Fördjupning

Genom tiderna har missväxtår inträffat då och då. I slutet 1860-talet inträffade det som brukar kallas för storsvagåren. Sverige drabbades av missväxt. Det resulterade i svält som ledde till döden. Ännu många år efter dessa svagår levde minnet kvar i bygden av de umbäranden som många upplevt. Svagåren ledde inte bara till svält, den orsakade också social oro. En av dessa händelser brukar kallas för Ostvikskriget.

Några nödår som vi känner till är 1638, 1697,1742 och 1780 (1). Under senvintern och våren 1867 vill kylan över området inte släppa taget. Det var kallt och snön låg kvar meterhög när det borde ha funnits vårblommor (2). Runt midsommar kom värmen och temperaturen steg ordentligt och det kanske skulle bli bättre men kyla och frost kom redan i mitten och slutet av sommaren. Det blev missväxt det året. Det var inte heller lätt att få hit hjälpsändningar från andra håll. Kommunikationerna var dåliga. När isen låg var det inte möjligt att sända hjälp med båt och någon järnväg fanns ännu inte.

Hur skulle man fördela den hjälp som kom? I de nyskapade kommunerna bildades nödhjälpsdistrikt. De fick varor som skulle fördelas efter strikta regler. För att få ett bidrag krävdes en motprestation. Det kunde ske genom ett nödlån som skulle betalas tillbaka. Det förekom också att man sålde föremål till nödhjälpsdistrikten och fick betalt i spannmål. Ett annat exempel var att man fick ull som skulle spinnas till garn. 1868 blev ett bättre år men långt ifrån bra. Många hade försatt sig i skuld. Befolkningen var också försvagad och sjukdomar härjade.

Ostvikskriget

Det finns lite olika beskrivningar av denna händelse. Ostvikskriget inträffade den 13 november 1867. De uthungrade som samlats i stora skaror i Bonnstan krävde att köpmännen skulle sälja säd på kredit. Komminister O Norrman skall ha lugnat människorna (3). Karl Fahlgren skriver bland annat att stadsfiskal Svedberg skulle ha läst upprorslagen för de samlade och att det fanns en belöning på 100 riksdaler för dem som kunde meddela vem som var ledare för upprorsmakarna (4). Svedberg skall också haft hjälp av skarpskyttekåren under mötet i Bonnstan (5).

I staden kände man sig tvingade att kalla till ett möte den 22 november 1867. Man hade uppfattat rykten om våld och muntliga upprepade hotelser. Vad skulle man göra för att skydda sig mot övervåld? Det fanns sedan tidigare en överenskommelse att kronobetjänten hade rätt att rekvirera militärhjälp vid behov för att upprätthålla ordning i trakterna runt staden. Det beslutades att aktivera denna överenskommelse och man skrev till kronofogden att behovet av militärhjälp var påkallat. Det beslutades att man skulle inrätta extra nattlig bevakning med två personer förutom den ensamma brandvakten för att behålla det nattliga lugnet (6).

Den 6 december 1867 hade landshövdingen hos Västerbottens regemente begärt att 12 soldater ur Skellefteå kompani skulle stå till kronofogde Sparrmans förfogande för att upprätthålla ordningen. Den 21 januari 1868 fick man från kompanibefälet Uggla en räkning på 383 riksdaler och 6 öre. Man beslutade då att den militära hjälpen som kronofogden hade haft inte längre var nödvändig (7).

Berättelser från storsvagåren

En kvinna i Bygdeträsk (8) var ur stånd att föda sig själv. För att hon skulle kunna föda sig skulle hon kringvandra i socknen och hos varje tunna skatt underhållas i två dygn och sedan gå vidare. Hon skulle börja på Bygdeträsk No 1 och sen fortsätta genom socknen efter byaordning och byanummer. Den som vägrade att ta emot henne skulle böta 75 öre per dygn. I skrivelsen stod att det ålåg allemännen och roteföreståndarna inom distrikten ”att vandringen skjer i ordning och att en hvar fullgör sina skyldigheter så att ingen kan undfly sina skyldigheter”.

Hungern och bristen på mat gjorde att man åt sådant som man normalt inte hade betraktat som föda och sådant som tidigare betraktats som otänkbart. Man åt tex hundar, hästar och hjärnan från andra djur (9).

På 1960-talet fanns en Nils Wallmark som hade nödåren i gott minne. Han var endast 5 år 1867 och kan inte redogöra hur det gick till mer allmänt men ännu 1960 darrade hans stämma när han sa ”- Nog minns jag hur jag många kvällar grät mig till sömns av hunger” (10).

Olov Holmgren i Skråmträsk var närvarande vid ett möte i sockenstugan i landsförsamlingen. Mötet var samlat för att undervisa om lavar och bark som nödföda för människor. Olov Holmgren skall ha frågat den lärde herren som undervisade om han själv hade prövat att leva efter de anvisningar som han gav om lavarna och barken. Det hade föreläsaren naturligtvis inte. Holmgren menade att man här i området gjort ungefär det föreläsaren förespråkade. Men det var inte en föda man kunde leva av utan svältdöden låg alltid nära till (11).

Ett brev

I ett brev daterat 5 november 1867 till Lovisa Sätterholm skrev väninnan Laura Öhman om nöden och hennes intryck.

”….Det är emedlertid ej wärdt att plåga Dig med några beskrifningar, men wisst är att jag blir förbittrad både på mig sjelf och andra, bättre lottade, öfwer att det skall finnas så mycket elände i menskligheten och jag tycker bemödanden att afhjelpa det äro alltför lama, emedan menniskorna ej gå till grunden af det onda. Som det nu är, återstår knappt annat än att ge någon smula wid dörren om man will söka hjelpa, i sin mån, och äfwen då blir det ofta misstydt och uttydes af tanklösa personer så, som om man skulle wilja ge sina obetydliga skänker för att lysa. Oftast gör man också i min tanke mera orätt uti att ge wid dörren, ty det blir sällan någon werklig hjelp. Kan man dermed bidraga till att skänka den fattiges barn större upplysning samt uppfostra dem så att de erkänna arbetets wärde och det hedrande i en nyttig werksamhet af hwad art den wara må, då tycks mig mycket wara wunnet.*(Skrivet lodrätt på baksidan och inflikat i texten) *Nu wet jag wäl att det är misswäxten som är orsak till nöden men den skulle ej blifwit så stor om de hushållat bättre i den goda dagen och mera wärderade arbetsamheten……” (12)

Brott och svagår

Nödåren 1867-1868 gjorde också att det blev sociala oroligheter (13). Antalet personer i fängelse ökade ordentligt 1865 var det 17 personer. 1869 satt 135 personer i länsfängelset från Skellefteåområdet (14). Att man satt i fängelse betyder inte nödvändigtvis att man blivit dömd för ett brott. Man kan ha suttit där i väntan på rättegång och sedan blivit släppt på fri fot. Detta gäller för 7 av de 135.

De tre vanligaste brotten:

Olovlig skogsåverkan 46 1:a resan stöld 22 1:a resan olovlig utskänkning av brännvin (sprit) 12