Kommunikation

Kommunikation kan vara många olika saker och är viktig för att ett samhälle skall fungera. I området har det funnits ett antal tidningar som kunde sprida nyheter. Sjöfarten har varit viktig för att föra ut bland annat trävaror och föra in moderniteter. Med ångbåtar och järnvägen blev kommunikationerna mer fasta och tågen och båtarna skulle avgå på angivna klockslag. Att få landsväg bruten så att man kunde ta sig till centrum och kyrkan var viktigt.

Skellefteå stad bildades 1845 och var därmed en av de senare städerna längs norrlandskusten. 1848 kom Skellefteås första tidning Fjäll-Örnen igång. P A Boman hade tidigare utgivit Arboga tidning men han återvände till Skelleftebygden och startade tillsammans med J E Jernberg ett tryckeri. Jernberg hade haft med sig tryckeriet från Arboga. Tidningen blev inte långvarig. P A Boman fick sitt utgivningsbevis 27 december 1847 och tidningen utgavs på lördagar.

Efter nerläggningen av Fjäll-Örnen flyttade P A Boman till Kåge och J E Jernberg försvann ifrån staden. Strax efter startades Skellefteå Tidning som fanns mellan 1849-1859. Sedan såldes tryckeriet och tidningen fick namnet Skellefteå Nya Tidning. Skellefteå Nya Tidning fanns kvar till 1919. Skellefteå kom att få några tidningar till. 1886 startade en tidning som hette Norra Västerbotten. Den kom att uppgå i tidningen Skelleftebladet som startade 1887 och fanns kvar till 1950. Skelleftebladet övertogs av Nordsvenska dagbladet som hade en Skellefteåupplaga.

Några män, riksdagsmannen Anton Wikström, folkskolläraren F S Ahlman i Ursviken och Verner Johansson ansåg att det behövdes en ny tidning i Skellefteå, en tidning för att kunna göra sig gällande i kampen om väljarna i valet till andra kammaren 1911. Där skulle de nya lagarna om rösträtt tillämpas då fler män hade fått rösträtt. Man kunde inte heller lämna banan fri för Skelleftebladet som var konservativ och Skellefteå Nya Tidning som varit frisinnad men nu gått till höger (1). Därför startade man Norra Västerbotten

Hamnstaden Skellefteå

Under 1800-talet skedde en utveckling inom sågverksindustrin och dess produkter såldes på den europeiska marknaden. De finbladiga sågverken låg i närheten av havet och där fanns också hamnarna. I Skellefteå fanns det hamnar i Kinnbäck, Åbyn, Tåme, Byske, Romelsön, Ostvik, Kattisholmen, Storkåge, Tällholmen, Bockholmen, Ursviken, Bureå, Kallviken med flera. Vissa av hamnarna var större som den i Storkåge som var mycket viktig under 1500-1700-tal. 1849 blev Ursviken hamn för Skellefteå stad (2).

Norrlandskusten började trafikeras av ångbåtar 1837. Under 1860-talet bildades ett bolag som skulle köra ångbåt på älven från Ursvikens hamn till staden. Den första ångbåten var sannolikt Lovisa (3).

Älvsbåten Lovisa

Landsvägar

Få företeelser har vållat så mycket motsättningar mellan olika intressenter som anläggande och underhåll av vägar. Vägarna till och från kyrkan var viktiga och under 1800-talet bildas många nya församlingar. Vägarna skulle vara till nytta för så många som möjligt. Vägen mellan två orter skulle helst vara kort men också enkel, billig att bygga och underhålla. Skyldigheten att röja och underhålla väg ålåg den jordägande befolkningen och 1841 kom den första lindringen med ett statligt bidrag (4). Under 1891 tillkom en vägskatt som inte bara gällde jordägarna. Ytterligare breddning av skatteunderlaget skedde längre fram i tiden. 1922 infördes en motortrafikskatt för att få mer pengar till vägunderhållsbidrag. Även från landstinget kunde man från och med 1890-talet få anslag till vägar (5).

Järnvägen

Norra stambanan anlades 1894 och stationssamhällen som tex Jörn och Bastuträsk uppstod. Där möttes människor som kom från flera olika håll i Sverige. En bibana från Bastuträsk byggdes till Skelleftehamn som öppnades 1912. Den fick betydelse och konkurrerade ut älvstrafiken. Dragningen av banan blev en kommunalstrid. Av riksdagen beslutades att streckningen blir Bastuträsk-Skellefteå C-Skelleftehamn. Ett annat förslag var Jörn-Kåge-Skellefteå C-Ursviken som många i norra delen av landskommunen hade hoppats på (6). Skellefteå landskommun hade gjort åtagande om att lösa in den mark som behövdes för järnvägsbygget (7). Man röstade med den graderade rösträttskalan och de röststarka gjorde sig gällande i frågan.