa upp till Bottenviken och landstiga bakom ryssarnas linjer. Landningsplats blev Ratan som hade en god hamn. Expeditionen hade dåliga ledare. Trupperna landsteg och började marschera söderut mot Umeå. Men utan större brådska. Den ryske befälhavaren Kamenskij som var engagerad nere vid Lögdeälven vände omedelbart norrut med sin styrka och mötte den svenska armén i Sävar där ett stort slag stod. Svenskarna fick övertaget i striden men valde ändå att dra sig tillbaka till Ratan. I Ratan bombarderade skeppsflottan Ratan med ryska soldater med en intensiv kanoneld från skeppens kanoner. Den ryske befälhavaren tyckte att deras position var utsatt och drog tillbaka armén norrut till Luleå.

Ett vapenstillestånd ingick den 2 september på gästgivargården i Frostkåge. Fred slöts i Fredrikshamn den 17 september.

I folktraditionen berättas fortfarande händelser som uppges ha inträffat under kriget. I många fall lyckas lokalbefolkningen lura de ryska soldaterna. Flera berättelser synes vara ganska schablonmässiga.