Fördjupning

Soldattorpet Hanas i Risböle, Lövånger. Fotograf: Skellefteå museum. DIA 00811.

Soldattorp, knekttorp eller soldatboställen var små hus som byggdes och användes av en indelt soldat i det indelningsverk som rådde i Sverige från 1600-talets början och fram till 1901 då allmän värnplikt infördes i landet. Om torpen användes av en ryttare, dragon eller båtsman kallades de istället för ryttartorp, dragontorp respektive båtsmanstorp. Totalt fanns mellan 20 000-30 000 soldattorp under indelningsverkets tid. När värnplikten infördes 1901 började soldaterna istället förläggas i nybyggda kasernområden i städerna.

Under 1600-talet fick vi i Sverige genom indelningsverket fasta soldatrotar. Det innebar att bondebefolkningen delades in i rotar där varje rote skulle stå för rekrytering, utrustning och avlöning av en soldat liksom för uppförandet och skötseln av ett soldattorp. För att slippa det ovissa med utskrivningar enligt det äldre indelningsverket ingick Västerbotten redan 1649 ett avtal med kronan om att, mot befrielse från utskrivning, ständigt hålla ett visst antal man till krigstjänst. Dessa skulle vara vältränade och möjliga att snabbt mobilisera vid behov.

Under Karl XI styre infördes på 1680-talet det ständiga knektehållet, eller yngre indelningsverket, i nästan hela riket. Som lön slapp rotebönderna att själva tas ut till krigstjänst liksom en av bondens söner och en av gårdens drängar. Om bonden inte lyckades rekrytera en ny soldat kunde han i värsta fall tvingas att själv dra i fält. Soldattorpet byggdes vanligen på den största gården i rotet, det så kallade stamrotet eller huvudrotet. Övriga gårdar inom rotet kallades strörotar.

Som grund för roteindelningen gick man i Västerbotten efter röktal och inte mantal. De föråldrade skattetalen var i länet ofta missvisande, därför ville man ta hänsyn till förmåner i till exempel fiske, jakt och sågkvarnar vid indelningen av roten, så kallad rotering. Först 1695 genomfördes ny taxering av hemmanen i länet till grund för ny rotering. Då antecknades även antalet kor, småkreatur och hästar som gårdarna inom varje rote kunde föda.

Soldattorpet på roten Stor i Storkåge vilket revs i början av 1960-talet. Fotograf: Ernst Westerlund, Skellefteå museum. A 00063.

Soldattorpets utseende

Torpet utgjordes oftast av en så kallad enkelstuga, det vill säga en stuga med en kammare, storstuga och farstu. Den var ca 7,1×4,8 meter stor och 7 stockar hög (ca 2 meter). Byggnaden timrades och taket täcktes oftast av näver och torv. Två fönster skulle finnas, dörren kunde vara en pardörr av liggande spontade brädor med stocklås och överljus av små liggande glas. Uppvärmningskällor kunde finnas i form av en bakugn i köket och en spis i kammaren. Bestämmelserna säkrade att alla soldaterna skulle få likvärdiga bostäder.

Från 1830-talet fick man tillstånd att bygga något större torp, ca 8×5 meter, med fler fönster. I senare tid kunde fasaderna också kläs med stående panel och rödfärgas. Många soldattorp kom också att byggas ut och om med åren. Till torpet skulle också finnas fähus, lada, förråd och dass, en fjärdedels hektar åkermark, en koltäppa samt ett ängsland som gav två vinterlass hö som avkastning. Den jord som uppläts till soldattorpet var oftast inte den bästa.

För torpets drift fick soldaten en ko, några får eller en gris, några höns, utsäde, ved, bete samt rätt att låna en häst som dragjur. Naturaprodukterna som ingick i tjänsten kallades för hemkall. Ibland fanns även ett mindre skogsområde som soldaten fick nyttja till husbehov, reglerat i hans soldatkontrakt. Där kunde han hämta ved till spisen eller virke till byggnader. Vid tillträdet fick soldaten dessutom ett engångsbelopp, legan, som till en början inte fick överstiga 100 daler. Därtill kom årslön samt arbetskläder – för uniform och vapen stod kronan.

Rotebräda från soldattorpet på roten Ståhl i Gagsmark. Fotograf: Pär Hallinder, Skellefteå museum. DIA 03543.

Rotetavlan

Från 1695 skulle på torpets gavel mot vägen en rotetavla, eller soldatbricka/soldattavla, hänga för att skilja torpen från varandra. På den framgick kompaniets namn, soldatens nummer och ibland även hans namn. Till en början målades texten direkt på fasaden med röd text men när det på 1700-talet blev vanligt att måla torpen röda övergick man till trätavlor med vit text på svart botten. Senare kom vitmålade plåtskyltar med svart text. Tavlans form kunde likna en sköld eller ett vapen.

Soldaten Johan Holmbom Lejon tillsammans med sin familj och några rotebönder framför Lejontorp, Jörns socken år 1881. Foto: Skellefteå museum. C02062.

Syn av soldattorpen

Soldattorpen betraktades som tjänstebostäder och in- och utflyttning från torpen skedde vanligtvis omkring midfaste (den fjärde söndagen i fastan omkring den 15 eller 20 mars) eller till vårfrudagen den 25 mars. Då verkställdes en syn, det vill säga en inspektion, för att kontrollera att allt var i sin ordning. Ett syneprotokoll fördes över byggnadernas skick och brister där man sedan kunde läsa sig till vad som skulle åtgärdas liksom vad som skulle bekostas av soldaten själv och vad som skulle bekostas av roten.

Det var noga att torpen sköttes och av den anledningen genomfördes därefter syn vart tredje år även om soldaten bodde kvar. Om soldaten tog avsked från armén på egen begäran kunde han få bo kvar på torpet en tid innan han blev tvungen flytta ut för att bereda plats åt sin efterträdare. När soldaten flyttade från torpet gjordes en besiktning innan flytten, en så kallad av- och tillträdesbesiktning. Förutom soldaten skulle då även rotebönderna samt militära och civila myndigheter närvara.

Jonas Färgman Jonsson Käck tillsammans med hustrun Anna Ulrika Eriksson. Jonas var tidigare soldat på rotet Käck. Foto: Skellefteå museum. DIG 03143.

Soldathustrun

Eftersom soldaten kunde ligga ute i krig stora delar av tiden eller vara borta på övning, så kallad exercis, så sköttes torpet till stor del av hustrun. Det uppmuntrades därför att soldaterna gifte sig. Avled soldaten i fält hamnade många familjer i stora svårigheter när de plötsligt blev hemlösa. Enligt lag var roten skyldig att tillsätta en ny soldat inom tre månader, ibland kunde då hända att den nye soldaten gifte sig med den förres änka. Roten hade också skyldighet att bistå änkan om soldaten avled.