Fördjupning

Vid sekelskiftet 1900 var ett flertal projekt diskuterade, för att utvinna elkraft ur Skellefteälven. Det blev Finnforsen som valdes för att påbörja elektrifieringen. Bygget blev framgångsrikt, men industrialiseringen gick fort och behoven av el växte, så anläggningen kompletterades med fler turbiner på 1910-talet och på 1930-talet, för att slutligen ersättas av en ny kraftstation i Finnforsfallet på 1950-talet.

Den gamla kraftstationen är en mycket väl bevarad anläggning som är öppen för visning och som kan ge en god förståelse för vattenkraftens funktion. Den kan också förmedla en uppfattning om elkraftens roll i samhället vid förra sekelskiftet, med sin högklassiga wienerjugend i både exteriören och interiören.

Efter ett flertal utredningar och ett antal förkastade förslag, beslöt Skellefteå Stadsfullmäktige 1906, att anlägga ett vattenkraftverk vid Finnforsen i Skellefteälven. Man hade nu ett kontrakt om att få leverera elkraft till en planerad massafabrik i Örviken, och samtidigt intressanta erbjudanden om att köpa fallrättigheter vid ett flertal forsar i Skellefteälven. Valet föll på Finnforsen för det första stationsbygget.

Som tekniska konsulter anlitads Ingenjörsfirman Unander & Jonsson för bygg- och maskintekniska frågor, samt Elektriska pröfningsanstalten för det eltekniska. Verkets konstruktör Fredrik Jonsson hade utbildning från USA, och blev något av en pionjär vid utbyggnaden av vattenkraften i övre Norrland. Det var ett omfattande arbete med dammbyggnaden, intaget, fördelningsbassängen och intagstuberna. Ett arbete som utfördes helt med handkraft.

Bygget av kraftstationen är påbörjat 1907 och 1908 stod stationen färdig.
Foto: Okänd fotograf/Skellefteå museum.

Arkitekten Axel Rudolf Bergman fick av Unander & Jonsson uppdraget att formge själva stationshuset. Detta var ett av hans tidigare verk, men han kom med tiden att ansvara för formgivningen av ett 15-tal kraftstationer runt om i Sverige. Många med en omsorgsfull arkitektur och några, som i Finnforsfallet i en klassisk wienerjugendstil. Stationen i Finnfors har karaktäriserats som ”-den optimala arkitektoniska tolkningen av den elektriska vattenkraftstationen som förmedlare av ett närmast kliniskt rent energislag”. (Brunnström/Spade) Finnfors kraftstation anses vara den bäst bevarade av Bergmans verk.

Finnfors kraftstation färdigställd, i sin första skepnad innan tillbyggnader.
Foto: Sundborg & Lindberg/Skellefteå museum

Turbinerna som kom att användas var dubbla tvillingturbiner av Francis-typ, som kunde ge 850 kW vardera. Den elektriska utrustningen i form av generatorer, matare och regulatorer levererades av Luth & Rosén i Stockholm. Kontrollutrustningen som ständigt skulle övervakas, placerades på en väggplatta i vit marmor, på ett balkongplan ovanför turbinerna.

En tillbyggnad aktualiserades redan två år efter starten. Industrierna behövde mera kraft än de räknat med och Skellefteå trämassefabrik skulle bygga ett nytt träsliperi i Klemensnäs. En tillbyggnad utfördes med att utvidga fördelningsbassängen, dra en ny och större ståltub ner till en ny och större Francisturbin på 4 000 kW i stationshuset. Arkitekten Bergman anlitades även för den nödvändiga tillbyggnaden av stationen, och valde då att förlänga den med väsentligen samma formspråk som han använt tidigare. Tillbyggnaden var klar 1912.

Maskinhallen med den äldsta maskin-parken i form av generatorer, matare och regulatorer samt med turbiner av Francistyp. På balkongplanet ovanför turbinerna sitter mätarna och den kontrollutrustning som ständigt skulle övervakas. Foto: Henry Lundström/Skellefteå museum.

Men efterfrågan på elkraft fortsatte att öka. Efter starten av Bolidengruvan 1926 och trämassefabriken i Bureå 1928, började man utreda hur stationen skulle kunna utvecklas ytterligare. Den utvidgning som påbörjades 1934 innebar en ny vattenväg genom berget, ett nytt svalltorn och en ny tilloppstub till det nya aggregatet med turbinlöphjul, som kunde leverera 10 000 kW. Den tillbyggnad som behövdes för detta formgavs troligen av arkitekten Osvald Almqvist. Den är ritad i en tidsenlig funkisstil, i likhet med kraftstationen i Krångfors som han ritade 1926.

Det fanns ingen bebyggelse vid Finnforsfallet när kraftverksbygget sattes igång. En timrad kasernbyggnad för arbetarna var det första som uppfördes. Därefter uppfördes, parallellt med stationsbygget även bostadshus för maskinister samt nödvändiga uthus, vilket även innefattade stall och ladugård. Här i stationssamhället kom den nya tiden tidigt. Alla bostäder utrustades med elektrisk uppvärmning och var även försedda med vatten- och avloppsledningar. Det växte ut till ett litet samhälle. Ett skolhus uppfördes 1913 och en lanthandel öppnades borta vid järnvägsstationen.

Del av kontrollutrustningen som ständigt skulle övervakas när stationen var i drift.
Foto: Rune Wästerby/Skellefteå museum

Vid början av 1950-talet ansågs de gamla anläggningarna vara slitna. En ny station skulle kunna ge en bättre verkningsgrad, men även bättre anpassning till nya sjöregleringar. En ny station byggdes vid forsnacken, på södra sidan om dammen. Turbinen för denna var av Kaplan-typ och gav effekten 21 600 kW. Den gamla stationen togs därmed ur bruk 1956.

Några av de mera rutinerade medarbetarna vid Skellefteå kraftverk såg det teknik- och industrihistoriska värdet i den avställda anläggningen. En stiftelse bildades 1981, för att förvalta dessa värden, och kraftverksmuseet är idag ett populärt besöksmål, som tar emot besökare sommartid och grupper för guidning. Kraftstationen förklarades som byggnadsminne av Riksantikvarieämbetet 1983.