Fördjupning

Under hösten 1944 slöt Finland och Sovjet fred. I freden tvingade Sovjet Finland att vända sig mot sina tidigare tyska vapenbröder och driva ut dem ur Finland. Då fanns ca 200 000 tyska soldater i norra Finland. I Finland insåg man att civilbefolkningen måste evakueras. Redan 7 september börjar de första finnarna ge sig av mot gränsen till Sverige. Sverige har lovat att ta emot dem. Genom den finska evakueringen kom ca 55 000 människor till Sverige. Av dem kom ca 17 000 till Västerbotten. Till det som idag är Skellefteå kommun brukar man säga att omkring 5000 flyktingar och ca 6000 kor kom (1).

I Västerbotten gör man sig i ordning för att ta emot de finska flyktingarna. Den som är högst ansvarig är Inkvarteringschef Denis Sundberg som är arkitekt. Han har haft till uppgift att undersöka var man skulle kunna evakuera svenskar om Sverige blev anfallet. Nu får han i uppdrag att fixa fram förläggningar till finska flyktingar. Till sin hjälp har han kommunala inkvarteringsnämnder och de blockledare som finns för arbetsblocken i kommunerna. Varje arbetsblock omfattade ca 10–15 jordbruk. I kommunerna finns också överblockledarna. Blockledarna hade till uppgift att hjälpa till att ordna plats för de finnar som blev förlagda ute i byarna. Det kunde vara att bygga om sommarladugårdar så att de blev vinterbonade eller att se till att få in vatten. Blockledaren hade till uppgift att betala ut löner, att det fanns foder till djuren, att man hushöll och att inget slöseri förekom (2).

Att ta emot en sådan mängd människor kräver bra organisation och det kräver också sin byråkrati för att hålla koll på allt. Till förläggning hade bönhus, ordenshus, folkets hus och skolor använts. Det var inte enkelt för dem som normalt bedrev verksamhet där att hitta alternativ byggnad och så vidare. De var också angelägna om att få ”tillbaka” sin byggnad.

En annan del av byråkratin visar följande berättelse. En kvinna hade fått reda på att hennes man låg svårt sjuk på ett sjukhus i Norrbotten och hon ville dit. Hon fick egentligen inte flyttas utan Stockholms hörande men Sundberg skaffade fram permis och tågbiljetter till henne så hon fick åka och han skickade förfrågan till Stockholm. Efter 11 dagar kom svaret från Stockholm. Han kunde då meddela att kvinnan var tillbaka sedan en dag och att hennes man var begraven. Det blev då lite lättnader i byråkratin och inkvarteringschefen fick göra undantag i trängande fall.

Den 22 september kom 689 flyktingar till Skellefteå med tåg där de utspisades för att sedan köras till Byskeområdet där de placerats.

Koflickor

En del av de finskor som kom har man kallat för koflickor. Det vill säga de unga finskor som gav sig av med familjens kor till Sverige.

Terttu Holmlund är från Kelontekemä (3). Hennes vandring till Sverige började 25/9 och gick via Mostavara, Kittilä, Karkonen, Kalla, Kortakka, Kolari. Mellan Karkonen och Kolari fanns ingen väg utan de gick genom skogen. Den 1/10 kom de över älven och gränsen till Sverige. Där fick de stanna i 4 dagar på halmbädd i militärtält. Den 5/10 åkte kor och människor vidare till Pajala för läkarundersökning. Sen vidare till Tärendö och Gällivare. Därifrån åkte kor och människor på tåg till Skellefteå där man anlände 8/10. Från Skellefteå fortsatte man till fots mot Innervik där de stannade för att sova. Nästa dag fortsatte man mot Yttervik och sedan till Vikdal där de fick stanna och installera sina kor i en sommarladugård.

Marta Koivurantas evakuering av koboskap från Sinettä Rovaniemi till Övertorneå. Reprofoto Henry Lundström

Tre finskor Sanny Uliaska, Mari Kilpeläinen och Hanna Uliaska skötte under finska evakueringen i Ede-Mafreds sommarladugård Holmsträsk Norsjö. Reprofoto Henry Lundström.

Hanna Hedströms (4) far ville inte att hon skulle ge sig iväg men så blev det ändå och den 10/9 gav hon sig iväg. Hennes resa gick via Purmimukka, Vrata, Piktuparkela, Torpen Paavaara, Sakarra, Sodankylä, Kuusikko Vaalajävi, Hinganmaa, Unariniemi, Lunsna, Särkijärvi, Melteus, Koski, Sinettä, Raanujärvis, Meltosjärvi Persalampolo, Olemme Ruatsisra till Matarungi. Där var de 30/9 och kom över älven till Sverige. Där fick de stanna i 9-10 dagar. Det var ordnat med bad men det skötte hon själv i en balja. Där var också någon som ordnat med dans och musik. Det dansades så hon glömde alla bekymmer. Transporten gick sedan vidare till Ragvaldsträsk. De blev mottagna av en kvinna som talade svenska och bjöd på bullar och tjocka skivor med smör på. Tillsammans med tre andra finskor blev hon inkvarterad i Helena Lindahls gård. En av blockledarna var Per Anton Hedström som hon senare gifte sig med.

Soldater, barn och gamla

Även skadade soldater kom från kriget i Finland. Det var både finska och tyska soldater. I Skellefteå läroverks gymnastiksal inrättades ett beredskapssjukhus med som mest 80 platser (5). Ett ganska tungt och stressigt arbete och det blev lite si och så med att hinna med att äta. Skorpor, sylt och mjölk fick ibland stå till tjänst (6). De flesta av läkarna och sjuksköterskorna där var inkallade medan biträdena kom från Skellefteå. Bland de inkallade läkarna fanns Nanna Svartz. De flesta av de finska soldaterna som var på beredskapssjukhuset hade lättare skador. De var här för att ta igen sig mentalt och psykiskt. De som var allvarligt skadade vårdades på lasarettet.

Även en del barn hamnade på lasarettet, en del blev till och med så vana att de blev lite katiga. En pojke hade till exempel visat med händerna mot halsen att en skadad tysk soldat som var där skulle hängas (7).

Under lapplandskriget kom tyskarna att förstöra Rovaniemi. De brände helt ner staden till grunden. En del av befolkningen blev då flyktingar (8). Gamlingar från Rovaniemi ålderdomshem blev evakuerade till Skellefteå, där gamla folkets hus i kvarteret Pantern fick tjänstgöra som ålderdomshem för 107 män och kvinnor. Männen var på bottenvåningen och kvinnorna en trappa upp (9).