Fördjupning

Krångfors vattensåg. Fotograf: Henry Lundström, Skellefteå museum.

Det första kända svenska sågverket låg i Forsvik, Västergötland och nämns i Vadstenas jordebok 1447. Under 1500-talet började staten anlägga sågar runt om i landet med syfte att förse statsmakten med virke. De första sågverken i Norrland anlades under 1500-talets senare hälft, bland annat i Umeå och Skellefteå. Länge var dock tjära en viktigare produkt från skogen än sågat virke.

De första sågverken i Sverige kom till på 1400-talet och kom då att för första gången ersätta handkraft med teknologi som utnyttjade vind- eller vattenkraft. Sågar drivna av vattenkraft kallades sågkvarnar och var länge vanligast i Sverige där vattendrag med strömmande vatten har varit rikt förekommande. Sågarna drevs av vattenhjul som efterhand byttes ut mot den smidigare och snabbare vattenturbinen. Vattenhjul var lämpade för vattendrag som åar och bäckar med mindre flöden och fallhöjder och därför placerades de sällan vid de större vattendragen.

Vattnet var inte bara viktigt för driften utan kunde även nyttjas för transport av både timmer och det sågade virket. Vattnet användes också som lagringsplats för timret innan det sågades eftersom det förhindrade att stockarna blev angripna av svamp innan bearbetning. Behovet av sjölagring medförde att sågarna oavsett drivkraft förlades nära hav, sjöar eller vattendrag. De första sågverken som anlades i Västerbotten var grovbladiga enramiga sågkvarnar placerade längs Rickleån och Skellefteälven. Dessa anlades under Johan III:s tid från 1573 och framåt.

Under 1600-talet stoppades utvecklingen av sågverken upp då myndigheterna började kräva speciella tillstånd för att starta en såg. Detta berodde på att man ville se till att bergsbruket fick den skog det behövde. Järnet var nämligen Sveriges viktigaste exportvara vid den tiden och till masugnarna på järnbruken krävdes stora mängder träkol. De sågar som då tilläts var främst till husbehov. Brädsågning kom därmed att ske i mycket liten omfattning fram till 1700-talets mitt och främst på primitiva grovbladiga vattensågar eller genom kransågning för hand.

Den flerbladiga ramsågen i Drängsmarks ångsåg under arbete 1952. Foto: Nordsvenska dagbladet.

Från grov- till finbladigt

De äldsta sågarna var så kallade ramsågar med ett enda sågblad. Dessa sågverk var inte särskilt effektiva då sågbladen var tillverkade av ca en cm tjockt hamrat järn. Bladet fick mödosamt arbeta sig genom stocken, drivet av ett vattenhjul. Virkesutbytet blev lågt och förtjänstmöjligheterna därmed också små. Man beräknade att cirka 15% av stocken gick förlorad i spill.

I början av 1700-talet utvecklades sågbladen då de gick från grova till finbladiga. Man började även sätta in flera sågblad i ramsågarna vilket gjorde sågningen lättare då man i ett enda moment kunde såga stocken i flera brädor. Detta ledde bland annat till att det blev mindre spill, endast 3%, samtidigt som brädorna fick högre kvalitet och produktionen ökade. Antalet sågblad och ramar var beroende av den vattenkraft som kunde utvinnas.

Under 1700-talet började sågade trävaror bli en viktig del av den svenska exporthandeln. Detta i kombination med den nya sågverkstekniken gjorde att den hårda regleringen av etableringen av sågverk började släppas på. De grovbladiga sågverken levde dock ändå kvar parallellt med de finbladiga långt in på 1800-talet, oftast som husbehovssågar.

I ett kungligt brev 1739 lagstadgades att den som startade ett finbladigt sågverk skulle få rätt till viss skogsavverkning på allmänningar eller kronoskog, så kallad stockfångst. I och med detta möjliggjordes sågverksrörelsens utbredning och under de närmaste hundra åren kom produktionen av sågade varor i Norrland att tiodubblas.

Två finbladiga sågblad till en ramsåg. Foto: Skellefteå museum.

Västerbottens första finbladiga sågverk

Omkring 1740 utfärdades en förordning för Västerbottens län avsedd att styra utvecklingen mot finbladiga sågar. Den dåvarande landshövdingen, baron Gabriel Gyllengrip, såg stora affärsmöjligheter i sågverken och under sin ämbetstid 1733-1753 beviljade han en rad tillstånd för uppförande av vattendrivna sågkvarnar med stöd av det kungliga brevet. Under den följande tiden tillkom även ett stort antal grovbladiga sågar i de mindre vattendragen, särskilt inom Bureälvens vidsträckta vattensystem.

Det första finbladiga vattensågverk som togs i drift i Sverige låg i Kramfors och startades 1744. Den första finbladiga vattensåg som etablerades i Västerbotten var vid Håknäsbacken i Nordmaling 1761. Skellefteå sockens första finbladiga sågverk var Brännfors sågverk i Åbyälven vars produktion startade 1762. Delägarna fick dock endast inrätta två sågramar av begärda fyra. I stockfångst tilldelades man 2 000 träd på kronoallmänningar utmed älven.

Först ut i Skellefteälven var Lejonströms såg som anlades år 1780 vid landskyrkan. Tillståndet till Lejonströms sågverk erhölls av kyrkoherde Pehr Högström och medintressenter. Sågen hade två ramar och uppfördes söder om kyrkan på Neting-Ören. Den ursprungliga stockfångsten uppgick till 2 000 träd från kronoskogar i dåvarande Skellefteå socken. Detta utökades 1806 med ytterligare 2 400 träd som skulle avverkas inom Arvidsjaurs socken. Flottningssträckorna kunde uppgå till tio mil och vattenföringen i älven var så dålig att sågrätten inte kunde nyttjas helt. Sågen var länge den viktigaste industrin i Skellefteå stad men lades slutligen ner 1905.

Efter Brännfors och Lejonströms sågverk följde sågen i Klintforsån 1791, sågen vid Strömsholm i Bureälven 1796, Ytterstfors såg i Byskeälven 1796 och Holmfors såg i Kågeälven 1798. Vid sekelskiftet 1800 fanns det i Norrland cirka femtio finbladiga sågverk.

Brännfors såg i Åbyälven, foto efter 1892. Foto: Skellefteå museum.