Fördjupning

Miljonprogrammet var ett sätt att med statliga styrmedel skynda på folkomflyttningen från landsbygden och bygga bort bostadsbristen på industriorterna. En ambition var också att höja bostadsstandarden och bekämpa trångboddhet. Arbetet hade påbörjats redan på 1940-talet med ambitiösa projekt av det som kom att kallas – ”social ingenjörskonst”. Men det gick inte tillräckligt fort. Tjugo år senare ansågs en kraftsamling på bostadsbyggandet vara nödvändigt. Miljonprogrammet lanserades. Programmet gav störst synliga avtryck I de större tätorterna. Men även I Skellefteå och andra mellanstora städer finns exempel på den rationalitet och de storskaliga projekt som miljonprogrammet förde med sig.

Efter andra världskriget gick den svenska industrin på högvarv. Behovet av arbetskraft var stort. Bristen på bostäder vid industriorterna var också stor. Den hämtades delvis från Finland och Sydeuropa, men de många småbrukarna i våra landsbygder ansågs vara en dåligt utnyttjad arbetskraft, som skulle kunna vara en större tillgång för landet om de arbetade inom industrin. Med jordbruksreformer och nya bidragssystem kunde jordbruket rationaliseras. Tiden präglades av en stor folkomflyttning. År 1955 bodde ca 2,3 miljoner människor på landsbygden. Tjugo år senare fanns bara 1 miljon kvar.

Redan åren direkt efter andra världskriget antog Riksdagen ett program för bostadsbyggande. Det byggde på den stora ”Bostadssociala utredningen”, som var färdig 1946 och där såväl Gunnar Myrdal, som Uno Åréhn och Sven Wallander var medförfattare. I programmet för bostadsbyggande fick kommunerna ett stort ansvar för produktionen och för att förmedla de statliga subventionerna som hade beslutats. Folkhemmet skulle förverkligas. De kooperativa byggherrarna som HSB och Riksbyggen, kunde få statliga lån upp till 95% av produktionskostnaden med subventionerad ränta. Nya områden växte fram, med flerbostadshus i grannskapsenheter och integrerade servicefunktioner. Men de här åtgärderna var inte tillräckliga. I början av 1960-talet uppstod frågan om hur byggtakten skulle kunna ökas ytterligare.

Flerbostadshus i tre våningar blev den vanligaste byggnadstypen under miljonprogrammet.
Här på Sjungande Dalen som kom att betraktas som ett föredöme bland tidens byggprojekt.
Foto: Owen Larsson/Skellefteå museum

Urbaniseringen innebar att det i städerna, och på de orter där industrierna fanns, fortfarande var en stor bostadsbrist. En utredning konstaterade att det skulle behövas en miljon nya bostäder till 1975. Ett program för att åstadkomma detta blev antaget på Socialdemokraternas partikongress 1964. Det programmet blev grunden för den svenska bostadspolitik som lanserades 1965, och som med tiden kom att kallas Miljonprogrammet.

För att detta program skulle vara möjligt att genomföra, var en rationalisering och effektivisering av hela byggprocessen nödvändig. Byggandet måste standardiseras. Svensk byggnorm kom 1967. Byggandet måste kostnadsoptimeras. Material och lösningar skulle väljas för en livslängd på 50 år. Med ett sådant tidsperspektiv kunde man då också tala om underhållsfria material. Byggandet måste rationaliseras. Prefabricerade hus och byggnadsdelar blev vanliga och storskalighet prioriterades vid exploatering av nya bostadsområden.

Stadsdelar och bostadsområden planerades med separerade funktioner. Bostäderna ganska tätt tillsammans längs raka linjer. Husen placerades mera utifrån var det var rationellt att bygga än var det skulle vara trevligt att bo. Ett centrum med service på en lätt åtkomlig plats. En stor sammanhållen grönyta i en egen del av området, medan trafik och bilparkeringar placerades i utkanten. Det här kallades för SCAFT-planering. Det var en modell som hade utvecklats vid Chalmers i Göteborg och fick stort genomslag vid denna tid.

Den absolut vanligaste bostaden i miljonprogrammet var i ett trevånings flerbostadshus. Men nästan en tredjedel av alla de bostäder som byggdes under perioden var i form av villor, eller sammankopplade småhus i en eller två våningar. I Skellefteå byggdes mest flerbostadshus fram till 1970, medan villor och småhus blev vanligast på 1970-talet. De förmånliga lånevillkoren innebar också att villorna blev allt större under perioden. Eget rum för barnen blev möjligt och villorna kom med tiden att utrustas med både gillestuga och bastu.

Platta tak eller tak med låg lutning blev vanliga under miljonprogrammet. Hus med sadeltak täcktes gärna med trapetsprofilerad plåt. Lockpanel på fasaderna kom att ersätta den tidigare vanliga panelen med smala lister. Som ett ”underhållsfritt” alternativ kom det vita mexiteglet i slutet av 1960-talet. Även mörkt bruna eller gula tegelfasader förekom. Ibland murade med tunnare beklädnadstegel. Fönster skulle vara enskiviga, utan onödiga poster eller spröjsar. Till sovrummen förekom dock fönster med en smal vädringslucka. Den oljade porten i ädelträ försågs gärna med ett smalt sidoljus. Köken kom åter att bli större under den här perioden. De blev ofta till ett, eller kompletterades med ett allrum. Var TV:n skulle kunna placeras blev en central fråga i bostadsplaneringen.

Sjungande dalen planerades för att vara ett bostadsområde nära naturen.
Träd sparades mellan huslängorna och ett stort grönt fält i sydsluttningen.
Foto: Owen Larsson/Skellefteå museum

Även i Skellefteå blev efterkrigstiden en period av expansion. Många byar klarade samhällsomvandlingen ganska bra, men det var i stan och industriorterna längs kusten som expansionen blev påtaglig. I Skellefteå kommun ökande antalet lägenheter med 1 500 mellan 1965 och 1970. Under den perioden var de flesta i flerbostadshus. Det första byggprojektet inom miljonprogrammet i kommunen var på Moröhöjden. Det andra var Sjungande dalen. Här skulle också det rationella byggandet tas ett steg längre, med hjälp av färdiga byggelement. De blev i form av sandwichelement från lättbetongfabriken i Skelleftehamn. Det bedömdes tio år senare som ett lyckat projekt, av Statens institut för byggnadsforskning, som konstaterade att bland 38 studerade byggprojekt från tiden, var Sjungande dalen ett föredöme.

Nya villaområden växte upp, men i stan också större sammanhängande bostadsområden. Sjungande dalen med sina vita huslängor och platta tak som klättrar upp efter bergssluttningen, uttrycker väl det sena 60-talets estetiska ideal. Men det verkligt stora miljonprogramsprojektet var Anderstorp. Bostadsområdet som utarbetades i en stor arkitekttävling 1969, och som inrymde alla de ideal för planering och byggande som var gällande under miljonprogrammets senare del.

Miljonprogrammet 1965-1975 innebar en påtaglig standardökning vad gäller tillgång och storlek på bostäderna. Däremot innebar det många gånger en standardsänkning vad gäller materialkvalitet och tekniska lösningar. Nya byggmetoder och material testades och inte alltid med framgång. Dessutom drabbades vi under slutet av perioden av en energikris, som innebar nya krav på tätning och isolering. Frågor som inte hade varit högt prioriterade, men som kom att bli högsta prioritet för allt byggande under lång tid framåt.