Fördjupning

Om man följer Byskeälven 8 mil uppströms från havet, kommer man till Garaselet och Lappviken. Här finns lämningar efter vad som verkar ha varit en senmedeltida handels- och mötesplats, en träffpunkt för samer, birkarlar och säkert även representanter för andra grupper av människor.
Det finns inga skriftliga dokument om Lappviken och verksamheten som bedrevs här. Vill man försöka skapa sig en bild av, och förstå historien bakom lämningarna vid Lappviken, måste man använda sig av de fynd och lämningar som blivit kvar tills idag.

Platsen är väl vald. Läget vid älven innebar närhet till dåtidens kommunikationsled. Under sommaren kunde man ta sig hit med båt, på vintern med skidor eller släde. Eller så gick man. Den älvnära placeringen gjorde det också lätt att hitta innan det fanns kartor som visade vägen.

Under åren 1977 – 1980 utfördes arkeologiska undersökningar på platsen. I ”Rapport över undersökning av senmedeltida boplats med husgrund vid Lappviken, Garaselet. Raä 67, Jörn sn, Västerbotten. Del I och II” Av Siw Andersson och Lennart Sundqvist, redovisas resultaten från undersökningarna. En stor mängd fynd togs då tillvara, vilka idag tillhör Skellefteå museums samling.

Husgrunden

Centralt på den gamla handelsplatsen ligger den mest iögonfallande lämningen. Det är en husgrund, resterna efter en senmedeltida byggnad som på många sätt är unik för sitt område och sin tid. Huset har varit större än gängse bostadshus från samma tid. Grunden är 11 X 7 m (Ö-V). Den omgärdas av en jordvall (mullbänk) med brända stockar på utsidan och insidan. Långsidornas vallar är bredare än kortsidornas. Eftersom stockarna låg direkt på marken utan syllstenar, kan stockarna avsiktligt ha bränts för att stå emot röta bättre. Det finns inga spår efter ytterväggarna. Men trärester och en timmerknut, visar att det förmodligen har funnits innerväggar och att huset varit indelat i tre rum. Det har haft stenlagda golvytor och en kallmurad källare. Ett av rummen har haft trägolv. Det har funnits två eldstäder, dels en central spis i mitten av huset, vilken daterades till 1380 – 1570 e. Kr., dels en eldpall vid husets ena kortsida. I vilken utsträckning huset har haft fönster vet vi inte, endast en liten skärva av fönsterglas har påträffats. Det går inte heller att avgöra hur taket varit konstruerat. Stenen till golvet och källaren måste ha forslats hit eftersom det i stort sett saknas sten naturligt på platsen. De fynd som gjordes i huset bestod bland annat av en hel del rester efter måltider som äggskal, musselskal, fiskfjäll, fågelben, märgkluvna ben. Det påträffades också eldstål och eldslagningsflinta samt spillning från får/get.

Spår efter verksamheter

Runt husgrunden finns flera andra lämningar som berättar om vilka verksamheter som bedrivits här. Ca 10 m väster om husets västra kortsida låg en smidesplats. Den utgjordes av en 40 m2 stor yta. I sydvästra hörnet av detta område låg smideshärden, med ett hundratal mindre, eldpåverkade stenar och några större flata stenar i centrum. Här har den största aktiviteten inom området pågått. Det visar bland annat det upp till 0,3 m tjocka kulturlagret. Ett stort antal fragment av järnsmide tillvaratogs vid undersökningen som olika typer av spikar, både vanlig spik men också hästskosöm och spikar avsedda för båtar. Slagg av järn och smält brons och koppar samt hundratals bitar av ornerade benskaft och handtag påträffades också. De senare är rester efter föremål, vars metalldelar smälts ner och återanvänts.

En smältplats där det fanns diverse slaggrester av järn och brons påträffades också. Här hittades, bland annat flera bottenskållor, det vill säga slagg som lagt sig på botten av en gropässja och formats av gropens rundning. Det tillvaratogs också asbestkeramik (dateras till bronsålder och äldre järnålder), glasbitar, eldslagningsflintor mm. Smidesverksamheten verkar ha pågått i en omfattning som var betydligt större än om den varit anpassad för husbehov. Kol från smältplatsen daterades till 1245 – 1520 e. Kr.

Ca 1,5 m väster om huset syntes resterna efter en kallmurad, ugnsliknande byggnation som var ca 2,2 m i diameter. Centrum av röset bestod av meterstora, kantställda block i U-form med öppningen mot öster, det vill säga mot husgrunden. Detta eldrum mätte 0,85 X 0,45 och var 0,25 m högt. Botten var lagd av mindre stenar. Brandlager saknades nästan helt. I anslutning till denna anläggning tillvaratogs matrester, järnfragment och lerklining.

Det registrerades även en avlång och en rund kokgrop samt flera samiska härdar, varav ingen har daterats. Det är dock möjligt att de är samtida med verksamheten i och runt husgrunden. Många liknande avlånga kokgropar, även kallade torkugnar, har daterats till yngre järnålder och medeltid. De tros ha använts till att torka större mängder av kött och/eller fisk.

Handel

Det finns mycket som talar för att Lappviken varit en plats för handel och utbyte av varor. Förmodligen i första hand mellan samer och birkarlar. Birkarlarna tillhörde de mer välbeställda bönderna och hade rätt att handla med och ta upp skatt av samerna. De sålde böndernas varor till samerna och förmedlade samernas produkter till bönderna. Birkarlarnas handel med samerna inriktade sig framförallt på pälsverk. Hit kan fynden av bäver- och ekorrben knytas. Skinnen från dessa bägge djurarter var mycket eftertraktade pälsverk. Även den förhållandevis stora mängd av brons/mässingbitar pekar i samisk riktning. Dessa metaller var särskilt eftertraktade av samerna. Till platsens samiska inslag hör också ornamentiken på hornföremålen som är typiska samiska mönster som flätornamentik och triangelmönster. Kanske har man valt att lägga denna handelsstation på en plats som sedan länge använts av den samiska befolkningen, vilket fynden av asbestkeramik tyder på. Lappviken är också ett platsnamn som visar på att det varit en plats där samer vistats. Det var förmodligen kustens befolkning som namngett platsen. Till saken hör att det i området kring Kåtaselet och Hemberg är rikt på lämningar efter den samiska befolkningen.

Många importföremål har också hittats på platsen som en radbandspärla av valrosstand eller elfenben, en minimal speltärning, glaserad keramik, delar av pottkakel (användes till att förbättra eldstadens förmåga att lagra värme), färgat glas, tre silvermynt, varav en svensk senmedeltida brakteat, ca 1490 – 1520, ett dubbelpräglat silvermynt, ½ örtug, troligen från Sten Sture den äldres tid 1470 – 1497, 1501 – 1503 e. Kr), en kritpipa och båtdrev av kaninhår blandat med tjära.

Olika kulturer

Människorna som träffades i Lappviken kom från olika kulturer och hade olika religioner och språk. Här kunde man nog få höra umesamiska men också svenska, finska och kanske till och med en och annan bön på latin. Vid sidan av de etablerade trosinriktningarna fanns också folktron. Det vittnar den vargkäke som påträffades nedgrävd i husgrundens västra vall, i närheten av platsen där ingången till huset bör ha legat. Traditionen att deponera djurben eller föremål i husgrunder, så kallade byggnadsoffer, har funnits sedan stenåldern och pågått långt fram i tiden, ända in på 1800-talet. I det här fallet skulle förmodligen den nedlagda vargkäken föra med sig någon form av skyddande magi.

Den nedgrävda vargkäken vittnar om gammal folktro. Foto:Krister Hägglund