Fördjupning

Folktron har länge levt kvar i vårt område. Det som kan förvåna en besökare utifrån är att vissa väsen har andra benämningar i Västerbotten än på riksspråket eller som förekommer i andra delar av landet. Nedan följer några väsen som man kunde stöta på.

Bärarn

Bärarn var en hjälpande som kvinnor tillverkade själv genom att göra ett nystan av garn med nio olika färger. Sedan skulle man sätta dit knappnålar som bildade ögon, näsa och mun. De skulle ha suttit i nio olika svarta klänningar. Därefter droppade man tre droppar blod från vänster pekfinger och läste en besvärjelse.

Några vanliga besvärjelser var:

”Så skall du på jorden rinna, och jag i helvetet brinna” ( Lövånger). ”Kårnä å smörä ska du åt mäg feinn, å jig ska i hällvittis för däg breinn” (Korn och smör ska du åt mig finna och jag ska i helvetet för dig brinna) (Ersmark). ”I sju socknar ska du reinn, och i hällvittis ska jäg för däg bräinn” (I sju socknar ska du rinna och i helvetet ska jag för dig brinna) (Falmark).

Genom detta hade man sålt sin själ till djävulen och skulle i det här livet få tillgångar ofta i form av mjölk eller smör som bärarn stal av grannar och andra personer. Men i nästa liv skulle man brinna i helvetet. Man kastade i väg bärarn som då fick liv och började färdas omkring. Den här proceduren skulle gärna företas på en torsdagskväll och gärna i en korsväg. Varianter var att bärarn först skulle ligga under lagårdströskeln i sju år innan den ”aktiverades”. I stället för två ögon kunde bärarn likt Oden ha endast ett öga.

Det var inte riskfritt att ha bärarn. Den lämnade efter sig så kallade bärardynga som var en svamp som växte i cirklar. Hittade man bärardynga kunde man avslöja ägarinnan genom att piska svampen med spön av sju olika sorters träd. Slagen som träffande bärardynga träffande även ägarinnans kropp och hon var tvungen att komma fram för att mota bort slagen. Ett alternativ var att koka svampen och detta hade samma effekt som piskningen.

När ägaren till bärarn var till kyrkan på söndagen brukade hon instruera sin piga att ge bärarn mat i form av mjölk i en skål i ladugården. Men pigan gör inte som hon är tillsagd utan häller skållhett vatten i skålen. När bärarn kommer hoppar han upp i skålen och blir skållad. I samma ögonblick drabbas kvinnan när hon är i kyrkstaden eller i kyrkan. Hon vrålar utöver sig och faller omkull på golvet och dör i fruktansvärda smärtor. Bärarn kallas i andra delar av landet för mjölkhare, puke eller bjära.

Kvarnrået

Kvarnrået var som en tomte för kvarnen vilken i kvarnar och hjälpte mjölnaren att hålla sig vaken under nätterna. Kvarnrået var hjälpsamt men egensinnigt. Det ansågs vara en lycka att ha ett kvarnrå i kvarnen. Kvarnrået tyckte inte om att man malde på söndagar och helger. På julafton fick man inte mala för då ansågs det att oknytt och trolldom gick fram i alla åar och älvar och kvarnen kunde sönderbrytas.

Näcken

Näcken var ett illasinnat väsen som vanligen höll till i en fors eller i ett vattenfall. Han ansågs vara djävulen i en annan gestalt. Näcken försökte dra ned badande personer i djupet. Men det var enkelt att skydda sig med stål, t.ex. tog man med sig en kniv när man badade. Då var man skyddad mot näcken.

Det berättas att näcken var skicklig på att spela fiol och att han även kunde lära ut konsten till personer som ville utveckla sitt spelande. Då skulle man en torsdagskväll ta sig till en fors där näcken höll till. Man skulle sitta och spela vid forsen under tre torsdagskvällar i rad. Den tredje torsdagskvällen kom näcken fram och gjorde ett avtal. Näcken skulle vanligen få en fårfiol, dvs. ett torkat lår av får. Sedan fick eleven lära sig spelandet under tre torsdagskvällar i rad och den tredje kvällen höll man på hela natten tills solen gick upp. Då måste näcken försvinna för han tålde inte dagsljuset. Det flesta kände till att näcken den tredje kvällen skulle försöka dra ner och dränka sin elev. Därför försökte den spelande ynglingen ställa sig att han stod nära land så när näcken försökte fånga honom kunde han kvickt hoppa i land. En del storspelmän hade ryktet att de lärt sig spela av näcken.

Rådeln

Ett rent illasinnat väsen som orsakade skadegörelse och listigt uttänkta illdåd. Ansågs vanligen vara djävulen i en annan gestalt. Visade sig aldrig i synlig gestalt.

Sjörået

Sjörået visade sig ofta vid vatten och troddes ha fiskarna under sin kontroll. Vid fiske kunde man muta sjörået med en silverslant för att få god fiskelycka. Sjörået beskrivs som omtänksamt som varnade människan för farliga oväder. Fiskare som lagt ut nät och låg och sov i en fiskestuga kunde väckas med en kraftig stöt i husets ena knut. Sjörået kunde också varna småbarn som befann sig nära vattnet. Ett annat sätt att varna var att i skepnad av en gubbe köra en båt med stor hastighet på ställen som i princip var omöjliga att ta sig fram på. Detta var före båtmotorn var uppfunnen. Vid Bjuröklubb har sjörået gått under namnet Bjurögubben. Ibland har detta väsen förknippats med vittra.

Spiritus eller skorven

Spiritus eller skorven liknade en skalbagge och den kunde köpas och säljas. Den kunde byta ägare tre gånger genom att säljas för hälften av vad ägaren själv hade betalat. Spiritus var männens motsvarighet till kvinnornas bärare. Genom köpet sålde man sin själ till djävulen och den siste i raden som ägde den var dömd till helvetet. Liksom bärarn drog spiritur saker till sin ägare. Den kunde också uträtta magiska ting. Från Ljusvattnet berättas att spiritus hade transporterat timmerstockar ur en skog och stockarna flöt fram genom skog liksom timmerflottning i ett vattendrag. Spiritus skulle ha mat i form av flugor.

Svarta hunden

Svarta hunden ansågs vara djävulen i en annan gestalt. Kunde dyka upp plötsligt och varslade om att någon person skulle dö.

Tomten

Man trodde att i många gårdar fanns en tomte som såg till att allt sköttes på rätt sätt. Han pysslade med djuren i ladugården och ibland kunde hästens man vara flätad, en så kallad trollfläta. Dessutom höll han efter tjänstefolket och påtalade när de inte gjorde sitt. Tomten var välvillig men egensinnig och det ansågs vara en lycka att ha en tomte i gården. Man fick dock inte prata om honom för då kunde man stöta sig med honom. Då drog han bort från huset det som han hade dragit dit.

Man skulle vara försiktig om man byggde om i huset. Då var man tvungen att kontrollera om tomten godkände åtgärden. Man skulle lyssna på natten efter ljud. Lät som det byggde eller som det rev. Om det lät som det rev så var det bara att inställa företaget.

Tjänstefolket tyckte illa om tomten och de gjorde försök att döda tomten. För att lyckas skulle man skjuta tomten med en silverkula. Om tomten träffades blev kroppen som aska och föll ihop. Då hade gården förlorat sin tomte vilket sågs som en stor olycka.

Tomten kunde även kallas för gårdvar. Vanligen såg man aldrig tomten utan denne visade sin närvaro med ljud eller med utfört arbete. Ibland visade han sig och beskrivs som en liten grå gubbe. Från Rickleå i Bygdeå beskrivs han ha ett enda öga, i likhet med guden Oden.

Trollgrodor

De höll till ladugården och kallades maukara. En trollgroda kunde döda husdjur som fanns i ladugården. Från Kusmark berättas att en trollgroda hade dödat en häst. Därför gällde det att avgifta dem. Hittade man en trollgroda lade man den på en mindre bräda och lade en rund pinne under bräda, trampade till ena änden av brädan så att grodan flög i luften. Då hade man ”gift bort” grodan.

Utbålingen

Utbålingen var själen efter ett mördat spädbarn som uppsökte sin mor eller far. På riksspråk heter detta väsen gast. En benämning i delar av landet är myling. Utbålingen kunde visa sig i skepnad av ett spädbarn, ibland med snara runt halsen eller svartblå i ansiktet och jämrande. Den kunde också ge sig till känna med skrik.

Vittra/troll

Ett dominerande väsen i norra Västerbotten är vittra. Men uppenbarligen har detta väsen allmänt kallats för troll i en inte alltför avlägsen tid. Fortfarande lever också berättelser om troll där dessa väsen har liknande egenskaper som vittra. På östnordiskt område ser trollen annorlunda ut än i Västnorden där de är jättestora och elaka. Så beskrivs de i isländska sagor. Ett minne av trollens tidigare dominans har vi i ortnamnen där det finns många namn som börjar på troll (75 % av namn på troll och vitter) men få namn på vitter (25 %). Vid någon tidpunkt har benämningen ändrats.

Man trodde att vittra levde som människor i äldre tid, dvs. levde på boskapsskötsel och flyttade med sina kor till och från fäbodarna. Ibland kunde man höra klockorna från vittras kor och vid sällsynta tillfällen även få se dem. Vittra omtalas vanligen som ett kvinnligt väsen men bland vitterfolket fanns både kvinnor, män och barn. Vanligen beskrivs vittra som något mindre än människan men vackrare. Kläderna var som regel röda och påminde om äldre tiders folkdräkter. Men i några trakter, såsom i norra delen av Burträsk socken beskrivs de som vita. Där har nog namnet associerats till färgen vit, men ordet vitter har ett annat ursprung. Det är besläktat med vätte och betyder rätt och slätt ’sak’. Sannolikt har man inte velat säga ordet troll så man har ersatt detta med en mindre laddad benämning. Ett sådant ord benämns noaord. Sade man ordet troll så trodde man att trollen lockades fram.

Vittra var i allmänhet ett välvilligt väsen som man kunde träffa på i skogen eller ute på åkrar och ängar. Ibland kunde man träffa på vittras kor som beskrivs som praktdjur som mjölkade varje kärl fullt. Man kunde även bli ägare till en vitterko. Träffade man på en vitterko i skogen så skulle man kasta stål över ryggen på kon. Stål bryter nämligen det övernaturligas makt. Vanligen tog man en kniv. Sedan kunde man behålla kon, men man fick inte behålla kons kalvar. När kon hade kalvat skulle man stoppa ut kalven baklänges genom gödselluckan där vittra tog emot den.

Men vittra kunde röva bort människornas kor när de betade ute i skogen. Men det gick att ta till förberedelser. När kon gick ut ur ladugården första gången på våren så kunde man slå in stål i tröskeln. När kon passerade över stålet var hon skyddad. Ett annat sätt var att koka vatten i ett kärl där ladugårdsnyckeln låg i och sedan fick korna dricka av vattnet. Vidare kunde man sätta upp psalmboksblad eller almanacksblad över kornas bås. Uppfinnings-rikedomen var stor.

Vittra kunde också vara ute efter människornas barn och kunde röva bort barn innan de var döpta. I så fall ersatte de barnet med sitt eget, ett barn som kom att kallas bortbyting. Människor blev ibland tillfrågade att hjälpa vittra vid förlossningar. Hjälpte man till vid en förlossning blev man rikligen belönad.