Fördjupning

Under första världskriget stod många av sågverken stilla på grund av den blockad som fanns med hjälp av ubåtar (1). På grund av kriget blev man tvungen att minska produktionen av trävaror. Bristen på råvara nära sågverken gjorde det dyrare. Råvaran, det vill säga timret, måste köpas från utlandet. Många av sågverksanläggningarna var mindre och äldre. De blev tvungna att läggas ner. Sågverksarbetarna blev arbetslösa och måste söka sig nytt arbete.

Under början av 1900-talet hade Ytterstfors – Munksunds AB köpt upp många sågbolag med sina anläggningar och skogstillgångar. De mindre sågbolagen hade gamla anläggningar som skulle behöva investeringar för att kunna utvecklas. Rent affärsmässigt kunde inte investeringarna i de gamla anläggningarna motiveras. Långivarna krävde att man la ner gamla omoderna anläggningar och var bara villiga att ge lån till nya moderna sågverk.

Längs Norrlandskusten lades många mindre sågverk ner, så även här. Både sågverken i Ytterstfors och Furuögrund var gamla och skulle behöva investeringar för att leva vidare. Ytterstfors lades ner men i Furuögrund blev det en kamp för att behålla sågverket. Kunde kommunen och staten rädda sågverket? Man försökte att skapa ett delvis arbetarägt företag men det gick inte. 1932 är landshövdingen på besök i Byske på grund av den stora nöden som rådde (2).

Det var inte bara sågverken i Byske som lades ner (Ytterstfors 1925, Furuögrund 1925 och Brännfors (Renholmen) 1930). Även sågverk på andra håll lades ner bla Sävenäs 1932, Vikfors 1920, Kallholmen Burträsk före 1929, Åsträsk Burträsk 1922, Storträsk Jörn 1920 och Kvarnåsen Norsjö 1920 (3).

Nedläggningsdrabbade i Byske

Inberäknat familjerna förlorade 3000 människor försörjningen eller 25-30 % av Byske kommuns befolkning. Många av arbetarna ägde också en gård och var på så vis bunda till marken och kunde inte flytta hur som helst. Av 736 som arbetade vid sågarna i Furuögrund och Renfors var 245 gårdsägare (4).

Befolkningen i Furuögrund och Renholmen (5)

1920 1940 1976 2018 (6) Furuögrund 600 356 64 61 Renholmen 500 386 88 37

Ett antal kvinnoföreningar skapade en nödhjälpskommitté som bespisade barn till de som blivit arbetslösa. När sågen i Renholmen lade ner 5 april 1930 var det ca 350 arbetare anställda i driften. Zolo Östlunds mamma tog ut barnen på gården i Tåme för att höra ångvisslan som blåste av det sista arbetsskiftet (7).

Vart tog arbetarna sedan vägen?

Karl Landstedt berättar att han skaffade en lastbil och hjälpte familjer att flytta från Furuögrund eller om det är Renholmen eller båda två (8).

Hjalmar Gustavsson berättar om Furuögrundsarbetarna att 1/3 flyttar över till Munksund, 1/3 till olika arbeten i Klemensnäs och Boliden och 1/3 hankar sig fram på andra jobb.

Att en del människor flyttade från Byske till Boliden kan man kontrollera i kyrkboken. Antalet personer i kyrkboken för Boliden 1930 som är födda i Byske är 109 och antalet inflyttade från Byske är 106. Huvuddelen av dessa är inflyttade från 1926 och framåt (9).

När smältverket i Rönnskär byggdes behövdes många arbetare där. Antalet årsarbetare var 120 st 1928 för att öka till 1440 st 1935 för att sedan ligga på ca 800 arbetare när smältverket var byggt (10). Här framgår också att de flesta av arbetarna bodde norr om skellefteälven. En tendens i bostadsmönstret är att de som bott utanför Skellefteåområdet först flyttade till staden och sedan vidare till Skelleftehamn när man hunnit bygga bostäder där (11).

En yrkesskola i Furuögrund

För att motverka arbetslösheten startade landets första yrkesskola i Furuögrund av kommunen 1927–1928. Där kunde man utbilda den arbetslösa ungdomen.