Några tankar kring tillkomsten av Skellefteå socken

Man kan inledningsvis konstatera att samtida dokument från denna process helt saknas. Det är inte så märkligt; bevarade dokument från 1200-1300-talen är mycket få och det gäller hela norra halvan av Sverige. Så man tvingas spekulera en hel del …

Den lag som gällde Norrland vid denna tid är Hälsingelagen, som nedtecknades nån gång kring 1320. Den inleds med Kyrkobalken, vars inledande paragrafer lyder sålunda:

. 1. Nu vilja kristna män hålla Krists bud och bygga ny kyrka. Då skola bönderna fara till biskopen och hava sin sockenpräst med sig och bedja om lov att få bygga en kyrka. Biskopen skall pröva deras sak och giva dem lov därtill. 2. Alla fullsuttna bönder skola göra körslor efter bondetal och dagsverken efter antalet vapenföra män.

Man får här intryck att det handlar om en redan kristnad bygd. Kristnande och sockenbildning har redan ägt rum och behöver inte regleras i lag. Den kristna missionen i Hälsingland (=Norrland) sägs inledas redan kring 1070, när ärkebiskopen av Hamburg-Bremen, Adelbert, sänder missionären Stenfinn till Hälsingland. Denne Stenfinn – eller Stefan/Staffan   – ljöt martyrdöden i gränsskogen Ödmården och begravdes sen på platsen för Norrala kyrka. Han kallas ibland Hälsinglands – eller rent av – Norrlands apostel.

Enligt traditionen skulle Staffan även ha förkunnat kristendomen i Skellefteå, i närheten av det som senare blev platsen för sockenkyrkan. Han ska ha förutsagt att den yttersta dagen skulle komma, när älven eroderat bort en viss holme ute i älven, sedermera kallad ”Staffansholmen”. (Fahlgren, s. 251). Var det måhända Kyrkholmen han avsåg? Den finns ju förvisso kvar.

Men hur gammal är då Skelleftebygden?

Att här bott människor i tusentals år framgår av arkeologiska lämningar från stenålder och bronsålder, t.ex. alla rösen på nivån 20-40 meter över havets nuvarande nivå.

Men odlingsbygd med en nordisktalande befolkning kan ortnamnsforskare som längst spåra tillbaks till femhundratalet e.Kr. i ett smalt band längs kusten, i Byske, Ostvik, Vara, Myckle, Bure, Bäck, Blacke, Lövånger och Kräkånger. Däremot har nån ”vikingabygd” med anknytning till Svealand och södra Norrland sannolikt aldrig funnits i Västerbotten. Till exempel finns inga runstenar norr om Medelpad.

Först under 1200- och 1300-talen ökar befolkningen och kolonisation sker upp längs älvdalarna med nya byar med namnändelser som -mark, -böle, -vattnet och –byn. Och bygden är redo för nästa steg i utvecklingen.

Impulser till kristnande och sockenbildning i Västerbotten och Skelleftebygden kan dels ha kommit genom besökare från redan kristna områden (missionärer, handelsmän, samer), dels genom att ”skelleftebor” på resa kommit i kontakt med den kristna läran och kulten. Måhända på båda dessa vägar, för det krävs rimligen att ganska många av bygdens invånare nås av budskapet för att en kristnandeprocess ska komma igång, en viss ”kritisk massa” för att använda en naturvetenskaplig term.

Men var kunde då sådana impulser härstamma från? Från söder kanske … I landskapet närmast söder ut fanns det socknar redan på 1100-talet (t.ex. Styrnäs vid Ångermanälven). Och vid arkeologiska utgrävningar i Björned, Torsåker, har man funnit det man bedömer som kristna gravar redan från 1000-talet.

Eller kom impulserna från väster, från den norska sidan av fjällkedjan. Där fanns ett kristet kungarike med rötter tillbaka till Olav den heliges martyrdöd vid Stiklestad 1030 och med centrum i Nidaros, dagens Trondheim. Kyrkan där, Nidarosdomen, med Olavs grav och reliker, blev snart det viktigaste pilgrimsmålet i Skandinavien. Och Nidaros utsågs av påven 1153 till platsen för ett norskt ärkebiskopsdöm. Nog hade västerbottningar koll på detta. Grannarna i Jämtland ingick ju i detta kristna, norska kungadöme. På Frösön finns den nordligaste runstenen i dagens Sverige och den har följande text: ”Östman, Gudfasts son, lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland.”

Eller genom kontakter norröver, t.ex. vid marknaden i Torneå, som samlade människor från hela Nordkalotten. Längs norska atlant- och ishavskusten fanns kristna kyrkor och socknar redan på 1100-talet. Och från öster kom kareler och skoltsamer, som nåtts av kristendomen i dess ryskortodoxa form. Det mest omfattande arkeologiska materialet från denna tid, det s.k. Gråträskfyndet i Piteå socken, innehåller såväl norska mynt från 1100-talet som smycken och hängen med koppling mot Novgorod i dagens Ryssland.

Eller kom impulserna från öster, över havet från Österbotten? Där var avståndet till närmsta biskop och domkyrka, alltså Åbo, bara hälften av det mellan Västerbotten och Uppsala. Och redan vid slutet av 1200-talet var sockenbildningen på gång i Närpes, Mustasaari och Pedersöre på andra sidan Bottenviken.

Ja, kontakterna och impulserna kan ha kommit från många olika håll. Men skriftliga källor saknas alltså om tidiga kristna kontakter med dessa trakter. Vi kan bara spekulera …

Det är dock anmärkningsvärt att sockenbildningen skedde så relativt sent i Bottenvikens kustområden. Vid 1300-talets början hade det – som framgår ovan – funnits kristna socknar och församlingar i hundratals år på inte särskilt långt avstånd, närmast som i en ring kring området. Hur kom sig detta?

Men från när har vi definitiva bevis för att sockenbildning skett i Skelleftebygden?

Dokument visar att ärkebiskop Henrik Karlsson den 18 juni 1386 inviger den andra kyrkan i Skellefteå, en träkyrka.

Drygt tio år tidigare, den 1 september 1374, hade hans företrädare, Birger Gregersson, visiterat Skellefteå socken i samband med en resa till Norrbotten och då träffat prästen, herr Johannes, som är den tidigaste Skelleftepräst vi känner till namnet.

I skattelängder från 1314 och 1316 är inte Skellefteå medtaget som en av socknarna längs Norrlandskusten, även om det är tillskrivet i en senare kopia.

I den ovan nämnda Hälsingelagen, nedtecknad kring 1320, anges att socknarna Umeå och Bygdeå liksom ”alla som bor norr därom” undantas från ledungsplikt, dvs. att ställa upp med skepp och manskap när kungen kallade, ”utan värja land sitt hemmavid”. Men några socknar norr om Bygdeå nämns alltså inte. År 1339 finns dock omnämnande av socknar i Piteå och Luleå, så nån gång under 1320-talet har sannolikt sockenbildning och kyrkbyggande skett i Skellefteå.

Det tidigaste omnämnandet av Skellefteå är i ett dokument från 1327, men det avser mest troligt inte socknen utan själva älven och älvdalen.

Vem tog då det direkta initiativet till sockenbildning och kyrkbygge?

Ordet socken anses ha sin grund i verbet ”söka”, alltså ungefär ”söka sig samman”. De senaste decenniernas forskning har dock visat att initiativet till kyrkbygge ofta tagits av bygdens stormän, ofta i anslutning till den egna gården. Detta gäller särskilt landets södra delar. I Norrland har detta inte varit fallet utan här kan man tala om ”kooperativkyrkor”, där bönder i ett antal byar gått samman. (Stefan Brink)

Vad gäller Skellefteå socken var det extremt många byar som gick samman. Angående 1300-talets kyrkobyggen och sockenbildning finns inga exakta uppgifter, men när den senmedeltida sockenkyrkan i sten invigdes av ärkebiskop Jakob Ulfsson den 19 februari 1507, så var det sjuttio byar (!) som utgjorde socknen och som med material och arbetskraft deltagit i kyrkbygget, som pågick i flera årtionden.

I Norrland var socknarna färre och större än söderöver. I Västergötland fanns under medeltiden c:a femhundra kyrkor/socknar, i Hälsingland 33, i Jämtland 34, i Västerbotten 4 (Umeå, Bygdeå, Lövånger och Skellefteå) och i Norrbotten lika många (Piteå, Luleå, Kalix och Torneå).

Och placeringen av kyrkan?

Ja, kanske är ändå platsen den mest naturliga; vid den största av de fem älvar som mynnar i bygden och så långt uppströms som den var segelbar vid den tiden. Om man tänker sig ett sex-sju meter högre ”vattenstånd” än dagens, så förstår man att Skellefteälvens mynningsvik var bred och mäktig ända upp till den nedersta forsen, alltså vid Lejonström.

Ernst Westerlund, intendent vid Skellefteå museum och hedersdoktor vid Umeå universitet, skrev på 1950-talet ett krönikespel om kristendomens ankomst till Skelleftebygden med titeln ”I brytningstid”, som uppfördes några år vid midsommarfirandet i Bonnstan. I detta spel är det franciskanerbröder, s.k. gråmunkar, från Mälardalen som kommer med ”det glada budskapet”, evangeliet, till bygden. Kanske var det så?