Fördjupning

Jörns stations gästgiveri i början av 1900-talet. Foto: Skellefteå museum. DIG 03807.

Ett gästgiveri var i äldre tid en gård där resande kunde ta in för natten, få förtäring samt byta häst. Detta reglerades i olika lagar och stadgar redan från 1200-talet. Nya sätt att resa med tåg och bil i kombination med det förlorade monopolet på brännvinstillverkning blev så småningom slutet för gästgiverierna och 1933 avskaffades det lagstadgade gästgiveriväsendet.

Redan i Alsnö stadga från ca 1280 reglerades hur kungen och hans följe och fogdar fick resa runt i riket samt hur varje bonde måste vara beredd att ta emot resande som gäster och ge dem kost, logi och foder. 1636 stadgades om mer långtgående ersättning för gästgiveriinnehavaren: sex års skattefrihet och ingen utskrivning till krigstjänst för gästgivaren och upp till sex av dennes drängar var förmåner som man nu fick åtnjuta. Den 1 oktober 1649 kom Krögare- och gästgifvareordningen och de gästgiverier som skulle inrättas längs vägarna fick nu helt överta kravet på skjutsning, mat och logi från bönderna. Gästgiveri och skjutsning uppläts genom auktion som till exempel kunde hållas av länsmannen på uppdrag av kronofogden. Entreprenadtiden varade i tre år enligt bestämmelserna i Kungl. Skjutsstadgan av den 31 maj 1878.

Gästgivare JO Grönlund skjutsar kronojägare A Lindgren från Källbomark. Foto: Skellefteå museum.

Milstolpar

Gästgiverier skulle finnas efter alla landets landsvägar med en och en halv mils mellanrum. Till en början användes landskapsmil vilket innebar att milen var olika lång i olika delar av landet. Hur lång en mil var sattes efter hur lång tid det tog att ta sig en viss sträcka. I gästgivarordningen från 1649 stadgades att en enhetlig mil skulle gälla över hela landet. För varje gästgiveri upprättades då även en särskild skjutsordning som bestämde hur många hästar som skulle finnas där.

Att övergå till en gemensam mil krävde konkreta markeringar och lösningen blev milstolpar eller -stenar. Vanligen sattes en större stolpe vid varje hel mil medan mindre stolpar markerade halva och fjärdedels mil. Den mil man enades om var då 18 000 alnar lång vilket motsvarar ca 10 688 meter. Först på 1870-talet infördes den nuvarande millängden där en mil är lika med tio km. Syftet med milstolparna var också att tillförlitligt kunna beräkna reseersättning.

Milstolparna är vanligtvis försedda med kunglig krona och monogram, miltalet och landshövdingens namn samt ibland även årtalet. Stolparna var till en början oftast av trä men milstolpar av sten förekom redan på 1600-talet. Det var dock först omkring 1750 som det blev vanligare. I samband med gjutteknikens utveckling under 1800-talet blev även milstolpar av gjutjärn vanligt och dessa dominerade under 1800-talets andra hälft. Milstolpar är skyddade som fasta fornminnen och får inte utsättas för någon åtgärd utan tillstånd från länsstyrelsen.

En milstolpe av gjutjärn mellan Sunnanå och Frostkåge gästgiverier från omkring sekelskiftet 1800. Fotograf: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Gästgivargårdarna

Gästgiverierna var till en början vanligtvis inhysta i någon bondes egen stuga där de resande fick äta det som råkade finnas hemma samt sova i samma rum som bondens familj, kanske till och med i samma säng. Först runt år 1700 började särskilt byggda gästgiverier bli vanligare.

1734 fastslogs och förtydligades gästgiveriskyldigheten i en ny gästgiveriförordning. De som då ännu inte hade någon särskild måltidslokal eller gästrum blev nu tvungna att bygga sådana och regler infördes för hur rum och matsal skulle se ut. Några exempel löd så här:

Se till att kniv, gaffel och sked ej ha den ringaste matrest på sig från föregående måltider. Då servett framställes, bör den vara ren. Skär ej brödskivorna tjockare än ¼ tum. Bjud ej resande på härsket smör eller illafarna ägg. Tag bort alla cigarrstumpar ur blomkrukorna. Stolar, bord och sängar böra hava många ben, så att de icke behöva stöd av väggarna. Håll rummen varma då kall väderlek inträffar, även om inga resande för tillfället finnas i dem.

Brännvinet

Under 1500-talet var brännvinsbränning i huvudsak koncentrerat till städer men under 1600-talet spreds tillverkningen till de bredare folklagren då säd börjat användas som råvara istället för vin. Brännvin blev därefter en vanlig dryck i hela landet och bränningen ökade raskt.

1622 utfärdade Gustav II Adolf en försäljningsaccis gällande brännvin för gästgivare och krögare. Accis var en äldre beteckning för skatter som togs ut på varor som tillverkades eller omsattes inom landet motsvarande de tullar som togs ut på varor som passerade landsgränsen på väg in eller ut ur landet. Under 1800-talet fick gästgiverierna i många socknar monopol på brännvinstillverkningen vilket gav dem extrainkomster. Med 1878 års stadga inskränktes dock gästgiveriernas rättigheter att servera alkohol till andra än resande vilket gjorde att man förlorade en viktig extrainkomst och många gästgiverier tvingades delvis därför att slå igen i början av 1900-talet.

Sunnanå gästgiveri

De resande kunde få varierande erfarenheter från de gästgiverier de besökte under 1700- och 1800-talen. Sovplatserna kunde vara smutsiga och krylla av ohyra – om det ens fanns sängar då detta var en raritet på landsbygden. En del resenärer föredrog därför att sova i sin egen resvagn. Maten var även den ofta av undermålig kvalitet eller bestod kanske bara av brännvin, gammalt bröd och dåligt fläsk.

Den brittiske författaren Matthew Consett (1757-1831) reste 1786 genom Sverige och författade samtidigt sin bok ”A tour through Sweden” som gavs ut 1815. Under resan stötte han mest på dåliga gästgiverier men vid ankomsten till den lilla byn Sunnanå i Norrland överraskades han över att finna ett utmärkt gästgiveri vars värdinna på alla sätt gjorde sitt bästa.

Sunnanå 1 blev gästgivargård 1712 och gästgiveri fanns kvar på gården fram till 1880-talet. Några exempel på gästgivare på gården är Jon Jonsson 1712-19, Anders Svensson 1719-58 som även var postbonde samt Petter Sundström 1758-85 som både var lantmätare och postbonde. I gården fanns postkontor från 1756.

Tafla för Sunnanå gästgifveri från omkring sekelskiftet 1800. Fotograf: Krister Hägglund, Skellefteå museum.

Gästgivartavla

I 1734 års gästgiveriförordning bestämdes att det på varje gästgiveri skulle hängas upp en tavla med avståndsangivelser till angränsande gästgiverier. På Sunnanå gästgiveri hängde en tavla med information om skjutsavstånd, tider och priser till de angränsande gästgiverierna i Innervik (söderut), Frostkåge (norrut) och Noret (sydvästerut). Texten på tavlan lyder:

”Å denne Gästgifvaregård bestås om dygnet trenne hållhästar, reserve hästar efter behofvet och gästgifvarens häst samt en gästgifvarens häst för expresser”.

Tavlan är undertecknad av Per Adam Strömberg, friherre, överstelöjtnant och landshövding i Västerbotten 1795-1811 samt av A Häggström, kanslist för länsstyrelsen. Under 1700-talet kom också tryckta vägvisare och handböcker med uppgifter om avstånd, gästgiverier, skjutstaxor och sevärdheter längs vägarna i landet.