Fördjupning

Reformationen förändrade samhället på många olika nivåer. Det var dels en brytning med den katolska kyrkan i Rom och skapandet av en nationell kyrka. Det var också en teologisk brytning med den katolska läran och sökande efter en ny. Den nya blev den lutherska. Det var också en förändring på lokal nivå. Hur omsattes förändringarna i kyrkan och lokalsamhället och hur reagerade människorna.

I Sverige lade Gustav Vasa beslag på kyrkans ekonomi 1527. Det var centralmakten som ökar skattetrycket och lägger sig i gamla kyrkliga seder. Är detta något nytt? Vissa menar att det inte är så utan att det finns en viss kontinuitet från medeltiden och de verkliga förändringarna började senare på 1500-talet och fortsatte till 1700-talet (1). Bibeln översätts till svenska, först nya testamentet 1526 och hela bibeln 1541.

Bönder och allmoge ville bevara mässan på latin och de gamla kyrkliga traditionerna och såg reformationen som ett hot och ett införande av en ny slags tro. På sina håll uppstod ”uppror” mot de nya sederna och den nya kyrkliga rutinen. Det spreds till exempel rykten om att Gustav Vasa inte var en sann kristen det vill säga katolik och ville frångå de gamla lärorna (2).

Gustaf Vasas bibel, tryckt i Uppsala 1540–41. I Skellefteå landsförsamlings ägo. Foto: Henry Lundström/Skellefteå museum. SM C 02849

En som var mycket för reformationen var Andreas Olai som var präst här i Skellefteå. Han fick känna på församlingens reformationsmotstånd två gånger. De gillade inte att han höll mässan på svenska. Anders Olai var född i Uppsala och kom till Skellefteå 1530 som kapellan. Han blev sedan förste komminister 1531-1540. Han lämnade Skellefteå för Uppsala och blev kyrkoherde i Helga trefaldighets församling. Där var han mellan 1540 och 1544 då han återkom till Skellefteå och var kyrkoherde här till sin död 1569 (3).

Reformationen har tidigare i Sverige setts som en lång process som sträckte sig mellan reformationsriksdagen 1527 och Uppsala möte 1593. Reformationen i Sverige skulle vara olik reformationen i resten av Europa. Den synen har av vissa forskare ifrågasatts (4). Det fanns inte redan från början ett utarbetat program hur Sverige skulle övergå till lutherdomen.

Det är också så att den folkliga traditionen med helgonkult, skulpturer och heligt vatten med mera inte avskaffas över en natt utan kunde finnas kvar länge (5). Denna folkliga tradition var inte heller statisk.

I Skellefteå hade man byggt en ny kyrka som invigdes 1507 det vill säga före reformationen. Efter ett tag blev det problem med sättningar i grunden och den behövde repareras. 1539 hade staten dragit in på tiondet så att medel för reparation saknades. Medel för att reparera kyrkan kunde också komma från offrade medel. Det var kanske inte angeläget för allmänheten att offra medel till renovering (6)? Goda gärningar hade inte någon betydelse för saligheten längre, men det dröjde ända till 1720 innan offer i natura förbjöds. Ofta tillföll det offrade prästen, klockaren eller socknens fattiga (7).

I stenkyrkan från 1507 fanns 8 sidoaltare som var vigda till olika helgon. Den ”gammelkatolska” ståten vid altarna fanns kvar åtminstone till 1544 då Andreas Olai blev kyrkoherde. Tanken var att de genom beslut 1562 i riksdagen skulle försvinna men det gjorde de inte och det förekom stort ”missbruk” av sidoaltare (8). Men att den gammalkatolska ståten försvann behöver inte betyda att sidoaltaren försvann utan det kan ha skett långt senare.

Vi har sett att man i Skellefteå gjorde motstånd mot Andreas Olais ”reformationsförsök”. Själv menar han att ”Alla papistiska ceremonier wordo hållne til min tid, hwilka sedan aflagde äro med god ståt utan alt buller och förargelser” (9).