Fördjupning

Bonnstan, Skellefteå 1991. Foto Henry Lundström, Skellefteå museum. K 00165.

Kyrkstäder med sina tillfälliga bostäder för långväga kyrkobesökare är en världsunik företeelse för norra Sverige, Finland och Norge. I Norrland fanns en gång i tiden en kyrkstad i så gott som varje socken. Kyrkstäderna i Västerbotten kan delas in i bonnstäder, finnstäder och lappstäder.

En kyrkstad är ett antal samlade hus, kammare och/eller kåtor samt stall och bodar avsedda att användas för temporär övernattning i samband med kyrkobesök. De byggdes upp för att samla de mer avlägset boende sockenborna och fick bara användas vid kyrkohögtider. Att kyrkstädernas utbredning var begränsad till norra Sverige har troligen sin förklaring i de långa avstånd som många hade här till kyrkan.

Kyrkstaden ska inte förväxlas med kyrkby eller stallstad. En kyrkby är en by eller ett samhälle med permanent bebyggelse samlad runt en kyrka. I denna kan en kyrkstad ingå. En stallstad är en samling stallar kring en kyrka utan tillhörande stugor eller kyrkkamrar. Avsikten med dessa har enbart varit att utgöra skydd åt hästarna, inte att bereda husrum åt långväga besökare. Förutom att underlätta för kyrkobesök har kyrkstäderna också fungerat som samlingsplats i samband med marknader, ting och skatteuppbörd.

Marknad i Bonnstan, Skellefteå omkring 1910. Foto Skellefteå museum. F 00101.

De kyrkstäder som var byggda av bönder kallades ofta bonnstäder. De kyrkstäder som nyttjades av samerna kallades lappstäder och bestod huvudsakligen av kåtor och stolpbodar. Vissa av kyrkstäderna i de samiska områdena har bestått både av en lappstad med samisk bebyggelse och av en bonnstad med nybyggarnas kyrkstugor. Lappstäder har funnits vid nästan alla kyrkstäder i Lappland medan det vid lappkapellen oftast enbart har funnits lappstad. Dessa har i de flesta fall tillkommit i samband med statens lapska mission då kapell uppfördes i lappmarken from år 1600 för att kristna samerna. Som företeelse är lappstäderna unika i världen. I Västerbotten har funnits både det sydsamiska, det nordsamiska och det skogssamiska byggnadsskicket vad gäller kåtor vilka skiljer sig åt i form, material och byggnadsmetod. Begreppet finnstad har främst använts där merparten av de första nybyggarna varit finnar, tex i Lycksele. Byggnadsskicket i finnstäderna är mer eller mindre detsamma som i bonnstäderna.

Kyrkogångsplikt

Kyrkstädernas uppkomst var troligen en konsekvens av reformationen under 1500-talet då det började ställas större krav på allmogens kyrksamhet och på kyrklig undervisning. Dessa krav hade inte kunnat mötas av den norrländska befolkningen om de inte hade givits möjlighet till övernattning på kyrkplatsen. 1681 fastställdes kyrkogångsplikten för Västerbotten, dvs när man var tvungen att besöka kyrkan. Om man bodde inom en mil från kyrkan skulle minst en person från hemmanet besöka kyrkan varje helg, vid två mils avstånd gällde varannan helg osv. Om ingen från gården närvarade fick man böta 1 daler kopparmynt vid första förseelsen, nästa gång 2 daler.

Den 20 mars 1695 utfärdade Västerbottens läns landshövding Gustaf Douglas en förordning om rätten att inneha kyrkstuga. Länet sträckte sig på den tiden över både dagens Västerbotten, Norrbotten och finska Österbotten. Enligt förordningen hade varje hemman rätt till en kyrkkammare samt ett kyrkstall. Den som inte var hemmansägare hade alltså ingen rätt att inneha en kyrkkammare eller kyrkstuga. Inga byggnader fick uppföras i kyrkstäderna utan tillstånd från länsstyrelsen. From 1817 hade endast de som bodde minst en mil från kyrkan rätt att bygga eller förvärva en kyrkstuga.

Kyrkhelger

I mitten av 1700-talet upphörde krav på böter och i mitten av 1800-talet försvann kyrkplikten. Trots detta fortsatte man att besöka kyrkan och övernatta i kyrkstaden vid större kyrkhelger. Dessa var nyår, trettonhelgen, påsk, pingst, midsommar, böndagarna, mickelsmäss och jul. Kyrkhelgerna hade lite olika tyngd – jul, påsk, pingst och mickelsmäss var storhelger då det alltid inbjöds till nattvardsgång och högmässan kunde vara i mer än två timmar. Kyrkhelgerna delades upp i ungdoms- och gammeldomshelger. Mickelsmäss var alltid välbesökt av alla åldrar men särskilt ungdomarna. Nattfrieriet var en sed som särskilt praktiserades i kyrkstugorna. Kyrkstäderna kom att präglas av sockenbornas tillfälliga vistelser på platsen och av att de mellan kyrkhelgerna stod i det närmaste öde.

Interiör från en kammare i Bonnstan, Skellefteå. Foto: Krister Hägglund, Skellefteå museum. HF 0534.

Bevarade kyrkstäder

Det har totalt funnits ett sjuttiotal kyrkstäder i Sverige, alla i norra landsänden. Av dessa är sexton idag bevarade och dessa uppfördes i huvudsak under 1700- och 1800-talen. Det finns dock även exempel på kyrkstäder från 1900-talet, tex Burträsks kyrkstad vars befintliga kyrkstugor uppfördes 1930 efter att de gamla stugorna totalförstördes i en brand samt Malå lappstad vars nitton timmerkåtor uppfördes 1967 och ersatte de äldre kyrkstugorna som brann ner redan 1909. Många av länets bevarade kyrkstäder är skyddade som riksintressen, byggnadsminnen eller kulturreservat. Bonnstan i Skellefteå är den av Västerbottens kyrkstäder som av länsstyrelsen bedöms bäst ha behållit sin genuina karaktär. Kyrkstugorna där är i första hand uppförda efter en brand 1834.

Kyrkstäderna uppvisar stor inbördes variation till både storlek och utseende, ofta präglat av platsens förutsättningar och ortens byggnadstraditioner. Vissa kyrkstäder består av flera hundra hus, andra knappt av en handfull. I många kyrkstäder har kyrkstugorna varit uppdelade i kamrar med olika ägare, i vissa kyrkstäder har dock varje byggnad haft en egen ägare. Från och med år 1817 utfärdades mer detaljerade bestämmelser och föreskrifter för hur bebyggelsen i kyrkstäderna skulle vara utformad och användas. Yngre kyrkstäder, såsom tex Burträsk, har snarare karaktär av samtida flerfamiljsbostäder än traditionell kyrkstadsbebyggelse.

Många kyrkstäder används än idag i enlighet med den gamla kyrkstadstraditionen vilket innebär att stugorna nyttjas för tillfälligt boende och att ägandet är kopplat till personer med särskilt anknytning till kyrkstaden.

Två av kyrkstugorna i kyrkstaden i Burträsk, ritade av arkitekt Birger Dahlberg. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Permanent boende i kyrkstäderna

Även om kyrkstäderna präglades av det tillfälliga boendet så har det alltid förekommit viss permanent bosättning i dem. I äldre tid handlade det ofta framförallt om änkor, soldathustrur, fattiga och sjuka men även hantverkare och andra icke jordägande. En del bybor upplät sin kammare som bostad för fattiga för att på så vis lösa fattigvården. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet handlade det även om rallare, skogsarbetare och andra som sökte sig till de då snabbt växande städerna. Under tiden för andra världskriget och 1900-talets mitt har kyrkstäderna även fungerat som boende för finska flyktingar samt för konfirmander, industriarbetare liksom de som deltog i kommun- och kyrkostämmor.

Kyrkstäderna började förlora sin betydelse under mellankrigstiden. Orsaken var bland annat att nya kommunikationsmöjligheter med bil och buss minskade behovet av övernattning. De marknader som hölls i kyrkstäderna började upphöra och från 1930-talet berättas från många kyrkstäder att stugorna börjat förfalla. Vid samma tid revs också många kyrkstallar. Många kyrkstäder har genom århundradena också förstörts av brand, ända in i modern tid. Senast 2012 totalförstördes två kyrkstugor med totalt 16 kammare i Skellefteå kyrkstad.

Branden den 3 augusti 1930 i kyrkstaden i Burträsk. Foto Skellefteå museum. DIG 01710.