Fördjupning

Ett egnahem i Boliden. Foto: Skellefteå museum. DIG 02114.

Vid sekelskiftet 1900 var arbetarklassens bostadssituation en viktig fråga då trångboddheten efter invandringen till städerna var svår. Utvandringen var samtidigt hög, arbetarrörelsen på frammarsch och socialistiska idéer började få större spridning i landet. Detta ledde till att egnahemsrörelsen bildades och staten gick in med subventioner för att mindre bemedlade skulle kunna bygga ett eget hem.

I många städer med fabriksindustri var trångboddheten ett stort problem och många arbetare levde under svåra sanitära förhållanden då utrymme för att sköta hygienen saknades. Detta gjorde att ohyra frodades och sjukdomar spreds. 1899 tillsatte Kungl. Maj:t därför en egnahemskommitté för att undersöka om det gick att få igång egnahemsbyggande i större skala än tidigare.

Kommitténs betänkande ledde till att man 1904 tillsatte egnahemslånefonden för att ”bereda mindre bemedlade arbetare tillfälle att på landsbygden förvärva egnahem på fri och egen grund”. Detta var första gången i svensk historia som staten i någon större skala subventionerat bostadsbyggande.

Som en följd av den ekonomiska krisen på 1930-talet och krigsåren ökade staten allt eftersom sitt åtagande i bostadsbyggandet. Egnahemslånet kunde från 1947 även utgå till bostäder i städerna på mark som inte var stadsplanelagd då man slutligen accepterade att egnahemmet var en del av lösningen på den svenska bostadsbristen. Genom en ny sparbankslag 1955 förbättrades lånevillkoren för småhusköpare ändå mer.

Ritning till egnahem i Boliden från 1932. Foto: Skellefteå museum. DIA 05796.

Typhus

De egnahemsnämnder som inrättades runtom i landet ställde särskilda krav för att man skulle bli beviljad ett lån. Det kunde till exempel handla om att familjens ekonomi skulle vara i ordning, vilket i praktiken innebar att endast arbetare med fast anställning fick lån, men det kunde också vara att mannen i familjen måste ha motbok eller vara nykterist och anses som en skötsam person. Ägandet av ett eget hem förenade på så vis flera ideal, så som sparsamhet, nykterhet och en god uppfostran av barnen. Husägaren kunde betala 10% av kostnaden för huset genom att bygga det själv. Som lönearbetare var det dock i praktiken svårt för många egnahemsbyggare att aktivt delta i bygget.

Till bygget användes ofta typritningar som gavs ut av byggföretag eller egnahemslånefonden men husen kunde också ritas av en lokal byggmästare. Syftet med typritningarna var att se till att husen följde vissa krav. Egnahemmet utgjordes vanligen av ett mindre fristående bostadshus och kunde innehålla 2-3 rum och kök. Husen var ofta nästan kvadratiska till formen och med enkelkorsplan. Under 1930-talet skedde en allt större standardisering av egnahemmen med till exempel badrum och elektricitet.

Trädgårdsstaden

Egnahemsrörelsen förändrade under 1900-talets första hälft även synen på staden då nya idéer, till exempel om trädgårdsstaden, växte fram. En trädgårdsstad är ett samhälle, eller del av ett samhälle, med blandad småskalig bostadsbebyggelse med tillhörande nyttoträdgårdar där de boende kan odla frukt, bär och grönsaker för det egna hushållet.

Trädgårdsstäder anlades i regel utanför stadens dåvarande centrum. Stadsplaneringen av trädgårdsstadsområden präglas ofta av en anpassning till terrängen och av mjukt utformade gatusträckningar. Vissa trädgårdsstäder växte fram på initiativ från traktens företag, till exempel Boliden och Skelleftehamn där Boliden-bolaget var initiativtagare till stadsplanerna och uppbyggandet av egnahem.

Ett Per Albin-torp från 1930-talet i norra Johannisberg, Malå. Fotograf: Seth Jansson, Skellefteå museum. DIA 03862.

Arbetarsmåbrukslånefonden

1933 instiftades Arbetarsmåbrukslånefonden för att underlätta för säsongsarbetare att bilda stödjordbruk med bostäder. Lånen gick framförallt till skogsarbetare och flottare och avsikten var att minska arbetslösheten. Lånebeloppet var till en början max 6 000 kronor. Villkor var att man var frisk och skötsam och inte hade egna medel att skaffa bostad för. Man åtog sig också att odla upp minst en hektar jord. För att hålla nere kostnaderna var det meningen att sökanden själv skulle delta i byggnadsarbetet.

Utformningen av husen styrdes av typritningar utarbetade av staten, både för bostadshus och ladugårdar. I allmänhet bestod småbruken av två byggnader; det lilla bostadshuset och en ladugårdslänga för gårdens skötsel. Bostadshusets byggyta fick inte överskrida 45 kvadratmeter. Ett vanligt typhus blev Per Albin-torpet, döpt efter dåvarande statsminister Per Albin Hansson. Merparten av dessa torp uppfördes efter agronomen Olof Agerbergs typritning från 1934. Planlösningen påminde om enkelstugans medan huset utvändigt var enkelt och sakligt och saknade snickarglädje eller annan utsmyckning förutom en liten farstukvist.

1944-46 bebyggdes trettionio tomer på Norrböle i Skellefteå med barnrikehus av typhusmodellen Öregrund från HSB. Foto: Skellefteå museum. DIA 00330.

Barnrikehus

Under 1930-talet konstaterade man att det föddes för få barn i Sverige och för att ändra på det fick en del sociala reformer genomföras. Till exempel erbjöds fria skolmåltider, billigare livsmedel, daghem och skattelättnader för barnfamiljer. För att öka barnantalet ansågs det också nödvändigt med sunda och rymliga bostäder. Familjer med många barn diskriminerades ofta då många hyresvärdar inte ville hyra ut till barnfamiljer eftersom det slet så mycket på lägenheterna. Barnfamiljer blev därför ofta hänvisade till de sämsta bostäderna. Ju större familj, desto sämre förutsättningar, oavsett om man hade pengar till hyra.

1935 beslutade riksdagen om en särskild satsning på så kallade barnrikehus efter ett betänkande från Bostadssociala utredningen som tillsatts 1933. En familj som definierades som barnrik skulle bestå av tre eller fler minderåriga (under 16 år). Utredningen gick ut på att kartlägga landets bostadsförhållanden och framställa riktlinjer för bostadspolitiken. Den stora betydelsen var att en ny princip fastställdes att samhället bar det huvudsakliga ansvaret för bostadsförsörjningen.

Barnrikehus innehöll bostäder avsedda speciellt för barnrika och mindre bemedlade arbetarfamiljer. Barnrikehusen var den första statliga åtgärden för att minska trångboddheten. På 1940-talet definierade man för första gången vad trångbodd innebar. Enligt den norm som då antogs räknades ett hushåll som trångbott om det bodde fler än två personer per rum (köket oräknat). I en bostad med fyra rum och kök kunde då åtta personer bo utan att räknas som trångbodda.

1948 avvecklades lånevillkoren för bostäder åt mindre bemedlade barnfamiljer liksom arbetarsmåbrukslånet. Egnahemsepoken slutade i och med att Miljonprogrammet lanserades 1965.