Fördjupning

Bure kloster är en sägenomsusad lämning från senmedeltiden som finns på Klosterholmen i Bureå. Johannes Bureus som var Sveriges förste riksantikvarie besökte platsen under sin norrländska resa 1600–1601. Han kunde berätta att klostret hade grundats av hans släkting Herse Falesson och där fanns en abbot och 14 bröder.

Klostret uppges ha varit av trä och hade många gångar och ”kosteliga våningar”. Den siste abboten var Bure herr Jon som levde på Gustav Vasas tid. Sedan klostret lagts ner sändes han till Lappmarken för att missionera men samerna fördärvade hans syn så han for söderut tillsammans med klosterbröderna.

I Bureus originalskrift från 1613 som återfanns i finska riksarkivet 2008 står följande om Herse:

Härse han byggde sedan ett kloster även om han inte själv kom att fullborda det. Eftersom han innan dess blev ihjälslagen och mördad av sina grannar Kåseborna [Kåsböleborna] vilka då var rika köpmän och hade kommit hem med sitt skepp med många främmande varor. De hade försåtligen bjudit honom ut till skeppet som gäst. Sedan på hemfärden på en avsides strand i vildmarken förgjorde de och mördade honom (137v-138). Hans lik begravdes i Lövångers kyrka. När dådet rannsakades och hans banemän Kåsböleborna kom till liket blev de röjda och dömda som sanna banemän. De steglades sedan på Kallholmen vid Skellefteälven (138v-139). Han fick Olof Dalkarls dotter till hustru. Denne Olof Dalkarl var en av jättarnas kvarleva en mäkta stor man, och bodde där nu står Burträsks kyrkby. Somliga säger att han [syftar här på Herse] endast därför ska ha kallats Abboten i Bure (139v-140). Att han stiftade klostret i Bure och att han var en mäkta lärd man. (Herse gick med silverskenor och silverbälte. Han var en mäkta god sälkarl. Han brukade myndrik och myndstång (142v-143)). Orsaken till att han gav sig till Bure har varit att eftersom hans fader Fale hin Unge och hans förfäder hade varit mycket anfäktade av Uppsalakungarna (140v-143), och han hade själv ett fridsamt saktmodigt och gladlynt sinne (vilket därför också brukar kallas Burekynne). Ty gav han sig avsides i världen där han ville främja Guds ord efter sitt tänkande och förstånd, och således få Guds kristeliga kunskap till lappmarken (145). Her Ragvald i Lövånger sägs ha jordat honom i Lövångers kyrka (145v-146). De som mördade honom sägs därför fått Kåsanamnet efter att de falskt bjöd honom till gäst (147v-148). Bure kloster har varit det nordligaste klostret i Sverige (149v-150).

Bureus’ uppgifter har betvivlats men lämningarna och traditionsuppgifterna kan tyda på byggnader med någon form av koppling till kyrkan. Lämningen har grävts ut vid flera tillfällen och där har kommit fram ett material från senmedeltiden, närmare bestämt från tiden 1430–1530. Här finns bland annat delar av trefotsgrytor, ett tappvred i form av en ölhane av brons, järnslagg, tegel, spikar och glasbitar.

Birhane (ölhane) av brons funnen i källargrund i Bure kloster 1981 (före konservering). “Buretuppen”. SM DIA 05840.

Anläggningen kan ha varit en religiös inrättning, mest troligt ett terminarhus, ett franciskanskt ordenshus knutet till franciskanerna i Uppsala. Där kunde bröderna vistas under sina resor genom landet. Ordet kommer av terminarius en beteckning för ”den broder som på den årliga terminen reste från stad till stad, från by till by och från gård till gård. Han predikade för befolkningen och hörde bikt, undervisade och gav goda råd samt samlade allmosor, dvs förnödenheter, till sitt konvent” (Roelvink). Gåvorna som bröderna fick kunde vara mjöl, fisk, slaktdjur, smör, pälsar m.m. De förvarades i tillfälligt i terminarhuset och fraktades sannolikt med båt när hösten kom ner till Uppsala. Huset kunde tömmas helt eller också stannade en broder kvar under vintern för att se till huset. Eventuellt fanns på platsen en gäststuga för pilgrimer och andra resande. Flera av terminarhusen i Sverige låg intill rika fiskevatten. Bjuröklubb var en av de viktigaste fiskeplatserna i Övre Norrland vid den här tiden vilket visas av arkivaliska källor och av arkeologiska lämningar.

Klosterholmen, Stora husgrunden. Foto: Ernst Westerlund. HH 02582.

Ett bevarat brev berättar om att franciskanklostren (de kallades inom orden för konvent) i Uppsala och Stockholm år 1445 delade upp sitt terminsområde i Norrland så att Ångermanland skulle flyttas från Uppsalas kloster till Stockholms och uppenbarligen skulle Norr- och Västerbotten stanna kvar hos Uppsalas kloster.

Det finns inga arkivaliska eller arkeologiska bevis för att anläggningen i Bureå tillhörde franciskanerna men det finns flera indicier för detta. Något som Johannes Bureus också berättar är att kyrkoherden i Säbrå, Laurentius Svenonius d. 1579 (känd 1543–1572) i sin ungdom blev satt i Bure kloster för att lära sig läsa. Efter tiden i Bureå kom han till franciskanerna i Uppsala för att utbilda sig vidare till präst.

Det kan tänkas att anläggningen har haft någon koppling till mission riktad mot samerna. Detta är något som antyds i berättelsen om den siste abboten men kanske även i berättelsen om Herse. I Bureå fanns på 1550-talet två birkarlar, dvs. köpmän som hade rätt att handla med samerna. Den ene birkarlen var Olof Jonsson som fiskade i Malån där han kan ha mött samerna, men samerna kan mycket väl även ha kommit ner till Bureå. Mission riktad mot samerna finns belagd i slutet av 1300-talet när samekvinnan Margareta träder fram på scenen och träffar unionsdrottningen och namnen Margareta samt den danske ärkebiskopen.

En tänkbar plats i norra Västerbotten där missionärer kan ha mött samer är Lappviken vid Byskeälven intill Kåtaselet. Där finns en husgrund med fynd av pottkakel vilket tyder på en välbyggd värmeanordning. Myntfynd daterar anläggningen till slutet av 1400-talet. Andra fynd är bl.a. en armborstspets, blykulor, glas, keramik, kritpipor, speltärning, vikter, ornerade ben- och hornfragment samt en radbandspärla. Fynden pekar på att här kan ha funnits en handelsplats besökt av samer och köpmän från kusten.

Originalskriften om klostret:

Härse han sedan bygde ett Klöster, ändogh han sielff icke kommit at fulbordat Ty han wardt förr i hiel slagen och mörda af sine grannar Kåseboerne hvilke då woro rijka köpmän och woro medh sit Skep hemkomne medh månge främmande waror, och honom försåteligen ut på Skepet budho til gäst, och sedan i heem färden uti en afsijdes strand i wille marken förgiorde och mörde (137v-138). Hanns lijk sattes i Löfångers kyrkia, När thet ransakades och Kåsboerne hans banemän komo til lijket wordo the för sanne banemän rögde och dömde och sedan på Kallholmen steglade i Skelleftåen (138v-139). Han fik Olof Dalekarls dotter til hustru. Denne Olof Dalakarl war en af Jättarnas aflefwa en mächa stoor man, och bodde der nu står Burträskz kyrkeby. Somlige säga at han allena derföre skall wara kallader Abboten i Bure (139v-140). At han stiftade klöstret i Bure och att han en mächta lärd man war. (Herse gick medh Silfskenor och Silfbelte. Han war en mächta godh Siela karl. Han brukade Myndrik och Myndstång.) Orsaken at han gaf sigh til Bure hafwer det warit at efter hans fader Fale hin Unge och hans förfäder hade myckit waridt anfäcktade af Upsala (140v, 142) konungarna, och han hade sielf ett fridsamt spakfärdigt och gladlynt sinne (hwilket derföre och så plägar kallas Bura kynne) Ty gaf han sigh afsijdes i Werlden der han wille främia Gudz ord efter sitt hyggue och förstånd, och således komma Lapmarken til Gudz Christelige Kundskap (144v-145). Her Raghwald i Löfånger säghs hafua Jordat honom i Löfångers kyrka (145v-146). The honom mörde säjes derföre fått Kåsanamnet at the honom falskeligen budho til gäst (147v-148). Bure klöster have warit det Nordeste Klöster i Swerike (149v-150).