Fördjupning

Under senare delen av medeltiden var redan tekniken att knuttimra hus välkänd, även i Norra Västerbotten. Idag finns tyvärr inga timrade bostadshus bevarade från den tiden. En bevarad ängslada i Renbergsvattnet, med timmer som daterats vara fällt på 1580-talet, visar dock att tekniken var använd och väl spridd. Arkeologiska undersökningar visar att sexknutade enkelstugor förekom, men en enklare och sannolikt äldre form av timrade bostadshus var det fyrknutade gavelsvalehuset.

Den äldsta kända timmerbyggnaden i Västerbotten är en ängslada i Renbergsvattnet vars timmer fälldes på 1580-talet. Foto: Krister Hägglund/Skellefteå museum

Det timrade gavelsvalehuset är en byggnad med ett rum, gavelingång och åstak. En spis som murats av natursten eller av hemslaget tegel, var vanligtvis placerad vid den bakre väggen. Längs sidoväggarna fanns bänkar att sitta på under dagtid och för att sova på under natten. Bänkarna kunde vara upplagda på en låda fylld med torv; en invändig mullbänk för att bättre behålla värmen inne i stugan. Golvet kunde om det inte var ett naturligt jordgolv, även utgöras av kluvna timmerstockar som lagts med runda sidan mot marken.

Taket var upplagt på längsgående timmeråsar och utgjordes av täljda eller bilade plankor. Tätskiktet ovanpå plankorna utgjordes av näver. För att hålla näversjoken på plats och behålla värmen i stugan, lades ett tjockt lager med torv ovanpå taket. Det kan också ha förekommit hus med dubbla tak. Ett inre tak av brädor isolerade med torv, och ett yttre tak där näverskiktet istället var täckt med kluvet virke. Ovanför spisen fanns ett rökhål, som kunde vara försett med en rökhuv i trä. Men bostadshus med rököppningar endast i timmerväggen har också förekommit.

Sektionsskiss genom ett möjligt medeltida gavelsvalehus. Ritning: Rune Wästerby/Skellefteå museum

Hur timringstekniken såg ut i Norra Västerbotten på medeltiden vet vi inte. Men om slutsatser kan dras av hur knuttimringens utveckling sett ut i andra regioner, kan vi med viss sannolikhet säga, att knutarna även här var relativt avancerade redan under senmedeltiden. Ifrån Norge finns exempel på knutar med både överhak och underhak redan på 1000-talet (dubbelhaksknut). Istället verkar tekniken snarast ha förenklats under 1700 och 1800-talen.

Valet av knutkonstruktion valdes sannolikt mera utifrån byggnadens funktion än timmermannens kunskaper och färdigheter. För en ängslada (som den i Renbergsvattnet), som helst skulle genomluftas för hötorkningens skull, var en enkel rännknut (överhaksknut) det naturliga valet. För ett bostadshus eller en matbod, som måste vara tätt för både värmens och skadedjurens skull, var en dubbelhaksknut mera funktionell.

Det fanns gott om gammal skog under senmedeltiden i Västerbotten. Vi kan förutsätta att man använde kraftigt virke av gammal skog för husbyggen. Sannolikt även urtäljd mossränna på stockens undersida och tätning med mossa mellan timmervarven. Om stocken var bearbetad på utsidan var det antagligen gjort med ett skavjärn och till en oval form. Syftet med en sådan bearbetning är då att tälja bort den mjuka ytveden, underlätta vattenavrinningen och förlänga livslängden.

Denna typ av enkla enrumsstugor med gavelingång har förekommit även under senare århundraden. Ibland byggda med bakre gaveln mot en kulle. En backstuga. Då ofta som bostad för mindre bemedlade. För egendomslösa eller utstötta. Byggnadstypen har även kommit till användning i andra sammanhang. När byggnaden uppförts som torkbastu har den kallmurade spisen placerats i rummets mitt, och sidobänkarna ersatts av breda lavar, där kornet kunde bredas ut för torkning i värmen.