Fördjupning

Den tidiga bebyggelseutvecklingen i norra Norrlands kustområde är fortfarande till stora delar höljd i dunkel. Detta gäller både själva etableringen av den fasta bebyggelsen men också utformningen av hus och gårdar.

För att öka kunskapen om medeltida gårdsplatser i Västerbotten och Norrbotten har tre gårdsplatser i Skellefteå kommun delundersökts, dels en på Ön i Degerbyn, Skellefteå socken, dels två i Böle i Lövånger socken. Undersökningarna utfördes inom ramen för forskningsprogrammet ”Recalling the Past”, för vilket Silvermuseet var projektägare.

De äldsta ortnamnen i området sträcker sig tillbaka till järnåldern, kanske ända till 500-talet. De äldsta nordiska namnen finns ute vid kusten och vid Skellefteälvens nedre lopp. Till dessa namn hör ångernamnen som Lövånger och Kräkångersnoret, men även namnet Varuträsk, ett namn vars förled Vara också kan vara så gammalt som från 500-talet. Innanför de yttersta kustbyarna finns byar med namn som har efterledet –mark, men också –böle, och –byn, vilka alla är medeltida namn.

Under medeltiden anlades en rad kyrkor längs kusten. Flera av de stenkyrkor som byggdes under slutet av medeltiden hade äldre föregångare i trä som Skellefteå-, Lövånger- och Bygdeå kyrka. Det innebär att det bör ha funnits någon form av bebyggelse här vid denna tid.

Det är få texter som är bevarade som beskriver övre Norrlands medeltid. Skattelängder från 1500-talet och framåt ger oss dock en inblick i bebyggelsens storlek, geografiska spridning och verksamhetens inriktning.

Ett försvårande faktum vad gäller den tidiga bebyggelsen är att de platser som var lämpliga gårdsplatser då, är det än i dag. Det vill säga de är fortfarande bebyggda eller förstörda av andra generationers bebyggelse och markanvändning. Några få har av olika anledningar undgått senare tiders åverkan.

Ön

På den undersökta gårdsplatsen på Ön (Raä 343, Skellefteå sn) fanns en husgrund, fyra förmodade spismursrösen, en rektangulär, plan yta samt två större avlånga gropar och en mindre. Endast några få rösen som skulle kunna vara röjningsrösen, vilka indikerar åkermark och som kunde kopplas till de aktuella bebyggelsespåren är registrerade. Vid undersökningen av husgrunden på Ön, vilken var 18 m X 7,5 m stor, hittade man bland annat keramikbitar, dels av rödgods med glasyr på insidan, dels av stengods. Vidare tillvaratogs två bordsknivar samt två mynt ett från 1582 och ett från 1592. Andra fynd var spikar, hästskosömmar, bitar av eldslagningsflinta, järnslagg, en pilspets av järn, några bitar av brynen, en bit fönsterglas samt ett fragment av en glasbägare och två bitar av vridkvarnar. Dateringarna från gårdsplatsen har en spridning från 1200-talet till 1600-talet.

En järnpilspets från gården på Ön. Foto Krister Hägglund.

Gården på Ön verkar gå från att vara en relativt välbärgad gård i mitten av 1500-talet till att vara mindre än de medelmåttiga gårdarna i slutet av 1500-talet och togs förmodligen ur bruk i början av 1600-talet.

Böle

De två gårdsplatser som undersöktes i Böle by ligger några kilometer öster om Lövångers kyrka. Den ena gårdslämningen (Raä 508, Lövånger sn) består av en åkeryta med röjningsrösen och två små husgrunder med spismursrösen. Den andra (Raä 621) utgörs av ett tjugotal röjningsrösen, två husgrunder, ett spismursröse och en källargrund.

På Raä 508 undersöktes den omrörda åkermarken och en avfallsplats. Fynden bestod av järnfragment, spikar, hästskosömmar och tegelbitar. Men även en oval löparsten (som kan ha använts till att finfördela olika material som sädeskorn, torkat blod eller kanske salt) och en mungiga tillvaratogs. Dateringen blev 1300-tal till 1400-tal.

I en markyta som tidigare använts som åker påträffades bland annat en mungiga. Foto Krister Hägglund.

På Raä 621, Lövånger sn, koncentrerade man undersökningen till en av husgrunderna samt ett antal rutor i områden med avfall. Husgrunden var 9,5 X 7,5 – 8 m stor, i grundens norra hörn fanns ett spismursröse. Utöver fragmenterat tegel och ben påträffades en fingerring av kopparlegering, ett järnföremål som tolkats som en väckare för säljakt (en mindre, ensidig harpun). Utanför husgrunderna påträffades bland annat ett mynt från Gustav Vasas tid, en pärla, en synål samt en bit blått planglas (fönsterglas som förmodligen kommer från kyrkan i Lövånger) samt en möjlig benflöjt. En mängd tunna, klippta järnbleck påträffades också, vilka visade sig bestå av tunn järnplåt med ett lager zink på utsidan. 14C-dateringar från gårdsplatsen har en spridning från 1400-talet till 1500-talet.

Utifrån de beskrivna undersökningarna kan man skapa sig en bild av hur de medeltida gårdarna kan ha sett ut. Husen var förmodligen knuttimrade par- och enkelstugor. Den senare typen har haft en spis i ena hörnet. Eldstäderna i de större husen har varit placerade i långsidorna. Husen har bara bestått av en våning. Den större grunden på Ön har tolkats på följande vis: grunden utgör förmodligen resterna efter en parstuga med rumsindelning bestående av kök, sal och farstu i mitten. Huset bör ha haft trägolv. Ingen spik ingår i konstruktionen. Byggnaden bör ha haft ett lågt sadeltak, som varit täckt med näver och kluvet virke eller näver och torv. Några få bitar av fönsterglas visar att det funnits fönster men i vilken utsträckning går inte att säga.

På gårdarna har det funnits fler byggnader som källare, uthus, fähus m. m. Förutom en källargrund på en av gårdsplatserna i Böle, vet vi inte hur dessa byggnader har sett ut eftersom de inte har lämnat några spår efter sig.

Placeringen av husen på gårdsplatserna tycks inte ha följt något tydligt mönster och alla avfallshögar och utspritt skräp av olika slag ger idag ett förvånansvärt ovårdat intryck.

De tre undersökta gårdsplatserna skiljer sig i vissa avseenden åt. Det är till exempel bara på Ön som man har hittat kökskeramik. Här tillvaratogs också fragment av dricksglas.

Gemensamt för alla tre gårdsplatserna är att det påträffades skörbränd sten samt en relativt stor mängd med fragmenterat tegel, ofta tillsammans med annat avfall, dock inga hela tegelstenar samt. Teglet har tolkats som om det åtminstone har utgjort delar av eldstäderna. Det har föreslagits att man redan under 1300-talet börjar tillverka tegel på gårdsnivå här. Det kan tyckas lite förvånande att kunskapen om tegel så snabbt spreds till landsbygden i norra Norrland när det påstås att allmogens produktion av tegel för husbehov i Mellansverige blir påtaglig först under 1500-talet.

Fyndmaterialet består till stor del av enklare järnföremål som spikar, hästskosöm, knivar med mera men även slagg av järn har hittats. På alla tre platserna har ganska mycket djurben påträffats, både brända och obrända. Det rör sig framför allt om tamdjur som nöt och får/get, men även gris och häst. På Ön påträffades även ben av höna (förmodligen de äldsta kända i övre Norrland) samt ben med gnagspår efter hund. Det fanns även små mängder av säl, hare och fågel.

Längs norra Norrlands kust har det fasta jordbruket kunnat spåras till tiden före 1300-talet. Det var vid den här tiden framför allt inriktat på husdjurshållning och mjölkproduktion. Av mjölken gjordes smör, vilket delvis försvann i skatt, delvis innebar en inkomstkälla genom avsalu och handel.