Min tid i Yngve Forssélls orkester

Efter 20 år som kapellmästare för sitt band ”Yngve Forssélls”- och samtidigt som popmusiken fick allt större utrymme-var det dags för förnyelse. Den jazziga repertoaren byttes ut mot 60-talspop. I och med detta ändrades laguppställningen delvis.

I januari 1965 ingick följande musiker i bandet:

Sten-Olov Granberg – sax, Rolf Pettersson – sax, Gösta Pettersson – trumpet, Leif Nyberg – klaviatur, Harry Stenlund – gitarr, Karl-Erik Granberg – trummor och Yngve Forséll – bas. Plus Ann-Christin Hedmark 15 år – vokalist.

Åren med Yngves 1965–1973 var den bästa skolan. Något som jag haft och fortfarande har stor nytta av. Tänker då röstmässigt. Att sjunga 3,5–4 timmar/kväll och ofta 4ggr/vecka byggde grunden för en uthållig stämma. Även till att utveckla gehöret och snabbt lära in nya låtar. Det var stor omsättning i dansmappen eftersom vi följde topplistornas ständiga förändring.

Yngve styrde bandet med fast han. Han fixade kontrakt och kontrakt med arrangörer. Han körde turnébussen-skötte kvällens låtlista och presentationer. När något inte var till belåtenhet lät han oss veta vad vi skulle ändra på. Ofta via maskinskrivna uppmaningar. Viktigt var också: VAR GLAD! På samma sätt fick vi bandmedlemmar ett packningsschema. Allt följde Yngves plan både innan och efter gig. Mycket smidigt!

Så småningom engagerades kända sångare till gästspel i bandet. Yngve ville bjuda danspubliken på något extra. En av dåtidens stora listnamn var Emile Ford – en sång och dansman. Han efterföljdes av t.ex Jörgen Edman, Gunnar Viklund och inte minst av återkommande favoriten Jerry Williams. Jerry lånades ut av Stockholmsbaserade Lasse Samuelsson och hans Dynamite Brass. Yngve passade då på att ”låna” och försvenska detta till ”Yngve Forssélls Orkester med Brass och Dynamit”.

Som säljare visste han också betydelsen av PR. Kontakter med Radio/TV ledde till framträdanden och skivinspelningar och vidare till långvarig 1: a plats på Svensktoppen med ”Så gick det till när farfar var ung”.

Under mina nästan 9 år i bandet – med vissa pauser för studier och sångjobb söderöver – ändrades banduppställningen då och då. Jag delade periodvis det vokala med bl.a Philip Minton, Roger Johnson, S-O Svensson och Elisabet Lindberg.

Även instrumentalister byttes ut. Yngves son Tommy övertog basspelet 1971. Och norrbottningarna Kent Larsson och Göran Wilén fick med tiden plats vid piano och gitarr-mappen. På trumsidan förekom Martin Nilsson, Svante Bergman och Jan Holmberg. Även i blåssektionen förekom ändringar. Några som var med: Allan Lundström, Rolf ”Putte” Sandström, Paul Lindberg och P.O. Johansson.

Bandet upphörde 1983 efter många framgångsrika år och turnéer i vårt avlånga land. Vi hade sen några enstaka och mycket lyckade återträffar under tidigt 90-tal.