Fördjupning

Under 1500 och 1600-talen var timring en väl känd byggteknik. Utförandet anpassades efter behoven snarare än efter kunskap och färdighet. En lada kunde vara glest timrad med rännknutar för genomluftningens skull, medan en bostad timrades med avancerade dubbelhaksknutar med betta, för att få den täthet och stabilitet som önskades. Formerna utvecklades för de hus vi känner igen från det vi idag kallar Västerbottensgårdarna. Enkelstugor och parstugor och fyrknutade ekonomibyggnader. Fram till 1800-talet också ofta en stor timrad portbod i två våningar på de större gårdarna, genom vilken entrén till den fyrlängade gården gick.

Stor, timrad portbod i Ullbergsträsk, med välvda portar och karaktäristiskt diagonalräfflade dörrar.
Foto: Rune Wästerby/Skellefteå museum.

Det saknas bevarade bostadshus från 1500-talet och den tidigare delen av 1600-talet i Norra Västerbotten. De hus som finns är kyrkans byggnader och timrade hus för andra ändamål. Några av de äldsta timrade byggnaderna i Västerbotten som daterats, är två stora stolpbodar i Tegsnäset som dendrokronologiskt daterats till den tidigare delen av 1600-talet. Det är två stora och väl timrade bodar som är utförda för att skydda mot både väder och skadedjur. En ängslada i Renbergsvattnet är dock den äldsta kända profana byggnaden i länet. Den är daterad till 1580-talet. En liten kvadratisk byggnad, ungefär 4,5 meter i sida och uppförd i rundtimmer som är glest timrat med enkla rännknutar. Ladan är uppförd med måttliga timmerdimensioner, i huvudsak 15 – 20 cm, men gavelröstena är uppförda med betydligt kraftigare timmer som är kluvet.

En gård i Degerbyn som var bebodd från 1400-talet till tidigt 1600-tal, har genomgått en arkeologisk undersökning. Där noterades en anmärkningsvärt stor husgrund, ca 18 x 7 meter. En husgrund från något som synes ha varit en parstuga, med två spisrösen. Att detta var en stor gård kan också beläggas av skriftliga källor, som kan berätta att gården på 1550-talet hade 7 kor. Vid utgrävningen hittades också smidda järnspikar och bitar av gröntonat planglas, vilket tyder på att där funnits fönster.

Skellefteå stads äldsta hus är norra delen av huset Karlgård söder om älven. Byggnaden som har en datering 1692 under kroppåsen, sammanbyggdes med en ditflyttad parstuga och panelkläddes 100 år senare, så man kan inte enkelt studera timret eller timringen. Men man kan ändå konstatera att även detta var en stor parstuga. Den är bredare än de parstugor som vanligtvis uppfördes på 1800-talet.

Kågegården 1929, innan flytten till Nordanå. En envånings parstuga söm förlängts med s k införkammare.
Foto: Okänd/ Skellefteå museum

Vid denna tid fanns fortfarande god tillgång på gammal skog, som kunde tillhandahålla grovt furutimmer ned rik kärnved. Timrets utsida kunde vara rund, men var på ett bostadshus vanligtvis slätbilat. På så vis undvek man den mjuka ytveden som kunde behålla fukt. På stockens undersida drogs en mossränna mellan knutarna. En ränna som fylldes med mossa vid timringen, för täthetens skull. Knuthak gjordes på både övre och undre sidan av stocken. Dubbelhaksknuten började vid denna tid också kompletteras med en längsgående tröskel, en betta i den övre haket. Denna gjorde att knuten blev både tätare och stabilare, men än något som förenklats bort i senare århundradens timringsteknik. Den utstickande knutskallen började under 1600-talet att ibland bilas till en annan form än väggtimret, t ex sexkantig eller åttakantig.

Golv lades in av handbilade plank, som lades upp på åsar som inte var intimrade i väggarna, utan fritt grundlagda på stenar under huset. Runt ytterväggarna fylldes med torv under golvplanken, s k mullbänkar för att täta och bättre behålla värmen i stugan. Utvändiga mullbänkar har också förekommit, oklart dock i vilken omfattning. Bostadshusen vid denna tid hade vanligtvis innertak. De utfördes av handbilade takplankor upplagda på åsar, som intimrats i gavelväggen för detta ändamål.

Tvärsnitt genom köket i timmerstugan. Ritning: Rune Wästerby/Skellefteå museum

Åsarna var ofta intimrade på så sätt att innertaket blev lägre längs ytterväggarna och högre i mitten av rummet, ett s k schesmetak. Ovanpå innertakets plankor skottade man upp torv, kolstybb eller annat lätt och poröst material som kunde tjäna som tätning och isolering. Över yttertakets åsar lades också bilade plank, som täcktes med ett tätskikt av näver. Näversjoken hölls vanligtvis på plats av kluvet virke, s k takved som korslades och narades ihop vid nocken.

De planformer på äldre timrade hus som vi ännu idag kan se, blev vanliga vid den här tiden. Det vill säga dels parstugan, med sin entré i mitten av huset, där man kommer in till en farstu. Bakom farstun finns då en liten kammare. På ena sidan ett stort,

uppvärmt kök, som egentligen är själva stugan. Rummet där man äter, lever och sover. Det andra stora rummet, salen på farstuns andra sida, har sällan varit uppvärmt. Salen har varit ett förråd, som endast städats ur och använts vid mycket speciella tillfällen. Kammaren har ofta använts som sovplats, kanske för mor och far, men ibland också för den äldre generationen.

Den andra planformen som fick stor spridning och kanske är den allra vanligaste är enkelstugan. Det vill säga en stuga med kök, farstu och kammare, men utan sal.

Enkelstugan kom att få stor spridning, även som torp för t ex soldater eller hantverkare men även som ex vis bagarstuga. Den kom att uppföras i olika varianter, där kammaren ersatts av ett förrådsutrymme, en vedbod eller inte var avdelad från farstun. Men det vanliga var ett stort, uppvärmt kök som var stugan där man vistades, en kall farstu och en av köksmuren nödtorftigt uppvärmd kammare som kunde vara sovplats.